Har idrotten blivit jämställd? av Sven-Hugo Mattsson

I rubriken ställs frågan om idrotten har blivit jämställd. Har en del av samhället, idrotten, gått före och blivit jämställt trots att samhället har långt kvar. Det finns saker som talar för det, men låt oss först titta på idrottens historia.

1925
Började Svenska dagladet dela ut sitt bragdguld, det har visat sig att priset delas ut till den idrottsperson som anses har gjort årets idrottsprestation. 1925 utsågs en man och det skulle bli 39 män som fick priset innan Jane Cederqvist fick det 1960. Jane Cederqvist tog ett silver på 400 meter i Romolympiaden. Att ingen kvinna tidigare fått bragdmedaljen behöver inte betyda att juryn nödvändigtvis var en samling gubbar som inte såg damidrotten. Jag är själv en riktig idrottsnörd och just Rom-olympiaden tog nördigheten riktig fart, det var den första TV-sända olympiaden.

Kvinnlig idrott fanns knappt
Men att en kvinna fick medaljen först det 36:e året det delades ut speglar faktiskt hur idrotten såg ut. På den tiden spelade kvinnor inte fotboll på elitnivå, Pia Sundhage var inte ens född, det spelades inte heller handboll eller ishockey på elitnivå. De idrotter som var någorlunda jämställda var skidor, fri-idrott och simning, här tävlar kvinnor och män på samma arena på någorlunda lika villkor. Jag är som skrivet en nörd och har också läst min idrotthistoria och jag ser faktiskt inte att någon kvinna var kvalificerad för bragdmedaljen före Jane Cederqvist. Möjligtvis kunde man gett den till Anna Larsson, även kallad Nora-Anna. 1944-5 satte hon fyra världsrekord på 800 m och 880 yards.

Nutid
Innan jag går in på de senaste 40 åren så låt mig konstatera att det tog ytterligare åtta år innan nästa kvinna fick bragdmedaljen, Toini Gustafsson med sina två guld i skidor i Grenoble 1968, sen ytterligare fyra år innan Ulrika Knape, simhopp, fick den. Sen skulle det dröja ytterligare nio år till Annicken Kringstad med tre VM-guld i orientering fick medaljen, 1981. Men även den tiden speglar hur det såg ut, ännu hade inte den kvinnliga idrotten vuxit ut.
   Men här börjar det hända saker. Från 1987 när Billan Westin, numera Östlund, fick medaljen har 14 kvinnor och 14 män fått medaljen. De senaste 10 åren har sju kvinnor och tre män tagit medaljen. Och, hoppas jag, i år blir det också en kvinna. Även detta speglar verkligheten. Idag har kvinnor minst lika stora framgångar i mästerskap. I fotboll har det kvinnliga landslaget, under 2000-talet, nått större framgångar. Inom fri-idrotten och simningen kan man konstatera att kvinnorna dominerar. I skidskytte har vi haft tre kvinnliga giganter under senare år. Pernilla Wiberg och Anja Persson inom alpint skall också nämnas. Anja Persson bör nämnas bland våra absolut bästa idrottpersoner någonsin. Som alpin åkare var hon mer komplett än Ingemar Stenmark och mycket framgångrik.

Jämställt?
Säger då kvinnors dominans över bragdmedaljens i dagens läge att idrotten är jämställt och då menar jag det viktigaste: att flickor och pojkar får samma förutsättningar. Jag tror det är så, man når inte framgångar inom idrotten om det inte finns satsning från samhället i tidigare år. Det är rätt tydligt att satsning ger framgång.
   För mig själv som idrottsnörd är kvinnornas intåg på idrottsarenan en stor lycka. Det finns ju dubbelt så mycket idrott att sitta och glo på. Jag tycker damfotboll är roligare och följer just nu LDB Malmös guldkamp mot Tyresö. Det är inte så mycket efterslängar och tacklingar i kvinnlig fotboll och spänningen finns ju där oavsett vilket. Jag ser lika helst Lugis damer som herrar och jag konstaterar att bägge har bra lag inför säsongen. Jag fick för övrigt en fråga av någon: varför tittar du på damfotboll när herrfotbollen är så mycket bättre. Mitt svar blev att jag min själ inte kan förklara varför jag titta på herrfotboll heller. Taskig uppväxt kan väl vara en god teori.
   Det finns dock några saker som återstår. Det måste bli fler kvinnliga tränare för att utveckla idrotten för kvinnor. Pia Sundhage och Marika Domanski- Lyfors, bägge landslagstränare i fotboll, är två undantag till den manliga dominansen här.
   Medias rapportering är tyvärr nattsvart, visst rapporteringen belyser var pengarna finns. Men inte ens SVT:s rapportering är godkänd.

Vem får då Svenska dagbladet medalj i år? Jag tippar att det blir Abeba Aregawi som blev världsmästare på 1500 meter för en månad sen när VM hölls i Moskva. Eller varför inte visa mod och ge det till höjdhopparen Emma Green Tregaro för hennes mod att demonstrera mot Rysslands bisarra homofobi. Då hade man verkligen gett ordet bragd ett ansikte. Men tyvärr, jag försäkrar det kommer inte att ske! Idrotten är tyvärr alldeles för konservativ, är helt enkelt inte riktigt med i tiden.