Befria de svenska lärarna! av Gunnar Stensson

1965 fick jag min utnämning till ordinarie lärare i form av ett hemskickat dokument undertecknat av ecklesiastikminister Edenman personligen. 1971 började jag undervisa på Heleneholmsskolan.
   Som mina kollegor var jag anställd av staten. Så länge vi skötte våra åligganden kunde vi inte avsättas. Lönen bestämdes i löneförhandlingar enligt principer som var lika för alla. Rektor var inte makthavare utan den främste bland likar och styrde enligt skollagen. Debatten var öppen och fri. Utan fruktan eller inställsamhet diskuterade vi förhållandena på skolan med skolledningen, inbördes och i massmedia.
   I början av 1990-talet kommunaliserades skolan, trots lärarnas protester. Strax därpå infördes den individuella lönesättningen. Den gjorde lärarna till konkurrenter. Skolledningen och kommunen fick makten över lönen. Rektor var inte längre den främste bland likar utan ledare för ett företag med makt att belöna och bestraffa. Det påverkade skolornas inre debatt liksom den offentliga debatten.  Kommunaliseringen påverkade också lönen. Den blev på sikt lägre och lägre.
   Med friskolereformen hamnade läraren i beroende till den friskolekoncern som anställt honom/henne och tvingades hålla inne med kritik på grund av lojalitetsplikten, som ofta var inskriven i anställningsvillkoren. Skolpengen ledde till konkurrens mellan alla skolor, kommunala som fristående och segregationen ökade snabbt. Läraren utsattes för tryck från två håll. Arbetsgivaren krävde högre betyg för att skolan skulle hävda sig på skolmarknaden. Eleven krävde högre betyg och hotade annars att ta sin skolpeng och flytta till en annan skola. Vad skulle den stackars läraren göra? Han hade blivit allas slav. Vi vet efter PISA-rapporten att betygen förblivit lika höga eller högre än tidigare, samtidigt som kunskapen urholkats.
   Både Lasse Hagborg, med mångårig erfarenhet från Polhemsskolan i Lund, och Ove Gustafsson vid Pauli gymnasium i Malmö har i insändare ifrågasatt regeringens aktuella satsning på ”förstalärare” och påpekat att den leder till ökat godtycke för skolledningarna och ökad splittring bland lärarna. Det är en modig och nödvändig lärarreaktion mot skolans omvandling till marknad.

   Det är nödvändigt att satsa på fortbildning och högre lön för alla lärare. Men det är också nödvändigt att återupprätta statens ansvar för alla skolor och avskaffa friskolornas rätt till fri etablering och det fria skolvalet i den form de har idag!
   I stället för dagens fria skolval ska närhetsprincipen tillämpas, men på ett sådant sätt att eleverna får möjlighet att söka till annan skola än den närmaste, om det av goda skäl är motiverat.
   Det är särskilt angeläget att reformera ”fritt sök” som tillämpas för Skånes gymnasieskolor. Det har lett till att städer som Trelleborg, Landskrona, Eslöv och Ängelholm utarmas intellektuellt och kulturellt när eleverna söker sig till storstäder som Malmö, Lund och Helsingborg.
    Även skolpengen måste bort eller ges en annan utformning. Idag utarmas de skolor som har sämst förutsättningar, varpå stat och kommun tvingas ge just dessa skolor extra stöd. En irrationell pengakarusell!
   Sverige är ensamt om att låta skolkoncerner få tillgång till total kostnadstäckning och möjlighet att skapa vinster. I dagarna har Academedia avslöjats efter att ha fört hundratals miljoner till skatteparadis. Detta system måste avskaffas.
   Icke vinstdrivande friskolor har i årtionden funnits i de övriga nordiska länderna, Europa och USA. Det är Sverige som har ett extremt skolmarknadssystem.
   Men vi har också flera icke vinstdrivande skolor med egna profiler. Dem ska vi vårda. I mer än hundra år har vi haft folkhögskolor som spelat en stor roll för svensk utbildning men aldrig drivits med vinstsyfte.
    Återupprätta den frie, jämlike, suveräne läraren!