Efter vandringen till Flackarps mölla och St Lars begravningsplats i
söndags berättade en kvinna att hon kommit för att hedra minnet av sin
makes mormor.
Mormodern hade som barn blivit föräldralös, utauktionerats till
lägstbjudande och skilts från sina syskon. Hon hade som vuxen levt en
tid i psykisk balans och fått barn men sedan dukat under i depression
och tagits in på St Lars. Där hade hon levt isolerad några år i slutet
av sitt liv. Efter sin bortgång begravdes hon på St Lars
begravningsplats. Hennes öde tynger fortfarande de efterlevande.
Hur ska det gå för nuets alla ensamkommande flyktingbarn?
Kvinnan som berättade var inte särskilt gammal, 20 år yngre än
jag, alltjämt yrkesarbetande. Det finns säkert fler familjer i Lund som
bär på minnen från en tid då Sverige var orättvisare än nu. Dessa
minnen ger kraft till fortsatt strävan för solidaritet och rättvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar