Det stora huset av Gunnar Stensson

Texten nedan är ingen recension utan ett försök att presentera en roman om judisk historia som jag uppfattar som viktig. Om någon väljer att läsa boken kan texten kanske vara till hjälp. Den som nöjer sig med presentationen får åtminstone lite kunskap om innehållet.

Vad är en jude utan Jerusalem?
Genom att skildra några judiska livsöden försöker den amerikanska författaren Nicole Krauss i sin senaste roman ”Det stora huset” skapa en bild av judendomen och en väg ut ur den sorg och saknad som genomsyrar allt judiskt – och västerländskt – liv, sedan nazismen genom ”slutlösningen” störtat alla moraliska och fysiska värden i Förintelsens och tomhetens avgrund.

Det stora huset är Jerusalem och templet som förstördes för 2000 år sedan. ”Men om alla judiska minnen smältes samman, om vartenda ett av de heliga fragmenten återigen förenades till en enhet skulle huset kunna byggas upp igen,” säger George Weisz, en av romanens huvud- personer.                                     
   Weisz berättar om den judiske rabbinen Johanan ben Zakkai som levde under det första århundradet efter Kristus. Han ställde frågan ”Vad är en jude utan Jerusalem?” och gav de judiska flyktingar som samlats omkring honom uppgiften att skriva ner de texter som under mer än tusen år bevarats genom muntlig tradition.
   Uppgiften var att förvandla Jerusalem till en idé, ”till en bok, en bok som är lika omfattande och helig och invecklad som själva staden. Forma ett helt folk efter något som de har förlorat och låta allting återspegla detta som inte längre finns.”
   Det hade gjorts en gång tidigare, under den babyloniska fångenskapen.

Romanen redovisar judiska livsöden  i fem personers berättelser, sammanvävda i ett komplicerat mönster. Våra liv är påverkar varandra och vi är ömsesidigt beroende av varandra, också när vi inte  är medvetna om det.
   Monologerna rör sig fritt i tid och rum, Nürnberg 39, Budapest 44, Israel 48, 56 och 70, Chile 73, New York, London, Oxford och Jerusalem 99. Att följa berättelsen blir att söka sig fram i en labyrint, eller att tråd för tråd väva en stor väv vars mönster sakta framträder.

Berättare, som i sin barndom förlorat allt, men som ändå fick fortsätta att leva 60 år till, i Europa, Amerika eller Israel, befinner sig 1999 nära sina livs slut. Den egna döden närmar sig, makar och närstående har redan gått bort. Tiden rinner ifrån dem och de söker insikt och försoning.
   ”Om du frågar en jude vad som händer när han dör kommer du att få se en vilsen och förvirrad man. En man som vandrar i blindo;” säger gamle Aron i en meditation efter hustruns död. Han har kämpat i krigen 1948 och 1956 och tvingats se sin mest älskade son Dov traumatiseras av upplevelserna i Yom Kippurkriget och förtvivlad lämna Israel och föräldrahemmet för att besöka hemlandet först efter moderns död 1999.

I ett lasarett i Jerusalem håller den medelålders amerikanska författaren Nadia samtidigt domedag över sitt liv när hon vakar över en för henne anonym israelisk man som hon kallar Herr domare. Vi inser att det är Arons son Dov. Hon har kört på honom med sin bil och blir kanske ansvarig för hans död. Hon upplever sitt eget liv som förfelat. Dess viktigaste inslag är en kärlekshistoria med chilenaren Daniel Varsky i början av 70-talet. Nu har hon rest till Jerusalem för att träffa Daniels dotter Leah Weisz.

Den femårige George Weisz förlorade hem och föräldrar i Budapest 1944. Hans livs strävan blir att återskapa faderns arbetsrum på samma sätt som Sigmund Freuds dotter i London återskapade det arbetsrum hennes far hade haft i Wien.
   Weisz söker i årtionden faderns stora skrivbord. När han slutligen finner det upplever han först ”besvikelsen, sedan lättnaden över något som till sist sjönk undan”.
   På 1970-talet har han köpt ett stenhus med gröna fönsterluckor i Jerusalem till sin fru, som är med Leah efter ett tidigare förhållande med Daniel Varsky, den chilenske juden som mördades av Pinochets säkerhetstjänst 1973..

Husets tidigare ägare berättar: ”1948 när jag hit var golvet fortfarande överstrött med skal från pistaschmandel som araben hade ätit innan han flydde med sin fru och sina barn. En trappa upp hittade jag en docka som tillhört en liten flicka och den hade äkta hår som flickan omsorgsfullt flätat.”
   Så har en palestinsk familj fördrivits från det hus som Weisz utsett som monument över det föräldrahem han själv fördrivits från.

Lotte Berg förekommer i flera berättelser. Hon tvingades lämna sitt hem i Nürnberg när hon var 17, tillbringade ett år i flyktinglägret Zbaszyn i Polen, fick genom en ung judisk läkare ett visum och följde med 86 barn på en barntransport till England. Båten avgick från Gdynia samtidigt som Hitler slöt den pakt med Stalin sommaren 39 som utlöste andra världskriget. Hon födde ett barn som hon adopterade bort och hade sedan någon sorts relation med Daniel Varsky. Hon vägrade att någonsin tala om vad hon upplevt men avslöjade lite i den demens som föregick hennes död 1999.

Nicole Krauss tvingar den som vill tillgodogöra sig ”Det stora huset” att forska i texten, att bläddra fram och tillbaka för att söka samband, att studera den som en avhandling, eller varför inte som en bibel. Läsaren inges en känsla av att det rör sig om dokumentärt material. Och det gör det kanske, även om det ingenstans antyds.
   Nicole Krauss själv förekommer ingenstans i texten. Den är helt och hållet berättarnas.
   En möjlig tolkning av av romanen är denna. I två tusen år var Europa, Amerika, Asien, Afrika, ja hela jorden, judarnas hem.
Katastrofen under 1900-talet bestod inte bara i förintandet av Europas judar utan också i fördrivningen ur det världssamhälle vars civilisation och vetenskap de skapat tillsammans med alla andra människor. Vad boken handlar om är drömmen och förhoppningen om ett återvändande till Det Stora Huset i bemärkelsen världssamhället.


PS. När jag kollar bland artiklarna om Israel i VB ser jag att både Gideon Levy och Per Roijer använder metaforen ”Huset” för att beteckna judendomen.