Lögnarparadoxen, universalmaskinen, slaget om Atlanten och homofobin av Gunnar Stensson

Allt som står i Veckobladet är lögn. Tänk ett ögonblick på den satsen. Den är ett exempel på vad som ibland kallas lögnarparadoxen. Om allt som står i Vb är lögn så är påståendet att allt som står i Vb är lögn också en lögn. Lögnarparadoxen kan formuleras kortare: jag ljuger.
Lögnarparadoxen upptäcktes redan av de gamla grekerna. Den kan tyckas vara en spetsfundighet, ett rent teoretiskt skämt. Men med dess hjälp knäckte britterna den tyska Enigma-koden under andra världskriget. När kommunikationen mellan de tyska ubåtarna och deras centrala ledning 1941 dechiffrerades blev det möjligt för Storbritannien att så småningom vinna slaget om Atlanten. Tusentals sjömäns liv räddades.
Att det blev möjligt var Alan Turings förtjänst. Det var han som i underrättelsecentralen på Bletchley Park byggde den maskin, ”the Universal Machine”, som besegrade Enigma och ledde till ”the Making of the Modern Computer”, för att låna en boktitel av John Agar. Churchill besökte anläggningen för att tacka för prestationen. Alan Turing satt och stickade när premiärministern dök upp.
Om datorns ursprung vet sannolikt Göran Persson och Sten Henriksson mycket mer än jag, som ofta är i hård konflikt med min egen enkla dator.

David Lagercrantz bok Syndafall i Wilmslow, nyss utgiven i pocket, handlar om universalmaskinens uppkomst. Men dessutom skildras den homofobi som under 1950-talet växte till en farsot av paranoia och fördomar i hela västvärlden. I USA härjade senator McCarthy. Storbritannien hade skakats av spionaffären 1951 då Burgess och Maclean flydde till Sovjetunionen. CIA och MI5 jagade kommunister och homofiler. Att vara homosexuell och att vara kommunist betraktades som två sidor av samma mynt.
Alan Turing som var gay drabbades av paranoian. Han dömdes till behandling med ett kvinnligt könshormon. Förföljelsen och förödmjukelsen drev honom till självmord. Han blev bara 42 år.
David Lagercrantz bok beskriver den polisutredning som blev följden. Den utvecklas till en sorts resa genom Alan Turings tänkande och historia. En spännande och pedagogisk resa.
1950-talets homofobi var något nytt. Visst, fördomarna hade existerat tidigare, men under 50-talet fick de en politisk dimension och en ny aggressivitet. Också i Sverige. Vilhelm Mobergs rättsrötekampanj hade uppenbara inslag av homofobi som inte bara riktades mot kungen och etablissemanget. Det uppmärksammade jag inte förrän någon påpekade det, kanske 20 år senare.
När jag sökte efter egna erfarenheter av 50-talets tidsanda fann jag först ingenting, men så småningom dök en liten skärva upp. En solig septemberdag 1955 träffade jag och några kamrater en irländare på tillfälligt besök i Lund. Vi satt på Håkanssons konditori och diskuterade på stapplande engelska irländsk litteratur, framför allt Joyce och Synge. Irländaren skulle till Stockholm men var tvungen att övernatta i Lund. Eftersom han inte hade någonstans att bo lät jag honom sova i mitt rum på Bytaregatan. Han reste tidigt nästa morgon. Långt senare märkte jag att somliga personer börjat undvika mig. Så småningom förstod jag varför. Men det fick inga konsekvenser och var snart glömt.

”Det går inte över” var rubriken på en ledare i Aftonbladet i söndags av Åsa Petersen. Hon redovisar en enkätundersökning bland 3000 unga hbt-personer. 32 procent av dem hade någon gång avstått från att gå ut av rädsla att bli illa behandlade på grund av sin könsidentitet. 57 procent hade någon gång utsatts för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade anmält det för polisen. Flera av dem var missnöjda med bemötandet de fick.
Unga utsätts fortfarande för samma intolerans som drev Alan Turing i döden!
I dagarna ska statens Ungdomsstyrelse lägga fram en utredning om unga hbt-personers hälsa.
Åsa Petersen menar att varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Det borde vara en självklarhet i en ungdomsstad som Lund. Men arvet från 1950-talets politiska homofobi lever fortfarande.
Alan Turing var helt öppen med sin sexuella identitet. Han menade att den främjade hans kreativitet. När den medicinska behandlingen utplånade hans drift ville han inte längre leva.
David Lagercrantz bifogar i sin bok en omfattande lista över den litteratur som behandlar Alan Turing. Bland författarna återfinns också Wilhelm Agrell från Genarp som skrivit ”Venona – spåren från ett underrättelsekrig”.