2011-05-19

Avsnitt sex: Ten Dollar Taliban av Anders Davidson

Ambassadören som tar över ansvaret för ”Sveriges engagemang i Afghanistan” frågar den afghanske säkerhetsansvarige i Sar e-Pol om det är realistiskt att de själva tar över säkerhetsansvaret.
   Jodå, svarar denne trosvisst. Det finns ju exempel att lära av. Frågan var densamma när Sovjet lämnade: Hur ska regeringen klara sig?
   De militära styrkorna utökades, utbildades och utrustades. Gör bara så.
   -Då kan det inte bli någon stor sak.
   Men vänta, frys: Gick det så bra för den sovjetiska marionettregimen sedan?
   Inte undra på att ambassadören ser frustrerad ut i rutan.
   I sjätte och sista avsnittets inledning ansluter han sig till den skola som gärna ser nationalsporten buzkashi som metafor för landet: en svåröverskådlig kamp om en fårkropp mellan två lag på häst där det gäller att få fatt i fåret, lyfta det, skydda det och placera det i en ring som utgör målet.
   -Alla mot alla – det är Afghanistan.
   Än en gång är vi med de svenska soldaterna vid masten som erövrades i ett tidigare avsnitt men omedelbart övergavs av den afghanska polisen. Uppgiften löst men när de väl var nere var de så kallade insurgenterna tillbaka och sköt på dem. En meningslös operation i raden av meningslösa operationer.
   Nu är vi tillbaka. I tre dagar har hårda strider pågått. Då ger några motståndare upp, överlämnar sig till polisen och körs vinkande och skrattande förbi svenskarna. Frustration. Märkbart, begripligt.
   - De har ett märkligt system.
   Fler ger upp. Går över till regeringssidan.
   Ambassadören förhör sig om ärligheten i deras uppsåt, om det inte är så att de – bokstavligen bara – vill övervintra.
   Eftertexten ger honom rätt. Efter vintern har flera bytt sida igen. Nu strider de igen mot regeringen och Isaf. De kallas ten dollar Talibans, eftersom de inte anses ideologiskt övertygade insurgenter.
   Säkert tas detta, det så kallade läget på marken, till intäkt för Sveriges insats behövs. Långsiktigt. Annars kaos.
   Lika rimligt är att dra slutsatsen att den militära insatsen inte gör nytta, at den tvärtom bidrar till att hålla konflikten kokande.
Anders Davidson

PS.
Det som utlovats är en dokumentär om de svenska soldaternas vardag, inte om Afghanistankriget, men för att alldeles missa helhetsbilden av internationella samfundets engagemang, insats, närvaro eller - varför inte? - ockupation måste man utrustas med stora skygglappar.
   De svenska soldaterna må vara mindre skjutglada och mer professionella men de är del i samma krig som danskarna i Helmand, amerikanerna i Kandahar, britterna i . Det krig som på snart tio år varken åstadkommit säkerhet eller stabilitet, som tvärtom för varje år krävt fler och fler döda, civila såväl som combatanter och i spåren av detta dödande, övergreppen och korruptionen sett motståndet militärt som civilt växa.
   Samma dag som sista avsnittet sänds dödas tolv personer dödats och skadas ett 80-tal, när en folksamling i staden Taloqan protesterade mot ett Nato-tillslag under natten, där flera personer dödades, däribland två kvinnor, uppger enligt Ekot nyhetsbyrån Reuters.

Sammanfattningsvis:
I Afghanistan dödas de som protesterar mot att de utländska säkerhetsstyrkor som är i landet för att skydda civila återigen dödat civila av samma säkerhetsstyrkor de utländska säkerhetsstyrkorna ska lämna över till, nu när de snart lämnar landet och afghanernas egna säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten och skydda civila...

Inga kommentarer: