Vita Husets mycket snabba och målmedvetna mobilisering för två större krig som ännu inte helt avslutats. I sin nya bok Civilisationens väg för Lester Brown från Earth Policy Institute en intressant diskussion om olika tänkbara svarsmodeller på hoten från miljöförändringarna i världen. En av dem, Pearl Harbour-modellen, gav mig direkta associationer till 9/11-politiken. För att rekapitulera: Fram till Japans attack den 7 december 1941 på USAs militärbas i Filippinerna, Pearl Harbour, lät USA europeerna utkämpa sitt krig själva. Men den japanska utmaningen lämnades inte obesvarad. Inom en månad efter attacken deklarerade president Roosevelt att den amerikanska produktionen nu skulle ställas in på att producera ”45 000 tanks, 60 000 flygplan och flera tusen handelsfartyg.” Bilindustrin förbjöds tillverka bilar, och många andra investeringar stoppades. Resultatet blev inte bara en snabb omläggning till produktion av stora mängder militär hårdvara, utan även en mobilisering av civilsamhället: ”Plötsligt ägnade sig folk åt återvinning och att odla upp alla möjliga tillgängliga jordlotter… Strategiska varor ransonerades, ändå blev 1942 ett rekordår i industriell produktion.”
9/11 var på liknande sätt en utmaning mot den amerikanska självkänslan – att bli attackerad på hemmaplan nog till dess upplevts som otänkbart. Det öppnade också för att snabbt sätta demokratin ur spel, starta krig och orgaisera tortyr och fängelser sådana som Guantanamo.
Lester Browns poäng är att även en demokrati kan lägga om kursen mycket snabbt. 1941-2 tog det USA bara några månader att lägga om industriproduktionen. ”Då”, säger Brown, ”kan man också strukturera om världens energihushållning under detta årtionde.”
Visst kan man, under vissa förutsättningar och för en kortare period. När Gunnar Stensson i en VB-artikel i höstas påminde oss om hur man i Sverige levde under krigsåren, visade han vad som under yttre hot är möjligt i en demokrati. Problemet var bara att vi, liksom USA, återvände till en bekvämare livsstil så snart det yttre trycket lättade.
Kuba, det enda landet som idag anses klara villkoren för hållbar utveckling, har hamnat i den positionen av yttre tvång. Så snart USAs illegala blockad upphör kommer många kubaner att vilja överge sin påtvingade spartanska livsstil.
För att Pearl Harbour-modellen ska fungera i samband med hotande miljöförändringar krävs dels att de är tydliga – ”kan ses” – dels att de verkligen hotar nationella intressen. Snabbt stigande havsnivåer skulle kanske göra susen, medan vetenskapligt uppmätta växande utsläpp av koldioxid (tex när tundran börjar tina) inte gör det.
Lester Brown granskar två modeller till. Tårtbottenmodellen handlar om ett växande tryck på förändring underifrån, med ’kloka’ politiska ledare som utnyttjar det trycket till att genomföra politiska förändringar. Kanske kan den fungera, men det kräver sannolikt att miljöförändringarna hotar ekonomiska intressen så allvarligt att de upplever sig tvingade att acceptera nödvänidga reformer.
Den tredje modellen är hämtad från Berlinmurens fall. Den politiska ledningens legitimitet är helt urholkad, en massiv och växande rörelse för förändring från civilsamhället har växt fram – en process kanske inte helt olik vad som skedde i Nordafrika under året som gick. Men den politiska utvecklingen därefter är inte självklar, vare sig i Nordafrika eller i fallet med miljöfrågorna. Hur ska en ny politisk ledning svara? Hur går en omställning till en mindre ohållbar samhällsekonomi till, vilka krav ställer den på oss alla?
Problemet med verkligt hotande miljöförändringar, som den globala uppvärmningen, är att de faktiskt går rätt långsamt. Då ”ser vi inte” hoten, då sker en både mental och praktiskt anpassning snarare än den radikala omläggning som krävs. Minns ni historien om grodan i kastrullen på den påslagna plattan? Hon njöt av att det kalla vattnet gradvis blev allt varmare. När det till sist blivit för varmt klarade hon inte längre att hoppa ur. Själv tänker jag på havssköldpaddorna som en gång började simma över ett mycket smalt sund mellan vad som idag är Amerika och Afrika, för att lägga sina ägg i den varma afrikanska sanden. Idag har de långt att simma, men de fortsätter.
En gradvis förändring ger gradvisa anpassningar, inte de radikala reformer vi idag förstår måste göras. Kommer sådana förändringar att räcka för att klara vår civilisation som vi känner den idag, eller är loppet i praktiken kört?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar