Tre torgmöten av Lucifer

Jag tar del av den lokala politiken som valarbetare på orkesterplats och det färgar mitt perspektiv. Här är mina intryck från tre möten under den gångna helgen.

Ett nederlag mot de andliga krafterna
Det finns de som säger att religionen inte spelar så stor roll i politiken längre, i varje fall inte i Sverige. Då har jag ett aktuellt och smärtsamt motexempel.
   Vänsterpartiet hade ett litet möte med musik på Clemenstorget i fredags, sen eftermiddag. Tanken var att möta de anstormande människomassor som kommer från tågen via utgången i gamla godsmagasinet. Talare var en av våra bästa och sakligaste kommunalpolitiker, Lars Ohlsson, med fokus på vård- och omsorgsfrågor. Men 25 meter bort mitt emot ingången till Malmborgs stod en grupp med 6-8 sångare, elgitarr och slagverk. För att undvika konflikter sände vi ut förhandlare men mötte ingen förståelse. Vi fick dock veta att det rörde sig om en frikyrklig grupp från Kamerun och att de liksom vi hade polistillstånd.
   Vi körde igång ungefär samtidigt. Det blev en kakafoni utan motstycke. De sjöng afrikanska religiösa sånger (man kunde höra ”halleluja” här och var) och de gjorde det väl. Det svängde om deras musik och de sjöng starkt och bra, som stärkta av en högre makt, en makt som vi inte hade kontakt med. Och det som kanske ändå var avgörande: de hade kraftiga förstärkare och högtalare för både röster och elgitarr. Vad hade vi att komma med – pipiga klarinetter och inga trummor! Vi kämpade men vi var chanslösa.
   Efter ett tag började det dessutom regna. Det finns instrument som inte mår bra av det så vi gav upp och packade ihop. Det var tydligt att det andra gänget hade stöd från himlen och de bara fortsatte. Också när jag cyklade bort i regnet var de fortfarande igång. Vi saknade den kraft uppifrån eller kanske snarare från Kraftringen som bar den andra gruppen genom regnet. Underskatta aldrig religionens betydelse i politiken!

Ett riktigt dåligt torgmöte

I fredags var Lund också föremål för V:s omsorger i form av ett besök av en högtalar/estradvagn som var uppställd mellan korv- och kebabvagnarna på Mårtenstorgets östra sida. Det hade tydligen varit aktivitet tidigare på dan, men jag var där mellan 16 och 16,40. Jag ville höra Hans Linde, riksdagsman (v), en kunnig person och en bra talare. Dessvärre fick jag då först lyssna på den medföljande trubaduren, säkert bra på sitt sätt, men totalt malplacerad på Mårtenstorget vid fyratiden. Vi var väl en 5-6 vänsterpartister där varav några med flygbladsbuntar. Först fick vi lyssna en halv timme på trubaduren som sjöng för bilparkeringen och kanske 5-10 människor på bänkarna runt torget och sen pratade Hans Linde allmänpolitik, bra men mest allmängods. Jag hade hoppats på några ord om aktuell utrikespolitik och Sveriges halva Natoanslutning. Men det hade Sjöstedt redan sagt något om i TV, förklarade Linde och det fick räcka. Sen var jag tvungen att ge mig av och jag vet inte om det förekom lokala talare.

   För mig var det hela ett skolexempel på misslyckade torgmöten. Det sägs ibland att torgmöten är en förlegad form av politisk verksamhet och efter det här är jag böjd att hålla med. Mötet var ett led i V:s stora riksoffensiv, planerad sedan månader men tydligen utan lokal samordning. För att torgmöten ska fungera krävs en sorts täthet i mötet och att det har en stark lokal förankring. Det här var bortkastat till en kostnad av några tusen för att transportera runt vagnen och människorna.

Mårtenstorget classic
På lördagen stod Röda kapellet på vanlig plats och tid och hade möte i egen regi. Vi spelar ju för en rödgrön valvinst och inbjuder därmed S, V och Mp att framträda, med tre kortanföranden från vart och ett av de tre partierna mellan låtarna.
   Björn Abelsson (s) höll en traditionell appell, inte dålig men kanske lite väl standardbetonad och utan starka lokala inslag. Karin Svensson-Smith (Mp), snart statsråd, är rutinerad framför orkestern, känner väl till Lund och kunde prata cykel- och klimatfrågor. Originellast var Abe Bergegårdh (v), partiets senaste lokala stjärnskott, som höll samma anförande tre gånger. Kanske inte så fel, folk stannar ju sällan utan släntrar förbi och riskerar därmed ingen upprepning.
   Abe inledde med att säga att för fem år sen var han ännu inte medlem i V, men att han nu var riksdagskandidat. Snabb karriärväg alltså. Det han tog upp i sitt anförande var att heltidspolitiker som riksdagsmän och kommunalråd genom alltför höga löner inte delar sina väljares ekonomiska villkor. Det är förvisso en viktig synpunkt, särskilt för oss i vänsterpartierna. Men nog var det synd att man inte fick höra mer om V:s ståndpunkter, t.ex. i lokala frågor. Själv har han tillsammans med Ander Jarfjord skrivit om att det inte räcker med antirasism för att bekämpa SD. Sverigedemokraterna tillåts att nästan ensamma agera oppositionsparti. Vad som behövs är att kritiken mot dem förskjuts från värderingar till ekonomiska frågor. Det kan man förankra lokalt genom att se hur SD nästan alltid röstar med borgarna i kommunfullmäktige.
   Sen är det nog så att Abes exempel på hur V har hållit sina högavlönade politiker på plats genom att ta ut partiskatt, är lite missledande. I första hand handlar det nog om att få in pengar till partikassan för ett litet och fattigt parti.
   Ja, så kan man reflektera långt bak i orkesterledet. Vi själva var väl habila och mötet på Mårtenstorget var av hygglig standard, men gav nog ändå ett lite splittrat intryck. Partiföreträdare tenderar att mest säga Rösta på oss. Det är nog vi själva som får lyfta fram att det i första hand gäller att få bort borgarna från makten.