VB har skrivit ytterst lite om inbördeskriget i Syrien, trots att det hittills har kostat
60 000 liv och påverkar Sverige direkt genom flyktingströmmen. Utvecklingen förefaller omöjlig att påverka. Det enda man tycks kunna göra är att ge pengar till ”Läkare utan gränser” och argumentera för en generös flyktingpolitik.
Härom dagen publicerade New York Times en krönika av Paul Krugman om Syrien. Den ger ett intressant perspektiv på utvecklingen, en förklaring till låsningen i FN och i världspolitiken och innehåller ett inlindat förslag till en möjlig lösning, ett förslag som vi inte behöver acceptera. Här kommer en redigerad översättning av Krugmans text:
”Förra veckan mötte jag en grupp indiska strateger på Institute for Defence Studies and Analyses för att samtala om hur USA skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan och samordna Indiens, Pakistans och Irans intressen.
Vid ett tillfälle kastade jag fram ett förslag och fick följande svar från en av de indiska deltagarna: ”Det har prövats förut - på 1000-talet - och det fungerade inte.”
Det är därför jag tycker om att resa till Delhi och tala om regionen. Indiska tjänstemän tänker ur ett hundraårsperspektiv, inte månader, och de ser kartan över Mellanöstern utan de kolonialgränser som britterna drog.
I stället ser de gamla civilisationerna (Persien, Turkiet, Egypten) och trosriktningarna (shiiter, sunni och hinduer) och de gamla folken (pashtuner, tadchiker, judar och araber) som interagerar enligt historiska beteendemönster.
”Om du vill förstå regionen så lägg fram en karta över området från Ganges till Atlanten och sudda ut de brittiska gränserna”, anmärkte Akbar, den gamle indisk-muslimske historikern och författaren. Då ser du de verkliga underströmmarna som under lång tid har styrt Mellanöstern, och de intressen som styr folk och stammar – och inte bara regeringar”. När du ser på regionen på det sättet, vad ser du då?
För det första att det inte finns någon metod för USA att uppnå stabilitet i Afghanistan utan samarbete med Iran. På grund av de uråldriga banden mellan de iranska shiiterna och de shiitiska persisktalande afghanerna i Herat, Afghanistans tredje största stad, har Iran alltid varit och kommer alltid att förbli en aktör i afghansk politik. Det shiitiska Iran har aldrig gillat de sunni-muslimska talibanerna. ”Iran är den sunni-muslimska extremismens naturliga motpart”, sa Akbar. Det är i Irans intresse att minska talibanernas inflytande. Det var därför USA och Iran var tysta allierade när talibanerna störtades från makten, och de kommer att förbli tysta allierade i ansträngningarna att förhindra att talibanerna kommer tillbaka.
Ur indiskt perspektiv är kriget i Syrien bara ännu ett kapitel i det långa sunni-shiitiska inbördeskriget. Det är ett krig genom ombud mellan de sunni-styrda Saudiarabien och Qatar – de två monarkier som stöder den syriska ”demokraterna” som till största delen är syriska sunnimuslimer – och det shiitiska Iran och den shiit-alawitiska syriska regimen. Det är ett krig som aldrig upphör, det kan bara undertryckas.
Det är därför en del generaler i Israel börjar förstå att om kriget i Syrien är en dödskamp kan det innebära ett lika stort strategiskt hot mot Israel som Irans utveckling av kärnteknologi. Om den syriska staten faller sönder som Afghanistan – vid Israels gräns – blir det ett laglöst land där jihadister, kemiska vapen och missiler flyter omkring utan kontroll.
60 000 liv och påverkar Sverige direkt genom flyktingströmmen. Utvecklingen förefaller omöjlig att påverka. Det enda man tycks kunna göra är att ge pengar till ”Läkare utan gränser” och argumentera för en generös flyktingpolitik.
Härom dagen publicerade New York Times en krönika av Paul Krugman om Syrien. Den ger ett intressant perspektiv på utvecklingen, en förklaring till låsningen i FN och i världspolitiken och innehåller ett inlindat förslag till en möjlig lösning, ett förslag som vi inte behöver acceptera. Här kommer en redigerad översättning av Krugmans text:
”Förra veckan mötte jag en grupp indiska strateger på Institute for Defence Studies and Analyses för att samtala om hur USA skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan och samordna Indiens, Pakistans och Irans intressen.
Vid ett tillfälle kastade jag fram ett förslag och fick följande svar från en av de indiska deltagarna: ”Det har prövats förut - på 1000-talet - och det fungerade inte.”
Det är därför jag tycker om att resa till Delhi och tala om regionen. Indiska tjänstemän tänker ur ett hundraårsperspektiv, inte månader, och de ser kartan över Mellanöstern utan de kolonialgränser som britterna drog.
I stället ser de gamla civilisationerna (Persien, Turkiet, Egypten) och trosriktningarna (shiiter, sunni och hinduer) och de gamla folken (pashtuner, tadchiker, judar och araber) som interagerar enligt historiska beteendemönster.
”Om du vill förstå regionen så lägg fram en karta över området från Ganges till Atlanten och sudda ut de brittiska gränserna”, anmärkte Akbar, den gamle indisk-muslimske historikern och författaren. Då ser du de verkliga underströmmarna som under lång tid har styrt Mellanöstern, och de intressen som styr folk och stammar – och inte bara regeringar”. När du ser på regionen på det sättet, vad ser du då?
För det första att det inte finns någon metod för USA att uppnå stabilitet i Afghanistan utan samarbete med Iran. På grund av de uråldriga banden mellan de iranska shiiterna och de shiitiska persisktalande afghanerna i Herat, Afghanistans tredje största stad, har Iran alltid varit och kommer alltid att förbli en aktör i afghansk politik. Det shiitiska Iran har aldrig gillat de sunni-muslimska talibanerna. ”Iran är den sunni-muslimska extremismens naturliga motpart”, sa Akbar. Det är i Irans intresse att minska talibanernas inflytande. Det var därför USA och Iran var tysta allierade när talibanerna störtades från makten, och de kommer att förbli tysta allierade i ansträngningarna att förhindra att talibanerna kommer tillbaka.
Ur indiskt perspektiv är kriget i Syrien bara ännu ett kapitel i det långa sunni-shiitiska inbördeskriget. Det är ett krig genom ombud mellan de sunni-styrda Saudiarabien och Qatar – de två monarkier som stöder den syriska ”demokraterna” som till största delen är syriska sunnimuslimer – och det shiitiska Iran och den shiit-alawitiska syriska regimen. Det är ett krig som aldrig upphör, det kan bara undertryckas.
Det är därför en del generaler i Israel börjar förstå att om kriget i Syrien är en dödskamp kan det innebära ett lika stort strategiskt hot mot Israel som Irans utveckling av kärnteknologi. Om den syriska staten faller sönder som Afghanistan – vid Israels gräns – blir det ett laglöst land där jihadister, kemiska vapen och missiler flyter omkring utan kontroll.
Kan den kollapsen undvikas? I Washington hoppas somliga att om man störtar den Bashar al-Assads regim i Damaskus skulle väst och sunnimuslimerna kunna flytta Syrien från Den iransk - sovjetiska maktsfären till den sunni-saudi-amerikanska sfären.
(Notera hur Paul Krugman ofrivilligt råkar använda termen ”sovjetisk” i stället för ”rysk! Och att New York Times korrekturläsare har missat det!)
Men det går inte att genomföra flytten i ett stycke; Syrien skulle falla isär i sunni-ragioner och alawitiska regioner. Och om flytten mot förmodan skulle lyckas, skulle Iran försöka flytta det övervägande shiitiska Irak och Bahrain till sin maktsfär.
En del arabiska diplomater i FN hävdar emellertid att det finns en medelväg, men för att den ska lyckas måste USA ta ledningen: Först måste säkerhetsrådet anta en resolution om att upprätta en övergångsregering i Syrien med alla maktbefogenheter och med jämlik representation av alawiter och sunni-rebeller. Om ryssarna kan övertalas att stödja en sådan resolution (inte lätt!) skulle det kunna bryta dödläget i inbördeskriget eftersom många av dem som nu är lojala med regimen då skulle se skriften på väggen och överge Assad. Käppen skulle bestå i att tala om för ryssarna att om de inte stöder en sådan resolution kommer USA börja sända vapen till de sekulära/moderata rebellerna.
Existerar verkligen en sådan politisk medelväg mellan George W Bushs linje att satsa alla resurser på att omforma Irak och Barack Obamas ”om du snuddar vid det får du det på halsen så rör det inte ens”?
Man måste studera Irak. Lärdomen från Irak är att trots att djupa historiska strömningar styrde där – sunnimuslimer mot shiiter och kurder mot araber - visade Iraks val i december 2010 att multisekteristiska partier och demokratiskt styre var möjliga – och i själva verket var vad många irakier önskade. Men USA skulle behöva ha kvar trupper ytterligare ett årtionde för att garantera att övergången från sekterism till multi-sekterism ska fungera.
Syrien är en tvilling till Irak. Det enda sättet att starta en övergång till multi-sekteristiskt styre – dvs en övergång till sekulära partier – är en FN-resolution stödd av Ryssland och med en politisk kraft på marken som kan övertala, tvinga och förmå partierna att samexistera.
Om du vill uppnå målet måste du gilla medlen att nå det. Du kan inte förändra politiken ”om du inte säger att du tänker stanna i hundra år”, insisterar Akbar. Men ingen vill leka imperium längre. Därför är det bäst, hävdar han, att inte stanna länge i något av dessa länder – fem månader kanske, men inte fem år. Fem år, säger Akbar, är precis lagom länge för att folket ska börja hata dig, men inte frukta eller respektera dig, och än mindre förändra sitt sätt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar