Lyfta – läskigt.
Landa – en lättad utandning.
Efter åtta timmar i luften, över England, ett par timmar med öppet Atlanthav där nere under oss, äntligen sen Kanada och östkusten ner till Washington DC och så den mjuka dunsen - Dulles Airport. Det allra värsta är öppna havet – nu är allt över, för denna gången. Bara några tumavtryck i passkontrollen.
Så, helt oväntat, händer det. Jag anmodas stiga åt sidan, förs in i ett stort rum, ställ väskorna där vid väggen, sitt där borta!
Ett hundratal mänskor är samlade, de som står upp och de som anländer i en oregelbunden ström får ordern, sitt där, stå inte upp, ställ väskorna där borta vid väggen! Jag som är glad och euforisk efter min bärande längtans landning, för jag vänjer mig ju aldrig vid de lånade vingarna, tränger mig in i bänkraden, detta gör mig ingenting, bara en liten stunds väntan på en förklaring av ett missförstånd, osten, sillen, svenska godiset i enkilospåsen, kan det vara det? Bredvid mig ser jag den pyttelilla babyn, och så den unga mamman, hon är förtvivlad, men alldeles tyst, vad har hänt? Jag frågar henne om hon vet något om detta overkliga rum, om alla oss. Hon berättar, men så tyst att jag med möda uppfattar – jo, hon har amerikanskt medborgarskap, hon är från Ghana och har sitt nyfödda barn med sig tillbaka till Amerika, men barnet är ju fött i ett annat land, nu har hon väntat hela eftermiddagen på ett besked, hon är livrädd, får ingenting veta, hon reser sig för att torka bort en tår och sen byta på det undersköna barnet, det oskyldiga, någonstans bakom bänkraderna lägger hon ner detta barn på golvet för blöjbytet, hon vet ingenting om deras framtid.
Jag reser mig upp, måste sträcka på armarna och benen, måste ha koll på mina väskor med sin ost och sill, de står kvar långt där borta, måste flytta dem närmare, vågar jag? Mitt på den öppna golvytan står en äldre kvinna och ropar förtvivlat, på ryska, varför måste jag vara här, mitt barnbarn väntar på mig, hur ska hon få veta att jag finns här, hon förklarar för mig att hon bara kan stå eller ligga, hon är nyopererad och har ont, hon får order att sätta sig med oss andra, hon vägrar, står kvar, personalen rusar runt henne, till slut kommer en tolk och föser henne bryskt mot väggen mot väskorna. Från högtalaranläggningen hör vi: Welcome to the United States of America.
På min andra sida sitter en engelsk läkare. Han berättar att detta är tredje gången han förts in i detta rum. ”De tycks tro att jag byter tummar mellan mina resor, men varför skulle jag göra det? Jag har 24 timmar på mig, min patient väntar på mig och transporten tillbaka hem till England, nu har halva tiden gått, min patient vet naturligtvis ingenting om detta!”
Jag kallas fram till disken, tre timmars väntan är över, men på vad? Fem gånger får jag besvara frågan om NÄR jag far tillbaka hem, mitt svar är detsamma varje gång. Så hämtar jag mina väskor, med osten och sillen och godiset. Jag lämnar kvinnan från Ghana, den ryska kvinnan, läkaren bakom mig. I högtalaren hör jag: Welcome to the United States of America!
Utanför står Felix, min svärson. Vi faller lättade i varandras armar. Han berättar för mig vad som hänt, någon anställd på en flygplats i Amerika har i dagarna låtit ett besked läcka ut på nätet. Det handlade om de nya säkerhetsföreskrifterna mot terrorism, de nya så smarta sätten att avslöja terrorister. Satt jag alldeles nyss omgiven av terrorister, babyns unga mamma, den sjuka ryskan, eller läkaren med alla sina tummar?
Några veckor senare, på juldagen det där året satt vi tillsammans med Felix´ vänner i det fina huset uppe i Rockville, värden för festen pensionerad efter många års arbete på IMF, femtiotalet vänner med barn i alla åldrar, alla från Nigeria. Vin och tårtor, och så den enorma platteven på väggen: vi följde historien om den unge mannen från Nigeria som precis försökt kapa planet på väg till Detroit. Enkelbiljett hade han köpt, fadern hade anat oråd och kontaktat myndigheterna. Men de hade ju fullt upp på annat håll, en svensk kvinna med insmugglad ost, en sjuk ryska, en man med för många tummar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar