Kriget i Afghanistan av Gunnar Stensson

Oktober blev den amerikanska arméns blodigaste månad hittills. En majoritet av amerikanerna vill att USA ska dra sig ur. USA:s representant i Zabul-provinsen Matthew Ho har hoppat av i protest. På onsdagsmorgonen attackerade talibanerna FN i centrala Kabul och dödade minst 6 tjänstemän. Avsikten är att störa genomförandet av omvalet i Afghanistan sedan det tidigare underkänts på grund av valfusk. President Obama har ännu inte fattat sitt beslut om den fortsatta strategin. Han ska göra en resa till länderna i Asien i början av november. Beslutet måste fattas dessförinnan.

Samma dilemman då som nu
”År 1878 tog jag min examen som medicine doktor vid Londons universitet och fortsatte att gå den föreskrivna kursen som fältläkare. Efter avslutade studier blev jag i vederbörlig ordning placerad som biträdande läkare vid Femte northumberlandska fysiljärregementet..
Tillsammans med flera andra befäl lyckades jag oskadd nå fram till Kandahar, där jag hittade mitt regemente och genast tillträdde min nya tjänst.
För många medförde fälttåget hedersbetygelser och befordran, men för mig innebar det endast motgång och katastrof. Jag förflyttades från min brigad och placerades vid Berkshire-regementet, där jag tjänstgjorde under det ödesdigra slaget vid Maiwand. Där träffades jag i skuldra av en jezailkula som splittrade benet och snuddade vid nyckelbensartären. Jag skulle ha fallit händerna på de mordiska ghazierna om det inte varit för den tillgivenhet och det mod som min sjukvårdare Murray visade när han slängde mig över en packhäst och lyckades föra mig i säkerhet bakom de brittiska linjerna.
Medtagen av smärta och svag av de utdragna prövningar jag fick utstå blev jag tillsammans med en lång karavan av sårade förflyttad till bassjukhuset i Peshawar. Jag insjuknade i tyfus. När jag till sist kvicknade till och tillfrisknade var jag så svag och utmärglad att läkarna beslutade att jag utan dröjsmål skulle återvända hem till England. Jag skickades således tillbaka iväg med trupptransportfartyget ”Orontes” och klev en månad senare iland på kajen i Portsmouth med för evigt förstörd hälsa men med regeringens välvilliga tillåtelse att tillbringa de kommande nio månaderna med att försöka förbättra den”

”Enduring Freedom”. Imperialismens oundvikliga nederlag
Doktor Watsons självbiografi i Conan Doyles Sherlock Holmes handlar om det misslyckade andra brittiska försöket att erövra Afghanistan. De afghanska krigarna besegrade imperiet. Britterna gjorde ännu ett, likaledes misslyckat, försök 1919.
Sovjetunionen invaderade 1979. Det tog tio år att driva ut ryssarna. Den sovjetiska supermakten rasade samman på kuppen.
Sedan inledde Bush sin invasion 2001, mest för att hämnas på Usama bin Laden. Han härstammar visserligen inte från Afghanistan utan från överklassen i Saudiarabien, men skit samma, han befann sig nog i Afghanistan.
Bush kallade sin invasion ”Enduring Freedom”. Åtta år har gått och ingenting har uppnåtts. Beteckningen ”Enduring Freedom” passar bäst som beteckning på det afghanska motståndet.
Sedan 1838 (den första brittiska invasionen) har västerländska och ryska imperialister försökt erövra landet. De lidanden som det afghanska folket åsamkats under de 171 år som förflutit sedan dess är omätbara.

Hur ska Sverige göra?
Häromdagen beslöt regeringen att den svenska insatsen ska fortsätta ytterligare ett år.
Sveriges inställning till fortsatt engagemang i Afghanistan är en av de viktigaste frågorna på den socialdemokratiska partikongressen. Motståndet leds av Maj-Britt Theorin.
Gunnar Stensson

PS Bertil Egerö gjorde mig uppmärksam på att det utbyggda amerikanska fängelset för ”terrorister” naturligtvis inte ligger i USA. Det finns i Afghanistan.