Kan man dela Israel-Palestina på andra hållet? av Lars-Åke Henningsson

Som bekant är Palestina delat i två delar, Västbanken och Gaza, och delat mellan ett sekulärt och ett fundamentalistiskt styre. Splittringen är ett problem för palestinierna och för en fredlig lösning. Man tänker kanske inte så ofta på att Israel är delat på ett liknande sätt, i ett sekulärt och ett fundamentalistiskt Israel. Även detta är ett problem, för Israel och för freden, eftersom ständiga krigshot används som ett sätt att hålla samman landet.
Så, varför inte, skulle man kunna tänka sej att dela Israel-Palestina på andra hållet? En sekulär nordlig del med Tel Aviv som huvudort, och en sydlig del med Jerusalem, Gaza och Hebron för alla religiöst konservativa. (Fast Gaza kanske snabbt skulle bli sekulärt, om inspärrningen skulle upphöra, som Hamas bygger sin makt på.) Den norra delen skulle kunna bli ett kreativt samhälle, där kulturer möts fritt, där demokrati, tolerans och ekonomisk utveckling skulle kunna bli en inspirationskälla för resten av Mellanöstern. I en hårdare reglerad södra del skulle olika religiösa riktningar kunna leva sida vid sida, var och en med tillgång till sina heliga platser. Även om det skulle vara svårare för olika slags fundamentalister att leva tillsammans än för sekulära med olika bakgrund, så har de ju ändå i hög grad en patriarkal värdegrund gemensam. Den ekonomiska utvecklingen skulle väl inte bli lika stark i ett konservativt samhälle, men med fredliga förhållanden skulle området kunna blomstra upp som en turistmagnet som drar religöst intresserade från stora delar av världen.
Vilka skulle förlora, om ett sådant här förslag blev verklighet? Alla nationalister förstås, som gärna offrar människoliv för markområden, och som styr genom hot, genom varandras hot. Idén om etniskt avgränsade nationalstater är trots allt inte en naturlag, utan ett arv ifrån 1800-talets europeiska nationalistiska rörelser. Detta ideal, som blivit allt mer förlegat i Europa, passar än sämre in i Mellanöstern, där olika befolkningsgrupper i tusentals år levt bredvid varandra. Det är klart att nationalisterna skulle klamra sej fast vid makten, men det går trots allt att få dem på reträtt, när de blockerat utvecklingen tillräckligt länge. I Turkiet sker det ju redan sen en tid tillbaka, att demokratin stärks på den nationalistiska elitens bekostnad.
Frågan om vilken befolkningsgrupp som är i majoritet i Israel-Palestina skulle bli mindre viktig. I norr borde andra politiska skillnader än de etniskt religiöst baserade snabbt kunna slå igenom, och därmed göra frågan ointressant. I söder borde garanterade rättigheter vara fastlagda oberoende av befolkningsgruppens storlek, för att förhindra majoritetsförtryck.
En icke-nationalistisk tvåstatslösning är kanske bara ett tankeexperiment. Om något sådant skulle vara attraktivt för israeler och palestinier har jag naturligtvis ingen aning om. Kanske är det ändå något att fundera på? Den nationalistiskt inriktade politiken har bara lett in i en återvändsgränd. Det är dags att tänka i nya banor!