Debattöversikt
Per T Ohlsson tycker inte oväntat det. Han är bekymrad. Kapitalismen är söndertrasad av bostadsbubbla, finanskris, inkomstklyftor, förmögenhetskoncentration, arbetslöshet och folkens misstro.
En välutbildad generation unga håller på att förlora sina inkomstmöjligheter. Kapitalismen är i behov av frälsning. Bara den rikaste procenten gillar den.
Något måste göras.
Kapitalism handlar om privat ägande. Privat ägande av kapital är mer eller mindre skadligt, mest mer.
Marknadsekonomi är en helt annan sak. Den handlar om att effektivt fördela knappa resurser med utgångspunkt från pris och kvalitet.
Det är viktigt att hålla de två begreppen isär, eftersom uppgiften är att befria marknadsekonomin från kapitalismen.
Peter Wolodarski är överraskande inne på samma linje i söndags i en signerad ledare, som annars huvudsakligen ägnas åt att fördöma Överklassafarin.
Han förvånar sig över att vi har hög skatt på inkomst men ingen skatt alls på arv. Arvsskatten är 0. Peter W är anhängare av social rörlighet. De duktiga ska tjäna pengar och arbeta sig upp. För att konkurrensen ska bli likvärdig måste alla få samma start.
Men så är det ju inte. Det finns en massa obegåvade latmaskar som ärver vad deras duktiga fäder arbetat ihop. Det är långt ifrån optimalt. Kolla ”Pappas pengar” i barnkanalen.
Garanten för arvsrätten är kungen. Kungen ärver kronan. Det är mindre skadligt än att överklassen ärver företag och förmögenheter. Privat ägande leder till monopol, karteller och skattesmitning.
Peter Wolodarski är förstås inte för expropriation, men alldeles tydligt anhängare av arvsskatt. Och det är ju åtminstone ett tuppfjät i strävan att befria marknaden från kapitalismen.
Kapitalismens fyra stadier
Sedan mitten av januari pågår en bred debatt om kapitalismen. Klas Eklund, den gamle maoisten och SKP-aren, nu bankexpert, initierade den i DN 14/1 med en skiss över fyra stadier i kapitalismens utveckling.
Det första stadiet utgick från Adam Smith och handlade om fri konkurrens utan statlig inblandning. Modellen var tio potatishandlare som tävlar på samma marknad med pris och kvalitet. Billigast och bäst potatis vinner. Den modellen havererade i börskraschen 1929.
Det andra stadiet utgick från John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen. Politikerna skulle reglera ekonomin och skapa arbeten genom statliga investeringar.
Det kommer inte funka på lång sikt, sa kritikerna. ”På lång sikt är vi alla döda,” sa Keynes. 1980 dog modellen stagflationsdöden.
Det tredje stadiet handlade om att avreglera och ge kapitalisterna fritt spelrum. Eftersom det liknar det första stadiet brukar det kallas nyliberalism. Friedman stod för idéerna, Thatcher och Reagan för utförandet.
Ett första försök gjordes i Chile sedan Kissinger krossat demokratin där 1973 så att Chicagopojkarna kunde husera fritt. Nyliberalismen pajade i bostadsbubblan 2008. I Sverige ser vi hur dess rester härja inom vård och skola. Carema. Nyliberalismen är pestsmittad men inte död än. Grekland kanske blir dess första offer.
Klas Eklund hoppas på kapitalismens fjärde stadium, kapitalism 4.0. Det ska bli en kapitalism som tar socialt och ekologiskt ansvar och stabiliserar finansmarknaderna. Frivilligt? Fan tro´t.
Någon, kanske Sachs, har sagt att hela den ekonomiska debatten mest handlar om hur vi ska kunna leva över våra tillgångar några år till.
Frihetlig demokratisk socialism
I måndags tog Johan Lönnroth till orda (DN 6/1). Han pekar på det optimistiska inslaget i Kommunistiska manifestet och Marx kluvna bild av kapitalisten som å ena sidan motor för snabb ekonomisk utveckling och å andra sidan utsugare av arbetarklassen.
Nu socialiseras produktionsmedlen samtidigt som arbetets samhälleliga karaktär utvecklas i den riktning Karl Marx förutsett.
En välutbildad generation unga håller på att förlora sina inkomstmöjligheter. Kapitalismen är i behov av frälsning. Bara den rikaste procenten gillar den.
Något måste göras.
Kapitalism handlar om privat ägande. Privat ägande av kapital är mer eller mindre skadligt, mest mer.
Marknadsekonomi är en helt annan sak. Den handlar om att effektivt fördela knappa resurser med utgångspunkt från pris och kvalitet.
Det är viktigt att hålla de två begreppen isär, eftersom uppgiften är att befria marknadsekonomin från kapitalismen.
Peter Wolodarski är överraskande inne på samma linje i söndags i en signerad ledare, som annars huvudsakligen ägnas åt att fördöma Överklassafarin.
Han förvånar sig över att vi har hög skatt på inkomst men ingen skatt alls på arv. Arvsskatten är 0. Peter W är anhängare av social rörlighet. De duktiga ska tjäna pengar och arbeta sig upp. För att konkurrensen ska bli likvärdig måste alla få samma start.
Men så är det ju inte. Det finns en massa obegåvade latmaskar som ärver vad deras duktiga fäder arbetat ihop. Det är långt ifrån optimalt. Kolla ”Pappas pengar” i barnkanalen.
Garanten för arvsrätten är kungen. Kungen ärver kronan. Det är mindre skadligt än att överklassen ärver företag och förmögenheter. Privat ägande leder till monopol, karteller och skattesmitning.
Peter Wolodarski är förstås inte för expropriation, men alldeles tydligt anhängare av arvsskatt. Och det är ju åtminstone ett tuppfjät i strävan att befria marknaden från kapitalismen.
Kapitalismens fyra stadier
Sedan mitten av januari pågår en bred debatt om kapitalismen. Klas Eklund, den gamle maoisten och SKP-aren, nu bankexpert, initierade den i DN 14/1 med en skiss över fyra stadier i kapitalismens utveckling.
Det första stadiet utgick från Adam Smith och handlade om fri konkurrens utan statlig inblandning. Modellen var tio potatishandlare som tävlar på samma marknad med pris och kvalitet. Billigast och bäst potatis vinner. Den modellen havererade i börskraschen 1929.
Det andra stadiet utgick från John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen. Politikerna skulle reglera ekonomin och skapa arbeten genom statliga investeringar.
Det kommer inte funka på lång sikt, sa kritikerna. ”På lång sikt är vi alla döda,” sa Keynes. 1980 dog modellen stagflationsdöden.
Det tredje stadiet handlade om att avreglera och ge kapitalisterna fritt spelrum. Eftersom det liknar det första stadiet brukar det kallas nyliberalism. Friedman stod för idéerna, Thatcher och Reagan för utförandet.
Ett första försök gjordes i Chile sedan Kissinger krossat demokratin där 1973 så att Chicagopojkarna kunde husera fritt. Nyliberalismen pajade i bostadsbubblan 2008. I Sverige ser vi hur dess rester härja inom vård och skola. Carema. Nyliberalismen är pestsmittad men inte död än. Grekland kanske blir dess första offer.
Klas Eklund hoppas på kapitalismens fjärde stadium, kapitalism 4.0. Det ska bli en kapitalism som tar socialt och ekologiskt ansvar och stabiliserar finansmarknaderna. Frivilligt? Fan tro´t.
Någon, kanske Sachs, har sagt att hela den ekonomiska debatten mest handlar om hur vi ska kunna leva över våra tillgångar några år till.
Frihetlig demokratisk socialism
I måndags tog Johan Lönnroth till orda (DN 6/1). Han pekar på det optimistiska inslaget i Kommunistiska manifestet och Marx kluvna bild av kapitalisten som å ena sidan motor för snabb ekonomisk utveckling och å andra sidan utsugare av arbetarklassen.
Nu socialiseras produktionsmedlen samtidigt som arbetets samhälleliga karaktär utvecklas i den riktning Karl Marx förutsett.
I kunskapssamhället är kunskapen i de arbetandes hjärnor värdefullare än företagens fysiska tillgångar. Detta är de arbetande medvetna om. I högre och högre grad. De gör motstånd mot kapitalistiska och statsbyråkratiska hierarkier.
Yttre tecken är Occupy-rörelsen men också demonstrationerna i Ryssland mot Putin, den arabiska våren och det framgångsrika motståndet mot makthavarna i det kinesiska Wukan. Johan Lönnroth är trosviss. Men, säger han, det tar något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.
Tillväxten
Problemet med tillväxten hinner Johan Lönnroth inte med i sin korta artikel. (Mycket tyder på att han tvingats stryka i den).
Vi vill leva över våra tillgångar. Vi vill förbruka framtiden i förtid. Vi kräver tillväxt. Efter oss syndafloden.
Det tycks inte gå att vinna tilltro för en politik för att avskaffa tillväxten. Trots att vi vet att jordens resurser är ändliga. Trots klimatförändring, energikris, vatten- och livsmedelskris och den globala folkökningen.
Daniel Berg skriver att tillväxtkritikerna tycks föreställa sig en global jordbruksby.
Låt oss acceptera en sådan vision. Men hur tar man sig från ett modernt överflödssamhälle till en global jordbruksby?
En sådan förändring kan visserligen ske spontant, via naturkatastrofer, krig, strålningskatastrofer, massvält och farsoter. Men en sådan förändring är apokalyptisk och okontrollerbar, en sorts syndaflod, inte något politiskt program..
I ”Myten om maskinen” är Alf Hornborg mer optimistisk. Han hänvisar till Tainter och skriver: ”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi föreställer oss. Det handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än den ger. De mer småskaliga samhällen (där har vi den globala byn som Daniel Berg avfärdade) som återstår efter sammanbrottet är ofta mer ändamålsenliga.”
Tillväxt mäts i BNP-ökning, ökad produktion och ökad konsumtion. Produktion innebär omvandling av knappa naturresurser till värdelösa prylar som kastas och förgiftar miljön. Ungefär som de mänskliga skitproducenterna omvandlar gåsleverpastej till skit.
Ja, BNP handlar om varor, men faktiskt också om tjänster.
Finns där en möjlighet? Kan BNP-begreppet och därmed tillväxtbegreppet omdefinieras?
Kan det ersättas med ett begrepp som utesluter slit och släng liksom prylproduktion och prylkonsumtion, men inbegriper reparationer och underhåll?
Ett nytt begrepp som inriktas på kollektiva investeringar i miljö, trafik, boende, förnybar energi osv, och där man satsar på sådant som inte kan planeras bort som läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden, lärare, jordbrukare, forskare, konstnärer, skådespelare och musiker.
Den vägen kan livskvaliteten kanske höjas samtidigt som exploateringen av kommande generationer minskar, vilket innebär en sorts reell tillväxt.
Soppköpen har dykt upp
”Kommer kapitalismen att överleva?” är rubriken på Kajsa Ekis Eklunds artikel i DN 7/12.
”Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Samtidigt är finanskrisen bra för klimatet.”
Hon hänvisar till David Harveys ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” som kommit ut på Daidalos förlag, och David Jonstads ”Kollaps – livet vid civilisationens slut”.
”Jag läser dem i ett kallt Aten, omsvept av allt i filtväg jag kan hitta,” skriver hon. ”Det råder brist på allt i Grekland med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat. Och detta trots att det varken saknas mat, böcker eller el.
Den norske författaren Pål Steigen menar i sin bok ”En dag skall jorden bliva vår” att kapitalismen har nått gränsen för sin utsugning.”Själv förespråkar han i stället en Kommunism 5.0 – en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande”, skriver Kajsa.
Harvey är mer pessimistisk. Kapitalismen kan återskapa sig själv genom ”kreativ förstörelse” t ex ett stort krig. Det har hänt förr.
Kampen fortsätter i alla media.
Yttre tecken är Occupy-rörelsen men också demonstrationerna i Ryssland mot Putin, den arabiska våren och det framgångsrika motståndet mot makthavarna i det kinesiska Wukan. Johan Lönnroth är trosviss. Men, säger han, det tar något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.
Tillväxten
Problemet med tillväxten hinner Johan Lönnroth inte med i sin korta artikel. (Mycket tyder på att han tvingats stryka i den).
Vi vill leva över våra tillgångar. Vi vill förbruka framtiden i förtid. Vi kräver tillväxt. Efter oss syndafloden.
Det tycks inte gå att vinna tilltro för en politik för att avskaffa tillväxten. Trots att vi vet att jordens resurser är ändliga. Trots klimatförändring, energikris, vatten- och livsmedelskris och den globala folkökningen.
Daniel Berg skriver att tillväxtkritikerna tycks föreställa sig en global jordbruksby.
Låt oss acceptera en sådan vision. Men hur tar man sig från ett modernt överflödssamhälle till en global jordbruksby?
En sådan förändring kan visserligen ske spontant, via naturkatastrofer, krig, strålningskatastrofer, massvält och farsoter. Men en sådan förändring är apokalyptisk och okontrollerbar, en sorts syndaflod, inte något politiskt program..
I ”Myten om maskinen” är Alf Hornborg mer optimistisk. Han hänvisar till Tainter och skriver: ”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi föreställer oss. Det handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än den ger. De mer småskaliga samhällen (där har vi den globala byn som Daniel Berg avfärdade) som återstår efter sammanbrottet är ofta mer ändamålsenliga.”
Tillväxt mäts i BNP-ökning, ökad produktion och ökad konsumtion. Produktion innebär omvandling av knappa naturresurser till värdelösa prylar som kastas och förgiftar miljön. Ungefär som de mänskliga skitproducenterna omvandlar gåsleverpastej till skit.
Ja, BNP handlar om varor, men faktiskt också om tjänster.
Finns där en möjlighet? Kan BNP-begreppet och därmed tillväxtbegreppet omdefinieras?
Kan det ersättas med ett begrepp som utesluter slit och släng liksom prylproduktion och prylkonsumtion, men inbegriper reparationer och underhåll?
Ett nytt begrepp som inriktas på kollektiva investeringar i miljö, trafik, boende, förnybar energi osv, och där man satsar på sådant som inte kan planeras bort som läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden, lärare, jordbrukare, forskare, konstnärer, skådespelare och musiker.
Den vägen kan livskvaliteten kanske höjas samtidigt som exploateringen av kommande generationer minskar, vilket innebär en sorts reell tillväxt.
Soppköpen har dykt upp
”Kommer kapitalismen att överleva?” är rubriken på Kajsa Ekis Eklunds artikel i DN 7/12.
”Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Samtidigt är finanskrisen bra för klimatet.”
Hon hänvisar till David Harveys ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” som kommit ut på Daidalos förlag, och David Jonstads ”Kollaps – livet vid civilisationens slut”.
”Jag läser dem i ett kallt Aten, omsvept av allt i filtväg jag kan hitta,” skriver hon. ”Det råder brist på allt i Grekland med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat. Och detta trots att det varken saknas mat, böcker eller el.
Den norske författaren Pål Steigen menar i sin bok ”En dag skall jorden bliva vår” att kapitalismen har nått gränsen för sin utsugning.”Själv förespråkar han i stället en Kommunism 5.0 – en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande”, skriver Kajsa.
Harvey är mer pessimistisk. Kapitalismen kan återskapa sig själv genom ”kreativ förstörelse” t ex ett stort krig. Det har hänt förr.
Kampen fortsätter i alla media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar