V och S avslutade tåget på nästan
10 000 demonstranter …
Jag stack in på Konsthallen för att
kissa, innan jag strävade vidare i gråblåsten. Folktomt mellan
Triangeln och Johanneskyrkan, ödsligt på Södra Förstadsgatan, när jag
gick förbi skräpbutiken där jag köpte en plastrevolver till min
tolvåriga dotter den iskalla dag då Palme mördades för 28 år sen. Ja,
hon är 40 nu, tre barn.
Det tog en stund innan jag hörde bruset, men när jag passerade Södra Förstadsgatan 86, där jag hyrde ett rum hösten 1954, hade jag hört det länge och det växte i styrka, ett Godhetens brus, som dånet från ett stort vatten, och när jag svängde om hörnet vid Smedjegatan stod folket där, på Bergsgatan och Möllevångstorget, Ängelholmsgatan, Simrishamnsgatan och Ystadsgatan med vajande banderoller och röda fanor, män och kvinnor i alla åldrar, barn, pojkar och flickor, barnvagnar och rollatorer, ensamma och i grupperingar, socialdemokrater och vänsterpartister, anarkister, kommunister, SSU:are, Ung vänstrare, präster, Röda korsare, iranier, irakier, eritreaner...
Någon grep min axel, jag vände mig om, Lene Rosengren, hej, länge sen vi sågs på 1970-talets Vietnamdemonstrationer, så drev vi isär i människoströmmarna, i stället ropade någon, några: Stensson! Känner du igen oss?
Det var medelålders personer, somliga gråhåriga, och nu kände jag igen dem, elever från Heleneholmsskolan i början på 1990-talet, och vi pratade om skoltider; men nu hade marschen börjat, vad är det för grupp som går där med stora blåvita fanor? - det tog en stund innan jag förstod att det var MFF - och alla dessa unga kvinnor som sjöng och dansade? - feminister förstås, och en massa danska piger bakom en banderoll om Selvforsvar.
Tankarna går: har haft så där 3000 elever på Heleneholmsskolan, nu kan de vara 35 till 60 år, många har förstås bildat familjer och fått barn, som i sin tur bildat familjer och fått barn och som finns här runt omkring mig, kanske i tusental...
Folkmassan på Möllevångstorget svämmade över och vällde sakta ut på Södra Förstadsgatan, solen glimmade till mellan farande moln, vi strömmade fram, inneslutna mellan husraderna, ut på Triangeln som fylldes till bredden och sedan in på den smala Davidshallsgatan där musiken, trummorna och ropen skallade mot stenväggarna och dukar hängde ur fönstren: Inga nazister på våra gator!
Det tog en stund innan jag hörde bruset, men när jag passerade Södra Förstadsgatan 86, där jag hyrde ett rum hösten 1954, hade jag hört det länge och det växte i styrka, ett Godhetens brus, som dånet från ett stort vatten, och när jag svängde om hörnet vid Smedjegatan stod folket där, på Bergsgatan och Möllevångstorget, Ängelholmsgatan, Simrishamnsgatan och Ystadsgatan med vajande banderoller och röda fanor, män och kvinnor i alla åldrar, barn, pojkar och flickor, barnvagnar och rollatorer, ensamma och i grupperingar, socialdemokrater och vänsterpartister, anarkister, kommunister, SSU:are, Ung vänstrare, präster, Röda korsare, iranier, irakier, eritreaner...
Någon grep min axel, jag vände mig om, Lene Rosengren, hej, länge sen vi sågs på 1970-talets Vietnamdemonstrationer, så drev vi isär i människoströmmarna, i stället ropade någon, några: Stensson! Känner du igen oss?
Det var medelålders personer, somliga gråhåriga, och nu kände jag igen dem, elever från Heleneholmsskolan i början på 1990-talet, och vi pratade om skoltider; men nu hade marschen börjat, vad är det för grupp som går där med stora blåvita fanor? - det tog en stund innan jag förstod att det var MFF - och alla dessa unga kvinnor som sjöng och dansade? - feminister förstås, och en massa danska piger bakom en banderoll om Selvforsvar.
Tankarna går: har haft så där 3000 elever på Heleneholmsskolan, nu kan de vara 35 till 60 år, många har förstås bildat familjer och fått barn, som i sin tur bildat familjer och fått barn och som finns här runt omkring mig, kanske i tusental...
Folkmassan på Möllevångstorget svämmade över och vällde sakta ut på Södra Förstadsgatan, solen glimmade till mellan farande moln, vi strömmade fram, inneslutna mellan husraderna, ut på Triangeln som fylldes till bredden och sedan in på den smala Davidshallsgatan där musiken, trummorna och ropen skallade mot stenväggarna och dukar hängde ur fönstren: Inga nazister på våra gator!
Ibland blev det stopp, folkmassan tätnade, tills
strida strömmar vällde ut på tvärgatorna Kärleksgatan och Storgatan,
för att följa tåget parallellt på Södra Förstadsgatan och sedan rinna
tillbaka till huvudfåran längs Drottninggatan, och mäktigt tränga sig
över kanalen på Morescobron och vidare på Torggatan, mellan Gamla
begravningsplatsen och Gustav Adolf torg, som snabbt fylldes upp.
Det sålunda omfördelade tåget fortsatte oemotståndligt längs Stora Nygatan, svängde av vid Studentgatan och marscherade över Amiralsbron förbi Latinskolan, där jag undervisade vårterminen 1972, fyllde den breda Amiralsgatan och passerade en ställning där tjejer med huvor poserade som Pussy Riot-medlemmar och väckte jubel bland de feminister jag just då åter var omgiven av, fortsatte in på Bergsgatan förbi den gamla VPK-lokalen, där jag ofta befann mig 1980 och 81 som medlem i VPK:s distriktsstyrelse, förbi Arbetet, som tryckte upp våra affischer inför den stora antirasistmanifestationen i Lund 1988, och som jag sedan besökte när tidningen skulle läggas ner, förbi chokladfabriken, vars mättade doft fyllde hela gatan på somrarna och där mina högstadieelever på studiebesök spottade i smeten.
Ungefär där började jag förstå att jag borde lämna demonstrationståget som då varit på marsch i två och en halv timme, så jag vek av på Friisgatan och gick parallellt med demonstrationen på Södra Skolgatan, där jag upptäckte en tropp med ridande poliser på bruna hästar, vars befäl just sa: ”Vi fortsätter till samlingspunkten vid Bergsgatan”. Där fanns också två poliser på motorcyklar.
Så jag fortsatte ändå fram till den punkt där Södra Skolgatan flyter samman med Bergsgatan alldeles invid Möllevångstorget och såg en stund på banderollerna, barnvagnarna, fanorna, och den kompakta massan av människor, alltjämt lika entusiastiska och vitala, och jag hörde dem länge, när jag åter, för tredje gången, gick längs Södra Förstadsgatan mot Triangeln, nu ensam. Demonstrationståget strömmade okuvligt vidare utan mig och det gjorde mig glad och trygg.
Jag tog en sväng in i Konsthallen innan jag åkte hem.
… varav de flesta var malmöbor men lite danskar och några lundabor fyllde på i leden.
Det sålunda omfördelade tåget fortsatte oemotståndligt längs Stora Nygatan, svängde av vid Studentgatan och marscherade över Amiralsbron förbi Latinskolan, där jag undervisade vårterminen 1972, fyllde den breda Amiralsgatan och passerade en ställning där tjejer med huvor poserade som Pussy Riot-medlemmar och väckte jubel bland de feminister jag just då åter var omgiven av, fortsatte in på Bergsgatan förbi den gamla VPK-lokalen, där jag ofta befann mig 1980 och 81 som medlem i VPK:s distriktsstyrelse, förbi Arbetet, som tryckte upp våra affischer inför den stora antirasistmanifestationen i Lund 1988, och som jag sedan besökte när tidningen skulle läggas ner, förbi chokladfabriken, vars mättade doft fyllde hela gatan på somrarna och där mina högstadieelever på studiebesök spottade i smeten.
Ungefär där började jag förstå att jag borde lämna demonstrationståget som då varit på marsch i två och en halv timme, så jag vek av på Friisgatan och gick parallellt med demonstrationen på Södra Skolgatan, där jag upptäckte en tropp med ridande poliser på bruna hästar, vars befäl just sa: ”Vi fortsätter till samlingspunkten vid Bergsgatan”. Där fanns också två poliser på motorcyklar.
Så jag fortsatte ändå fram till den punkt där Södra Skolgatan flyter samman med Bergsgatan alldeles invid Möllevångstorget och såg en stund på banderollerna, barnvagnarna, fanorna, och den kompakta massan av människor, alltjämt lika entusiastiska och vitala, och jag hörde dem länge, när jag åter, för tredje gången, gick längs Södra Förstadsgatan mot Triangeln, nu ensam. Demonstrationståget strömmade okuvligt vidare utan mig och det gjorde mig glad och trygg.
Jag tog en sväng in i Konsthallen innan jag åkte hem.
… varav de flesta var malmöbor men lite danskar och några lundabor fyllde på i leden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar