2010-03-25

SAK snuvade oss på behövlig debatt av Bertil Egerö

”Svensk trupp i Afghanistan?” – det kändes som en lovande rubrik för den debattafton i måndags som inledde en Afghanistanvecka på Västers bibliotek. Men den debatt flera hade kommit dit för blev det inte mycket av. Efter mötet frågade jag moderatorn Lotta Hedström från Svenska Afghanistankommittén vad det kom sig. Jo, hon hade valt bort ’konfrontation’, med vilket hon visade sig mena en debatt med Föreningen Afghanistansolidaritet som deltagare. ”De ska komma till tals senare under veckan”, försvarade hon sig. Sant, på lördag kl 1330 visas en dansk film med Afghanistansolidaritet som arrangör. Men någon debatt blir det inte under hela veckan.

Dialog snarare än debatt
Det samtal som nu utspelades mellan Anna Ek från Svenska Freds och folkpartisten Allan Widman visade inte på några särskilt stora åsiktsskillnader – en överraskning för mig, som levat i tron att Svenska Freds står upp för sitt namn. Kanske var Anna Ek, som inte gillade att alls diskutera USAs och andras ’dolda motiv’ bakom kriget, inte så bevandrad i de bredare regionala frågeställningarna, som den oerhört kunnige Ahmed Rashid belyser i sin senaste bok med den talande titeln Vägen mot kaos: USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien. Möjligen hade inte heller Allan Widman läst den, annars borde han inte ha duckat för frågan om vart detta krig, nu på nionde året(!), egentligen leder.
”Afghanistan är den våldtagna modern vars sjuka foster är talibanerna.” Det blev en afghan bosatt i Sverige som satte fingret på den viktiga frågan om alla utländska intressen som – först i det kalla krigets tecken, senare i USAs strategiska maktspel – gjort landet till en krigszon för så många år. Ändå fann varken Anna eller Allan det fel att Sverige deltar i ett krig vars strategi och syften vi inte kan påverka. Förvisso tjänar staten en del på försäljningen av svenska vapen till NATO-alliansen, men inte ens det hade Anna några starkare invändningar mot.

Varför denna låsning?
I lördags spelade Röda kapellet på Stortorget. Mötet hade arrangerats av Afghanistansolidaritet. Kanske blir det fler sådana samarbeten under våren. Då kan det vara intressant att reflektera över varför SAK inte vill träffa den organisationen i debatt. ’Konfrontation’ kallade Lotta från SAK det. ”Jag blir bara utskälld när jag ställer upp med dem”, klagade Anna från Svenska Freds. Jag noterade inte någon av de aktiva från Afghanistansolidaritet bland publiken i måndags. Varför inte?
I höstas höll Afghanistansolidaritet ett offentligt möte i ABF-huset i Stockholm, utan deltagande av SAK. Salen var liten, och absolut packad med intresserade lyssnare. ”Vi lyckades inte få med SAK”, fick jag höra av en arrangör. Samma dag talade jag med SAKs dåvarande ordförande Lena Hjelm-Wallén om mötet – hon råkade delta i ett annat möte i en grannlokal. ”De är så dogmatiska, förstår inte hur komplex situationen i Afghanistan är”, blev hennes korta och avvisande svar. Då måste hon ha vetat att de mest uppskattade talarna var hennes gamla kompisar i politiken, Thage G Peterson och Anders Ferm. Pierre Schori, känd inledare på Västers bibliotek, hör också till dessa ’dogmatiska’ kolleger.
Om Afghanistansolidaritet verkligen vill lyfta debatten och få frågan ordentligt belyst, har de uppenbarligen ännu inte lyckats. Polariseringen är stor. Hur kan vi medverka till ett öppnare debattklimat i Sverige om detta långvariga krig, som dess kanske främste kännare, Ahmed Rashid, menar är ett politiskt haveri för USA och leder regionen in på ”vägen mot kaos”?
Kanske leder denna min ’konfrontation’ till reaktioner från Lotta Hedström och någon representant för Afghanistansolidaritet. Då finns det en chans till mer debatt.

1 kommentar:

Unknown sa...

Precis som Bertil Egerö efterlyser i Veckobladet (2010-03-26) är det debatt som behövs kring Afghanistan-frågan i Sverige. Debatten - eller med Bertils ord, dialogen - förs men undviker ofta ett par avgörande poänger. Dels saknas en diskussion kring det faktum att Sverige sedan 1994 har bytt ut våra soldaters emblem från FN till Nato-emblemet. Det finns naturligvis många konsekvenser som döljer sig bakom den förändringen. Bland annat är vi nu en mer av en stridande part i Afghanistan istället för att vara en renodlad fredsbevarande styrka. Ofta stannar diskussionen i problemet att vi är underställda en amerikansk general som både leder de amerikanska styrkorna i Operation Enduring Freedom och den av FN mandaterade styrkan Isaf, där Sverige deltar. Det är förvisso ett problem, men när vi ställer oss den frågan har vi accepterat ett svenskt deltagande i kriget.

Jag saknar även eftertanke kring förhållandet mellan det civila och det militära. Regeringen målar upp en bild av att bistånd är att soldater delar ut skolböcker. Men i likhet med bland annat Svenska Afghanistankommitéen skulle jag vilja hävda att det är en problematisk situation. Dels för att biståndsarbetare kan råka illa ut och dels för att det urholkar afghanernas tillit till biståndsarbetet. Det senare kommer ur att det blir svårt eller omöjligt för afghanerna att skilja på det civila och det militära. I samma takt som det militära blir civilt, blir det civila militärt. Vi ser sedan länge en utveckling där Nato dödar civila i bombräder eller missriktade attacker. Sådana misstag undergräver tilliten naturligtvis det civila biståndet.


Svenska Freds argumenterar för ett par viktiga punkter. Bland annat att det internationella samfundet måste sätta press på Pakistan för att minska möjligheterna för Taliban och andra motståndsgrupper att agera därifrån. Men man talar också för att den svenska regeringen måste kritisera att Isaf, som ovan nämnts, används på ett aktivt stridande sätt.


Trots vikten av diskussion vill jag också påminna om att det är oerhört viktigt att vi inte fastnar i detaljer. Gandhi och Martin Luther King lärde oss en hel del om förändringsarbete. Låt oss använda den kunskapen och skapa alternativ till den utveckling vi ser idag.


Sebastian Dahlgren
Aktiv i fredsrörelsen och medlem i Svenska Freds