”Det är rätt att göra uppror” hette det bland
vänsteristerna som tågade runt i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det
var en uppfordrande slogan som fastnade i minnet. Är det då rätt att
göra uppror, oberoende av vad man gör uppror mot? Nej, naturligtvis
inte och världshändelserna under senare år tvingar en att reflektera
över vad man gör uppror mot och vad man får i stället.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
Ukraina är en stat med starka nationella traditioner, ett
eget språk och en ovilja att låta sig styras från Moskva. T.ex. var
hatet mot Sovjetstaten så starkt att man satte upp en egen armé,
Vlasovarmén med hundratusentals man, som gick med i Hitlers koalition
och stred mot Sovjet för att sedan kohandla med amerikanerna. Men de
senaste årens oro tog sin början 2004 när en stark oppositionsgrupp
ifrågasatte ett valresultat där den ryssvänlige Viktor Janukovytj
vann över den västvänlige Viktor Jusjtjenko. Valfusk, ja kanske, men
inte belagt, man hänvisade till vallokalenkäter. I en oerhört skicklig
och välfinansierad kampanj (”den orangea revolutionen” med utdelning av
tält och kommunikationsutrustning till demonstranterna från de stora
amerikanska propagandafonderna) satte man vinnarna under sådan press
att valet kunde göras om och Västsidan vann. Här demonstrerades att man
från gatan kunde nå politiska resultat utanför parlamentet och att
detta applåderades i hela västvärlden.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
En gång till
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar