2012-01-26

Konstiga konflikter i Miljöpartiet av Gunnar Stensson

Härom dagen gick Per Gahrton i Sydsvenskan till hårt angrepp mot Vänsterpartiets beslut att ingen ska ta ut mer än 27500 kronor i månaden för sina politiska uppdrag.
   Konstigt! För en ledande miljöpartist borde det finnas viktigare problem och farligare fiender än Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Konstigast är attityden i sakfrågan.
   Det tycker också Birger Schlaug. I artikeln ”Gahrton vandrar i bonusöknen” hyllar han Jonas Sjöstedt och påpekar att ”beslutet är konsekvent ur en rad perspektiv, bl a att vi håller på att konsumera sönder planeten. Jonas Sjöstedt kan därmed vara trovärdig när han säger att konsumtionen måste hållas tillbaka, att livet är större än lönearbete och att politiska uppdrag är något som har ett värde i sig.” SDS 25/1.
   Nyligen bildades det Gröna Partiet som en reaktion mot MP:s politiska förflackning. En av Gröna Partiets principer är att politiker inte ska ha högre lön än en medelinkomsttagare.
   Per Gahrton är ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Birger Schlaug förvånar sig över att en grön tankesmedja betraktar det som självmål att hålla ner konsumtionsnivån.
   Konflikten är egentligen inte konstig. Det är Per Gahrton och Miljöpartiet som är konstiga.
   Man kan inte låta bli att undra var miljöpartisterna i Lund står. Är det i Per Gahrtons bonusöken eller menar de med Birger Schlaug att konsumtionen ska hållas tillbaka och att politiker inte ska högre lön än medelinkomsttagare?
   Frågan är brännhet i samband med de nya politikerlönerna i Lund.

1 kommentar:

Anders Ebbesson sa...

Frågan är ju konstigt ställd. Man kan ju vilja begränsa konsumtionen utan att begränsa just politikerarvodena. Det finns väl andra betydligt värre avarter av överbetalda professioner. Politiker framförallt gröna och röda kan väl också förväntas leva ansvarsfullt även om lönen räcker till mer än mat och husrum. Man kan stödja en positiv utveckling på olika sätt som kostar pengar. Dessutom anser jag att politiker bör ha hyftad ersättning för sin samhällsnyttiga funktion. Chefstjänstemännen i en kommun tjänar ofta 5 - 10 gånger mer än en nämndsordförande. Denna skillnad påverkar styrkeförhållandena negativt. Det är ju nämnden som är uppdragsgivare och har ansvaret för verksamheten, inte tjänstemannen.