2011-06-09

En vår som förändrat världen av Gunnar Stensson

Den kallas den arabiska våren. Den pågår fortfarande i hela regionen, i länder som Egypten och Tunisien, där de gamla regimerna krossats; i länder där makten fortfarande befinner sig i händerna på kungar och förtryckare som försöker rädda sig kvar genom en blandning av militärt förtryck och hycklande anpassning; och i länder där förtryckarna skickar sina legoknektar mot folken som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen.
   Våren har fått långtgående konsekvenser. Egypten för nu en självständig utrikespolitik. Samarbetet med Turkiet har utvidgats. Förbindelserna med Iran har normaliserats. Gränsen till Gaza har öppnats och blockaden hävts.
   I brännpunkten befinner sig Israel och USA. Det är det amerikanska maktsystemet som håller på att fragmentiseras och vittra bort. Vasallen Israel kontrollerar visserligen fortfarande Mellanöstern med sina vapen - inklusive kärnvapen - men det finns situationer där vapenmakt inte hjälper, något som Sovjetimperiets sammanbrott visade.
   Under de senaste veckorna har frågan om den palestinska staten dominerat den internationella debatten. Det började med att den Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas gjorde ett utspel i New York Times där han tillkännagav att Palestina avser att vända sig till FN för att uppnå erkännande som fri palestinsk stat.
   Sedan följde slag i slag Obamas tal inför Netanyahus besök i Washington och Netanyahus två destruktiva tal, först inför AIPAC (den amerikansk-israeliska lobbygruppen) och sedan inför den av republikaner dominerade kongressen. Vi har i tidigare vb-nummer dokumenterat dessa utspel.

Hur gick det sen?
Två artiklar med perspektiv på utvecklingen ska citeras här. Båda är skrivna av experter som under en lång följd av år har analyserat skeendet i Mellanöstern.  
   Robert Fisk, journalist och historiker, är författare till den kanske viktigaste boken om Mellanöstern, ”The Great War for Civilisation”, som vi tidigare ofta hänvisat till.
   Robert Fisk vet vad som sker och är förbannad. Han har ett annat språk än de politiska kommentatorerna på Sydsvenskan.

Turkish and Syrian protesters in Istanbul
The Independent
Hör här (hela artikeln kan läsas på nätet, Independent 30/5:

”Vad Amerika säger betyder – ingenting.”
”Obama gafflade om Amerikas nya roll i Mellanöstern.
   - Vad handlar den där rollgrejen om?
frågade en egyptisk vän. Tror dom fortfarande att vi bryr oss om vad dom säger?
   Obama var tyst när Ben Ali störtades, anslöt sig till kören av fördömanden av Mubarak först två dagar innan han flydde, fördömde den syriska regimen, men klargjorde att han helst ser att den sitter kvar, trots att den dödat flest människor av alla, frånsett den förfärlige Kaddafi, skakar sin lilla näve åt Bahrain men är förstummat tyst om Saudiarabien.
   Och lägger sig på knä för Israel.
   Obama stöder förstås demokratin men erkänner att den står i konflikt med USA:s intressen.
   Sedan sa den store talaren att ”varje land har rätt till självförsvar”, men att Palestina ska vara ”demilitariserat”.
   Obama varnar palestinierna för följderna om de begär att FN ska erkänna dem som stat.
   Varför i hela världen skulle de inte det? Om folken i Egypten och Tunisien och Jemen och Libyen och Syrien kan slåss för frihet och värdighet, varför skulle då inte palestinierna göra det?
   Obama säger att palestinierna inte får kräva att Palestina erkänns av FN. Men varför inte? Vem i hela världen bryr sig om vad Obama säger? Inte ens israelerna, tycks det.
   Den arabiska våren blir snart en het sommar och det blir en arabisk höst också. Då kan Mellanöstern vara förändrat för att framtid. Vad Amerika säger betyder då – ingenting.”

Historikern Immanuel Wallerstein, upphovsman till teorier om världssystemet, anlägger ett vidare perspektiv än Fisk i sin Kommentar nummer 306 den 1 juni, men utgår också han från Obamas situation:

”Obama har enorm makt att skada men nästan ingen att göra gott
Netanyahu talar till den amerikanska kongressen som entusiastiskt och oändligt applåderar hans farliga och själviska nonsens som om han var George Washington reinkarnerad.
   Det var ett direkt slag i ansiktet på Obama, fastän Obama redan i talet till AIPAC (den israelisk-amerikanska påtryckningsgruppen) dragit tillbaka sitt timida försök att föreslå en fredslösning på basis av 1967 års gränser.
   Den saudiska regeringen har gjort det mycket klart att den kommer att göra allt som står i dess makt för att försvara de existerande regimerna i arabvärlden och irriterar sig på att Obama då och då förfaller till tal om mänskliga rättigheter.
   Pakistans regering talar mycket tydligt om för Obama att om han försöker vara tuff mot dem så har de en mycket pålitligare vän i Kina.
   De ryska, kinesiska och sydafrikanska regeringarna har alla gjort det mycket klart för Obama att om USA försöker få säkerhetsrådet att besluta om en aktion mot Syrien så kommer de inte att stödja det och att han antagligen inte ens skulle få majoritet för förslaget i rådet.
   I Afghanistan kräver Karzai att NATO stoppar drönarattackerna och Pentagon känner trycket att dra sig tillbaka eftersom kriget är för kostsamt.”

Inga kommentarer: