Mobben i Bjästa av Gunnar Stensson

En 14-årig flicka våldtogs i skoltoaletten av en 15-årig pojke, som prästen efteråt hyllade i kyrkan på skolavslutningen. Han våldtog ännu en flicka samma kväll, överbevisades och dömdes för båda våldtäkterna. Trots det stöddes han av en Facebook-grupp med tusentals medlemmar. Flickan utsattes för en sexistisk förföljelse, i vilken flera råa landsbygdskvinnor i 50-årsåldern deltog. Eleverna i skolan demonstrerade för våldtäktsmannen, skolledningen och personalen på fritidsgården förhöll sig neutrala, prästen i kyrkan berömde honom. Den våldtagna 14-åriga flickan tvingades flytta från Bjästa för att undgå förföljelsen.
Det är i korthet den historia som upprör hela Sverige efter Uppdrag gransknings reportage i onsdags kväll.
Ur ett perspektiv framstår både offer och gärningsman som offer. De är båda barn. De utsätts för det omgivande samhällets förvridna reaktioner. Vad ska de tro?
Men det skedda måste diskuteras ur en rad andra perspektiv. Jag vill peka på ett av dem. Historien är ett typexempel på att en charmfull psykopat kan begå vilka handlingar som helst och trots detta dupera tusentals människor genom att vädja till en psykisk soppa av flathet, masspsykos och sadism. Det är en förmåga som många politiker önskar sig.
De sociala medierna gav händelseförloppet en spridning och hastighet som i brist på motstånd ledde till mänskliga och sociala katastrofer och mental förgiftning bland tusentals individer. Samtidigt fanns det somliga som inte såg vad som var på gång. Rektorn i Bjästaskolan kände inte alls till vad som försiggick i Facebook.
Det skedda är ingen engångshändelse. Liknande fördumning och förslumning förkommer i många andra sammanhang.
Vi måste dra de politiska konsekvenserna. Tekniken är inte ond i och för sig. Barack Obama använde den. Den amerikanska Teaparty-rörelsen använder den också. Att stoppa missbruket är ett ansvar för alla medborgare. Att hålla den politiska agitationen ren är en uppgift för de politiska partierna.