Ali Esbati
Det talade ordet gäller
Kamrater, partivänner, mötesdeltagare. Välkomna till denna högtidsdag av fest och allvar.
Vi som står här har all anledning att fira. Oavsett om vi idag har hållit i ett handskrivet plakat, målat banderoller hela gårdagskvällen eller vandrat i tåget med händerna lite ovant i fickorna – så är alla vi som har kommit hit en del av något större. Vi firar tillsammans för att vi vet att vårt samhälle hade varit så mycket hårdare utan tidigare generationers kamp, och att vår värld kan bli så mycket bättre genom vår egen.
Vi har mycket att vara stolta över och stå upp för.
Den som har ett fast jobb i Sverige idag kan inte avskedas på stående fot utan sakliga skäl. Därmed får man en större frihet, kan säga ifrån tydligare om något är galet. Det är resultatet av kamp. Men det är också något som hotas av osäkra anställningar. Vi är tacksamma för dem som gick före. Men nu kavlar vi upp ärmarna för tryggare och bättre jobb. Vänsterpartiet vill sätta stopp för möjligheten att stapla osäkra anställningar på varandra i evig tid, vi ska stärka den lagliga rätten till frivillig heltid, och vi ska täppa till de hål som ger företag rätt att utnyttja bemanningsanställda under långa perioder, istället för att anställa fast. Detta, mina vänner, är en frihetskamp.
En del av oss som är här idag, är föräldrar som kan vara mer med sina barn tack vare en betald föräldraförsäkring. Det är något som successivt har blivit möjligttack vare vunna politiska strider. Det ska vi vara glada för – samtidigt som vi fortsätter att arbeta för att försäkringen ska utvidgas och individualiseras, och inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor nötas ned.
Vi firar också själva det faktum att arbetarrörelsens högtidsdag är en helgdag. Varje år anmäler sig bittra borgare till tjänstgöring för att ifrågasätta våra samlingar. Deras hån har något nervöst och ensamt över sig. I år tyckte Centerns skojfriska ungdomsförbund att det vore en ”kul grej” att be folk fotografera deltagare i tågen och lägga upp bilderna på nätet, med rubriken The Walking Red, som alltså anspelar på zombier. Uppmaningen har nu dragits tillbaka efter påpekanden om att denna typ av verksamhet mot vänstern normalt genomförs av nazistiska grupperingar. Kvar finns ett digitalt eko av desperata ökenrop. En dag som denna kan vi väl glädjas lite grann också åt det. Vi är The Walking Red med stolthet och glädje. När vi går, står, sitter, rullar, debatterar, affischerar, organiserar, agiterar, knackar dörr och springer i trappor – så är vi inte ensamma. Vi står upp för varandra och vi går in i framtiden. Idag unnar vi oss att fira det. Det får ni gärna twittra ut, centernyliberaler.
Kamrater och demonstranter, kampen mot fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska krafter är en av vår tids ödesstrider. Och en vänster som ska vara relevant måste som många gånger förut stå i första ledet.
Och när vi står där måste vi röra oss framåt på två ben. Det ena är att bemöta rasistiska insinuationer; inte låta rasistisk praxis normaliseras. Det är därför som man måste protestera, när makthavare som integrationsminister Billström drar skrönor om jätteproblem med invandrarkids på Malmös skolor som inte får simma, med det uppenbara syftet att etablera misstro och distans. Det är framför allt därför som det är fantastiskt glädjande, när människor på skolor och arbetsplatser säger ifrån mot rasismen: när de värnar sin egen och sina arbetskamraters värdighet genom att säga: nej tack, den som vill splittra, etnifiera och nedvärdera, är inte en del av vårt vi. Det är hjältemod i vardagen.
Det andra benet – det är kampen för social rättvisa. Det mest gynnsamma växthuset för fascism och högerpopulism, det är när folkstyret framstår som meningslöst och irrelevant. När förändring ses som synonymt med förfall, när framtiden upplevs som omöjlig att påverka, när strävanden aldrig får lov att vara kollektiva. Då kan sociala problem beskrivas i etniska termer. Då kan både ängsliga mellanskikt och utstötta från samhällets välfärdsgemenskap mobiliseras, för hårdare tag och snävare välfärd. För att vända den utvecklingen måste vi ta strid för en ekonomisk politik för minskade sociala klyftor, för rätten till arbete, fritid och kultur för alla. Det är vänsterns ansvar. Det är ett ansvar vi måste hjälpas åt att ta varje dag.
Vänner och mötesdeltagare. De senaste åren har runt nio miljarder kronor av våra skattepengar sipprat ut till privata vinster inom välfärdsområdet. Det motsvarar till exempel lönekostnaderna för 23 tusen undersköterskor. Ja – tjugotre tusen undersköterskor. Jag tror man måste vara mycket renlärig i sin marknadsfundamentalism, för att inte förstå att det är ett problem.
Fram till valet i september och så länge det behövs därefter ska vi därför resa frågan: var tycker du att pengarna behövs mest? För att minska stressen i äldreomsorgen? För att få råd till fler specialpedagoger i skolan? Till att fixa krisen på BB runt om i landet? Eller… Kanske till väldigt, väldigt många cocktails på Caymanöarna och Bahamas, för ägarna av ”riskkapitalbolagen”, som har haft den fräsiga affärsidén att ta kapitalet till skatteparadis och outsourca riskerna till kommuner, landsting och stat? Man måste inte alltid ha svaren – ibland räcker det med att ställa frågorna.
Men resultatet av att kommersiella vinstintressen har planterats in i välfärden, är större än vinstläckaget i mångmiljardklassen. En effekt är att icke-kommersiella företag – ni vet de där som högern hyllar under högtidsstunder – de slås ut. En annan effekt är att också offentliga aktörer tvingas anpassa sig till den enkelspåriga marknadslogiken. Som när skolor lägger pengar på reklam för att locka till sig elever, eller när vårdcentraler måste prioritera förkylningar för att inte gå back på multisjuka. Detta är intet mindre än en civilisatorisk tillbakagång.
Vi som står här har all anledning att fira. Oavsett om vi idag har hållit i ett handskrivet plakat, målat banderoller hela gårdagskvällen eller vandrat i tåget med händerna lite ovant i fickorna – så är alla vi som har kommit hit en del av något större. Vi firar tillsammans för att vi vet att vårt samhälle hade varit så mycket hårdare utan tidigare generationers kamp, och att vår värld kan bli så mycket bättre genom vår egen.
Vi har mycket att vara stolta över och stå upp för.
Den som har ett fast jobb i Sverige idag kan inte avskedas på stående fot utan sakliga skäl. Därmed får man en större frihet, kan säga ifrån tydligare om något är galet. Det är resultatet av kamp. Men det är också något som hotas av osäkra anställningar. Vi är tacksamma för dem som gick före. Men nu kavlar vi upp ärmarna för tryggare och bättre jobb. Vänsterpartiet vill sätta stopp för möjligheten att stapla osäkra anställningar på varandra i evig tid, vi ska stärka den lagliga rätten till frivillig heltid, och vi ska täppa till de hål som ger företag rätt att utnyttja bemanningsanställda under långa perioder, istället för att anställa fast. Detta, mina vänner, är en frihetskamp.
En del av oss som är här idag, är föräldrar som kan vara mer med sina barn tack vare en betald föräldraförsäkring. Det är något som successivt har blivit möjligttack vare vunna politiska strider. Det ska vi vara glada för – samtidigt som vi fortsätter att arbeta för att försäkringen ska utvidgas och individualiseras, och inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor nötas ned.
Vi firar också själva det faktum att arbetarrörelsens högtidsdag är en helgdag. Varje år anmäler sig bittra borgare till tjänstgöring för att ifrågasätta våra samlingar. Deras hån har något nervöst och ensamt över sig. I år tyckte Centerns skojfriska ungdomsförbund att det vore en ”kul grej” att be folk fotografera deltagare i tågen och lägga upp bilderna på nätet, med rubriken The Walking Red, som alltså anspelar på zombier. Uppmaningen har nu dragits tillbaka efter påpekanden om att denna typ av verksamhet mot vänstern normalt genomförs av nazistiska grupperingar. Kvar finns ett digitalt eko av desperata ökenrop. En dag som denna kan vi väl glädjas lite grann också åt det. Vi är The Walking Red med stolthet och glädje. När vi går, står, sitter, rullar, debatterar, affischerar, organiserar, agiterar, knackar dörr och springer i trappor – så är vi inte ensamma. Vi står upp för varandra och vi går in i framtiden. Idag unnar vi oss att fira det. Det får ni gärna twittra ut, centernyliberaler.
Kamrater och demonstranter, kampen mot fascistiska, rasistiska och högerpopulistiska krafter är en av vår tids ödesstrider. Och en vänster som ska vara relevant måste som många gånger förut stå i första ledet.
Och när vi står där måste vi röra oss framåt på två ben. Det ena är att bemöta rasistiska insinuationer; inte låta rasistisk praxis normaliseras. Det är därför som man måste protestera, när makthavare som integrationsminister Billström drar skrönor om jätteproblem med invandrarkids på Malmös skolor som inte får simma, med det uppenbara syftet att etablera misstro och distans. Det är framför allt därför som det är fantastiskt glädjande, när människor på skolor och arbetsplatser säger ifrån mot rasismen: när de värnar sin egen och sina arbetskamraters värdighet genom att säga: nej tack, den som vill splittra, etnifiera och nedvärdera, är inte en del av vårt vi. Det är hjältemod i vardagen.
Det andra benet – det är kampen för social rättvisa. Det mest gynnsamma växthuset för fascism och högerpopulism, det är när folkstyret framstår som meningslöst och irrelevant. När förändring ses som synonymt med förfall, när framtiden upplevs som omöjlig att påverka, när strävanden aldrig får lov att vara kollektiva. Då kan sociala problem beskrivas i etniska termer. Då kan både ängsliga mellanskikt och utstötta från samhällets välfärdsgemenskap mobiliseras, för hårdare tag och snävare välfärd. För att vända den utvecklingen måste vi ta strid för en ekonomisk politik för minskade sociala klyftor, för rätten till arbete, fritid och kultur för alla. Det är vänsterns ansvar. Det är ett ansvar vi måste hjälpas åt att ta varje dag.
Vänner och mötesdeltagare. De senaste åren har runt nio miljarder kronor av våra skattepengar sipprat ut till privata vinster inom välfärdsområdet. Det motsvarar till exempel lönekostnaderna för 23 tusen undersköterskor. Ja – tjugotre tusen undersköterskor. Jag tror man måste vara mycket renlärig i sin marknadsfundamentalism, för att inte förstå att det är ett problem.
Fram till valet i september och så länge det behövs därefter ska vi därför resa frågan: var tycker du att pengarna behövs mest? För att minska stressen i äldreomsorgen? För att få råd till fler specialpedagoger i skolan? Till att fixa krisen på BB runt om i landet? Eller… Kanske till väldigt, väldigt många cocktails på Caymanöarna och Bahamas, för ägarna av ”riskkapitalbolagen”, som har haft den fräsiga affärsidén att ta kapitalet till skatteparadis och outsourca riskerna till kommuner, landsting och stat? Man måste inte alltid ha svaren – ibland räcker det med att ställa frågorna.
Men resultatet av att kommersiella vinstintressen har planterats in i välfärden, är större än vinstläckaget i mångmiljardklassen. En effekt är att icke-kommersiella företag – ni vet de där som högern hyllar under högtidsstunder – de slås ut. En annan effekt är att också offentliga aktörer tvingas anpassa sig till den enkelspåriga marknadslogiken. Som när skolor lägger pengar på reklam för att locka till sig elever, eller när vårdcentraler måste prioritera förkylningar för att inte gå back på multisjuka. Detta är intet mindre än en civilisatorisk tillbakagång.
Att vinstintresset ska bort från välfärden, det är något som har ett mycket brett stöd i Sverige idag. Nästan överallt, men inte i riksdagshuset. Där står Vänsterpartiet idag ensamt. Det är förstås glädjande att Socialdemokraterna och Miljöpartiet på olika sätt har börjat se och förhålla sig till de här fundamentala problemen. Samtidig velar de och kommer med utspel om att kanske kan folkpartiet eller centern vara med och så får vi väl se. Det som därför definitivt står klart, det är att rödgröna väljare som önskar sig en välfärdssektor i välfärdens tjänst, måste förlita sig på vänsterpartiet. Det är vad en röst på vänsterpartiet i höstens val betyder: bort med vinstintresset – bara det bästa är gott nog åt folket.
Kamrater, för några år sedan prövade Moderaterna parollen Föregångslandet Sverige. En ganska passande paroll. Sverige har blivit världsmästare på att sluta vara i världstoppen på område efter område. Sverige är ett av de länder där inkomstskillnaderna har ökat snabbast. Skolresultaten uppvisar en unik kollaps. Sverige har gått från topp till nedre halvan när det gäller att ha en god arbetslöshetsförsäkring. Ser man på pensioner i relation till lönenivån, stupar de svenska mot botten bland industriländerna
Medan argumentationen för regeringens politik blir allt mer bisarr, mobiliserar rikingar och kapitalägare för att med näbbar och klor försvara de privilegier som har vuxit de senaste åren. Avskaffad förmögenhetsskatt och rader av skatteavdrag är en sak. Man ser det uppenbarligen också som en skymf när subventionerad hushjälp, miljardbidrag till ägare av restaurangkedjor och dragningsrätt på skattemedel inom välfärden ifrågasätts. Då slänger man in de riktigt stora pengarna och då engagerar man sina skarpaste hjärnor. Som nu senast när hotell- och restaurangarbetsgivarna rekryterade Maud Olofsson.
Mot utspelspolitiken och faktaföraktet ställer vi en ekonomisk politik för märkbar samhällsförändring och upprustning.
I vänsterpartiets vårbudgetmotion kan man se hur en konkret politik skulle kunna se ut om man vill lyfta låginkomsttagarna, bygga en gemensam välfärd att lita på, och investera i jobb, utveckling och klimatomställning.
Där kan man till exempel se hur bemanningen inom äldreomsorgen kan stärkas med 9000 undersköterskor, underhållsstödet höjas med 400 kronor, försörjningsstödet för barnfamiljer höjas med 300 kronor per månad och barn, och utrymme skapas för mindre barngrupper på förskolan och fritids, för att bara nämna några exempel som ger en bild av våra prioriteringar.
De största pengarna lägger vi på investeringar och energiomställning. Vi gör det för att allt annat är oansvarigt, bakåtsträvande och på lite sikt faktiskt livsfarligt. Självklart behöver vi fler hyresrätter och upprustade välfärdslokaler. Naturligtvis behöver vi storsatsa på järnväg och kollektivtrafik. Och självklart måste det skapas utrymme för energiomställning och klimatsatsningar i kommunerna.
Medan regeringen den senaste åttaårsperioden har lagt 30 gånger mer pengar på skattesänkningar än på välfärdssatsningar i kommuner, finansierar vi våra förslag, våra stora välfärdssatsningar inom en ram som innebär att ingen som tjänar under 30.000 i månaden får höjd inkomstskatt. Medan regeringen totalt har misslyckats med att knäcka massarbetslösheten, kommer våra förslag att försiktigt räknat ge 40.000 nya jobb redan det första året.
Det är inte resurser som saknas i Sverige, kamrater. Det är viljan att satsa dem där behoven finns istället för där Maud Olofsson råkar ha funnit sina uppdragsgivare.
Vänner, vår ekonomiska politik är förankrad i nuet men har blicken fäst mot framtiden. I en kvävande ekonomisk-politisk debatt där de stora framtidsfrågorna lämnas obesvarade i dueller mellan de två största partierna, måste vi i vänstern utmana den rådande ordningen.
I åtminstone något decennium nu har de ekonomiska makthavarna och deras språkrör tutat i oss att vi inte har råd med framtiden. Att i takt med att vi blir friskare och rikare, måste vi också minska ambitionerna inom den gemensamma välfärden och använda de tekniska framstegen till att springa fortare och lönearbeta mer. Logiken här är en ren klasslogik. Det låter bättre att framställa saken som järnhårda ekonomiska lagar, istället för att sälja in det egentliga budskapet: att plånbokens tjocklek ska betyda mer, att många ska slitas ut för att få ska leva ett ännu mer privilegierat liv.
Men kamrater, om detta kommer det att bli strid. Ja, vi ska arbeta för att leva gott – och vi ska vara många som arbetar och vi ska arbeta effektivt. Men vi ska inte enbart leva för att lönearbeta. När produktiviteten förbättras måste vi kunna ta ut en del av det i kortare arbetstid. Det ger oss ett bättre förvärvsarbetsliv, en friare vardag och större möjligheter att klara klimatet. Historien lär oss och fakta visar oss: nämligen att vi har valmöjligheten. I vänsterpartiet vågar vi ha visioner – inte lösa drömmar utan en tydlig färdriktning – för en annan och bättre framtid. Arbetstidsförkortning ska upp på den politiska dagordningen! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!
Kamrater och mötesdeltagare,
Första maj är en dag för allvar och firande. Och firandet framöver blir roligare ju fler vi blir. Vänsterpartiet har redan passerat 16.000 medlemmar. Vi vill bli fler. Om du inte redan har tagit steget: kom med, utifrån dina egna villkor. Så möts vi lättare i den vardagliga kampen; vi sträcker oss ut och upp, vi tar vår egen mänsklighet på allvar.
Och så ses vi väl på segerfesterna. Den 25 maj. Och den 14 september.
Tack – och välkomna vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar