I en artikel i Sydsvenskan 091202 med rubriken ”Handelskrig hotar efter Köpenhamn” vill Nils Lundgren och Marian Radetzki att vi skall gå varligt fram med minskning av koldioxidutsläppen för att inte äventyra världsekonomin. Bland annat varnar de för handelsprotektionism, särskilt om den skulle yttra sig i koldioxidskatt på de produkter som exporteras från tillväxtländer till i-länder. Motivet för en sådan skatt skulle vara att skydda i-ländernas koldioxidintensiva industrier som på grund av kostnader för sina utsläpp hamnar i en försämrad konkurrenssituation i förhållande tillväxtländernas företag som slipper sådana pålagor. Följden blir ökad utlokalisering av företag till låglöneländer och ökad arbetslöshet i i-länderna. Författarna säger att ”[h]andelssanktioner för att få fattiga att medverka i klimatpolitiken är djupt oetiska”.
Man kan dock tänka sig en form av koldioxidskatt på import från låglöneländer som inte ensidigt gynnar i-länderna. Modellen finns i David Schweickarts bok ”After Capitalism” (2002). Där ingår den i ett program för ”fair trade”. Enligt denna modell skall de medel som flyter in på grund av koltullen inte gå till det importerande landets statskassa utan i sin helhet återföras till det exporterande landet. Men inte till de exporterande företagen utan till fonder som är avsedda för investeringar i infrastruktur och grön teknik. Om nivån på koltullen anpassas så att de importerande länder spenderar lika mycket pengar på importen som tidigare skulle det kunna innebära att de exporterande länderna faktiskt får större ekonomisk behållning av sin export än tidigare. Produktionsvolymen i deras företag med höga koldioxidutsläpp skulle minska liksom vinsterna i de företagen. Vinster som i stor utsträckning gått och går till ägare i i-länderna.
För i-länderna skulle en sådan returnerad koltull medföra mindre risk för utlokalisering av företag till låglöneländer. Den negativa sidan är minskad konsumtion och därmed något lägre levnadsstandard. Men de biljoner kronor i stöd till u-länder som nu diskuteras i samband med klimatöverenskommelserna kommer ändå att i någon form drabba konsumenterna-skattebetalarna i väst. Man kan se den här skisserade koltullen som en del av detta stöd. Ett sådant projekt skulle också kunna ge en signal till de växande medelklasserna i tillväxtländerna. Vi i väst sänker vår levnadsstandard genom att konsumera mindre av produkter som är skadliga för miljön och som överutnyttjar ändliga resurser. Vi sänker och ni höjer – låt oss mötas på en nivå som är förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.
Lundgren och Radetzki anser att man nu inte skall ställa upp extrema mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. ”Den ekonomiska skadan kan bli i paritet med eller värre än klimat-alarmisternas värsta scenarier”. Man undrar då vad som kan vara värre än att jorden blir obeboelig för människor. Man känner igen resonemanget från Björn Lomborg. Hans panel av ekonomer, där det lär ingå Nobelpristagare, har räknat ut att en global koldioxidskatt som är tillräcklig för att medföra den minskning av koldioxidhalten i atmosfären som krävs för att förhindra en klimatkatastrof, skulle medföra att världens BNP 2050 skulle bli 14 procent lägre än i dag. Lomborgs slutsats är att vi inte har råd till detta. Man skulle också kunna dra en helt annan slutsats - för att förhindra en klimatkatastrof så är vi tvungna att krympa den ekonomiska aktiviteten i världen. Vi behöver följaktligen en nolltillväxtekonomi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar