Grodor och Flackarps gamla kyrkogård av Gunnar Stensson

Grodorna har kommit tillbaka till dammarna. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de. Men hundratals ögonpar tittar upp från vattenytan. Det är de små, små grodorna som sjunger. Deras pappor sitter gömda i strandvegetationen och stämmer då och då in med sina basar.
På Flackarps gamla kyrkogård, som blivit tillgänglig tack vare vandringsleden, begrundar jag hur allt fast förflyktigas, som gamle Marx sa.
Den då 900-åriga lilla stenkyrkan revs 1865. Den var ungefär jämngammal med Katedralskolan. Ett 50-tal personer lär ha rymts i den. Senare har man planterat stora lönnar, kastanjer och askar. Några gravstenar med bortnötta inskriptioner finns kvar från tiden före 1865.
En bred häll med ett par inskriptioner lyckas jag dock med rätt stor möda läsa: ”Härunder hvilar dannemannen Måns Jönsson död 1740. Härunder vilar hans K dotter Gunella Månsdotter som dödde 1748.”
Måns kanske föddes vid tiden för slaget vid Lund (1676). Under hans liv integrerades skåningarna i Sverige. Lunds universitet grundades. Han var förmodligen en förmögen person. Man undrar varför hans K dotter Gunella vilar i samma grav och inte hans hustru. Hur kom det sig att Gunella avled så kort tid efter hans egen död? Vilka såg till att hällen lades på sin centrala plats i kyrkogården? Den måste tidigare ha legat inne i kyrkan, om den inte flyttats till sin nuvarande plats senare.
Man kan konstatera att kyrkan var strategiskt placerad på den stora slätten i ett högt läge. Utsikten är vidsträckt. De hundraåriga träden susar. Kyrkogården tillhör Staffanstorps kommun. Den är omvandlad till minneslund. En av de avlägsnaste och mest dolda. Lämplig för den som söker frid.