Nolltillväxtekonomi 2 av Erik Kågström

DN:s INSIDAN har en serie om människor som valt att leva enkelt – kortare arbetstid, mindre inkomst, mindre konsumtion – ofta motiverat av stressen i arbetslivet och en protest mot den slösaktiga slit och släng-ekonomin. En insändare, Bengt Göransson, undrar hur en sådan livsstil kan bidra till det solidariska samhällets finansiering. ”Som ett sätt att leva är det en samhällsfara om många skulle anamma linjen”. Herr Göransson har naturligtvis rätt i den meningen att det nuvarande ekonomiska systemet för sin stabilitet kräver ständig tillväxt och därmed också ständigt ökad konsumtion. Om dessutom fattigdomen i världen skall minska förväntas vi i den rikare delen ständigt öka vår konsumtion av u-ländernas produkter.

Men det finns alternativ till den nuvarande ekonomin. På sin kultursida har DN låtit Christer Sanne referera den brittiska rapporten ”Prosperity without Growth” (”Vi kan leva utan tillväxt” dn.se/essa). Sanne är entusiastisk efter att ha läst rapporten. ”Äntligen vill man utropa, äntligen vågar ett offentligt sanktionerat organ säga att tron på fortsatt ekonomisk tillväxt är fantasier och önsketänkande! Dessutom kan man peka på konkreta och trovärdiga alternativ.”
Det ”trovärdiga alternativ” som Sanne nämner uttrycks i ett appendix till rapporten med några ekvationer som torde vara obegripliga för en person utan ekonomisk skolning. Förhoppningsvis kan någon av ekonomerna bland Veckobladets läsare hjälpa oss med uttydning av dessa ekvationer. Ett viktigt inslag i denna alternativa ekonomi är att offentliga investeringar ökar på bekostnad av de privata. Vad detta kan innebära för äganderätten till produktionsmedlen framgår inte av rapporten.

En förutsättning för att få gehör för en ekonomisk politik som inte kräver ständig tillväxt är att man på ett övertygande sätt visar att fortsatt ekonomisk tillväxt – business as usual – är oförenligt med ekologiskt hållbar utveckling och därför leder till oacceptabel klimatförsämring. Det är också vad rapportens författare, professor Tim Jackson försöker göra i rapportens kapitel 3 – The Myth of Decoupling. Han avfärdar de s.k. teknikoptimisterna som hävdar att ett allt effektivare energiutnyttjande och tekniska uppfinningar kommer att göra det möjligt att förena fortsatt ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser. Det är visserligen sant att energin utnyttjas alltmer effektivt i världens industrier. Under de senaste 25 åren har mängden utsläpp av koldioxid globalt per producerad enhet (kgCO2/$) minskat från drygt ett kilo till 770 gram. Men eftersom volymen av producerade varor ökar i snabbare takt än effektivitetsökningen blir nettot ändå ökade utsläpp. . Det är vad man kallar relativ ”decoupling” medan absolut ”decoupling” kräver att energieffektiviseringen ökar lika snabbt eller snabbare än volymtillväxten. Professor Jackson har räknat ut att för att motsvara de krav på utsläppsminskning till 2050 som FN:s klimatpanel rekommenderat behöver energieffektiviteten fram till dess öka tjugofalt så att en producerad enhet bara ger upphov till utsläpp av 40 g koldioxidekvivalenter. Jackson räknar då med en årlig folkökning på 0.7 procent och en årlig ökning av per capitainkomsten i världen på 1.4 procent. Går en sådan enorm energieffektivisering att genomföra ens om man satsar maximalt på förnybara energikällor?
FN-panelens beräkningar har för övrigt visat sig vara alltför optimistiska då man inte tagit med effekter av till exempel upptining av permafrost, minskad albedo och andra feed-back-mekanismer. För att vi skall klara tvågradersgränsen för global uppvärmning kommer det att krävas en betydligt radikalare utsläppsminskning fram till 2050 än de 4.9 procent om året som panelen föreslagit.. Vad som i dag är politiskt möjligt i det avseendet kommer att visa sig i Köpenhamn i december. Det ser inte lovande ut och någon nolltillväxtekonomi kommer nog inte att presenteras i det sammanhanget.