På resande fot av Lucifer

Ja, nu har finanskrisen pågått ett drygt år och därutöver har Sparbanken Finn beslutat sig för att fusionera med Gripen och flytta huvudkontoret till Malmö. I det läget fann jag det rimligt att kolla läget på Wall Street. Är då den kända gatan till trängsel fylld av utmärglade börsmäklare som försöker sälja ”Situation Wall Street” till varandra? Nej, så är det inte, läget verkade behärskat och det enda nya är de lätt frysande män och kvinnor som står utanför personalingångarna och röker.
I stället begav jag mig per tåg till landets inre delar. Man behöver inte ta av sig skorna som på flygplatserna, men på järnvägsstationen stod det flera par av hemlandsbevakare med kpistar i färdigställning. Tåget gick inte så fort, men jag kunde i alla fall glädja mig åt att se på de långa amerikanska godstågen. Ett svenskt godståg har sällan mer än 40 vagnar men här låg normallängden på 125 vagnar, dragna av tre lok. Varför har vi inte sådana här? Jag gissar att det kan ha något att göra med att det inte finns så många persontåg att konkurrera med om platsen på skenorna. Jag åkte från New York till miljonstaden Pittsburgh – där går ett tåg om dan! Jag kom rent av genom den kända staden Harrisburg. Något kärnkraftverk såg jag inte till däremot ett flertal kolkraftverk. Kol fanns det tydligen överallt här, i varje skärning kunde man se feta kolflötser. Jag insåg att det finns anledning att skära ner förhoppningarna inför Köpenhamnsmötet.

Hets från höger
Min entusiasm för Jan Guillou som person är väl inte så stor, men jag tycker han är en duktig journalist med schyssta värderingar. Då är det intressant att se vilken störtflod av skit som nu släpps lös över honom. Jag läser ibland artikelkommentarerna i politiska ämnen på sajter som Expressen, Svenskan och Newsmill och de tycks bara bli grövre. På dem liksom i nätets bloggar dominerar helt de svartblå. Jag undrar hur det känns att vara en någorlunda tänkande journalist på Svenska Dagbladet och få ett par hundra enkelspåriga instämmanden från den trogna prenumerantstocken om att landet hotas av förtryck från den vänsterintellektuella, ja kommunistiska elit som finns i samtliga media. Bland de publicerade åsikterna förekommer det också ett stort antal pro-israeliska yttranden som man nog skulle gissa är resultat av en organiserad verksamhet. Det enda som saknas är väl att vi dessutom hade TV-kanaler som Murdochs amerikanska Fox News.
Jag är inte säker på att det hunnit påverka men skulle inte vara förvånad om den senaste nergången i stödet för vänsteralliansen är kopplad till kampanjen mot Guillou. Läget liknar helt enkelt 50-talsstämningarna när det hetsades mot Enbom. Och det drabbar alltså inte bara vänsterpartiet utan också socialdemokraterna, vi brukar ses som varande av samma skrot och korn när det hettar till. Och till detta fogas nu också Sverigedemokraternas agitation. Som det stod på Newsmill häromdan: ”Socialkommunisterna har i 30 år bedrivit valboskapsimport.” Jag föreställer mig att 1930-talets svenska nazister höll den stilen.

En fråga i tiden
Slutligen till en fråga som kan tyckas vara av mindre vikt, men som är brännande och därtill allmänt förtigen. Kverulans kanske någon skulle säga, och visst kan man se det så. Men varför skulle inte vi i vänstern också få kverulera?
Jag syftar på det allt omfångsrikare bagaget på bussar, tåg och flygplan. Bakgrunden är förstås det ökade välståndet och de allt högre pretentionerna vad gäller privata omständigheter. Tidigare har bagagemängden hållits nere av vad folk ordar bära, men det har satts ur spel av de små hjul som numera finns under väskorna. Redan hjulen är ett problem: man kan numera inte föra ett ordnat samtal på perrongen på Lund C därför att man överröstas av bullret från bagagehjulen. Tåget får dessutom göra ett längre uppehåll för att de resande ska hinna få ombord sina monsterväskor, inte sällan en i var hand. Inne i vagnen vidtar sedan ett omfattande stuvande – inte i bagagefacket där det är fullt redan från Malmö utan i bagagehyllorna där de större väskorna inte går in utan våld. Ofta lämnas de riktigt stora koffertarna i mittgången trots konduktörens tillsägelser och blir där ett problem vad gäller utrymningsmöjligheterna.
Med denna utveckling kommer mängden väskor bli ett hot mot själva resandet: det blir helt enkelt inte plats för oss som ska åka, koffertarna tar för mycket av utrymmet. Vad är då lösningen? Särskilda bagagevagnar, ja kanske. Men då blir tågen ännu längre och kräver längre plattformar och uppehållen också längre. En begränsning av mängden handbagage eller i varje fall en extra kostnad för den som tar med mer än en väska, jodå. Själv är jag väl mest benägen att vilja införa ett generellt förbud mot hjul på väskor. Då skulle vi få ett naturligt stopp på den nu illavarslande utvecklingen. En resestrejk skulle väl vara ett sätt att utöva påtryckningar på branschen. Hur som helst måste något göras. Vad gör regeringen?