Det händer alltför mycket, som sagt. T.ex. ska Sverige 
nu
gå in i ett militärt samarbete med Polen. Vad gäller svensk
utrikespolitik kan man säga att Löfven följer den linje Carl Bildt
etablerade: ett allt mer fördjupat samarbete med USA och en Karl
XII-linje i förhållande till Ryssland.
Polen och Ukraina – Sveriges allierade
Den som är granne med en stormakt kan välja att sträva efter ett självständigt men respektfullt förhållande eller att etablera alliansliknande samarbeten med stormaktens konkurrenter och motståndare. Karl XII valde den senare linjen och jobbade ihop med Polen och Ukraina. På samma sätt Bildt: Polen och Sverige är de som tydligast har backat upp Ukraina och Bildt var tidigast ute med att samarbeta med Georgien. Olof Palme valde den förra linjen för vilket han inom den svensk-nationella opinionen (jo det finns en sådan även utanför SD) betraktades som en landsförrädare
Vad är det då som får en erkänt förnuftig person som försvarsminister Hultqvist att hilla in sig med Polen, Sveriges politiskt tydligaste motståndare inom EU? Finns det inte någon i UD som kunnat varna honom? Min förklaring är att han, omgiven av militära rådgivare, tänker i militära termer. Det är en av de farligaste fällorna försvarsministrar och regeringar kan falla i.
Nato, en politisk allians
Och därmed är vi framme vid den pågående Nato-debatten. Vad är Nato? Jo, en politisk allians som till stöd för USA:s utrikespolitik. Visst, inom den kan man fatta beslut också om samarbete om försvarsmateriel och militära övningar, men det är den politiska lojaliteten som är den tungt vägande. När hedervärda länder som Storbritannien inte kunde förmå sig att med ett ord kritisera USA: s vidriga krig i Vietnam så var det sammanhållningen inom Nato som fällde avgörandet. Det alliansfria Sverige kunde protestera men våra nordiska grannar Norge och Danmark fick hålla tyst. Det är alltid stormakter som tjänar på allianser, men de säljs som om de var billiga livförsäkringar för mindre länder.
Regeringen rasar!
Socialdemokratiska företrädare har sedan starten för den pågående pro-Nato-kampanjen försökt att kontra den och lugna de egna leden genom att säga: Visst vi behöver samarbeta med andra länder på olika sätt. men Nato ska vi inte gå in i.
Men man kan inte öva landstigningar Östersjön runt, backa upp amerikanska flygförband i de baltiska länderna, välkomna B52-or över Österlen etc. och sedan låtsa som om det inte spelar någon roll. Under tiden utspelar sig ett löjeväckande utbyte av meningslösa utfall. I torsdagens Expressen refereras ett ryskt uttalande om att en eventuellt svensk Natoanslutning skulle få ”militärpolitiska och utrikespolitiska följder” Ja, det är väl en självklarhet att den skulle få. Men uttalandet sägs i Expressen ha gjort regeringen ”rasande”. Och försvarsministern säger om uttalandet: ”– Det här är en oacceptabel handling. Vi bestämmer vår egen säkerhetspolitik. ”Ja det är väl klart att vi gör, men våra grannar kan väl få ha synpunkter på det liksom vi har på dem.
nu
gå in i ett militärt samarbete med Polen. Vad gäller svensk
utrikespolitik kan man säga att Löfven följer den linje Carl Bildt
etablerade: ett allt mer fördjupat samarbete med USA och en Karl
XII-linje i förhållande till Ryssland. Polen och Ukraina – Sveriges allierade
Den som är granne med en stormakt kan välja att sträva efter ett självständigt men respektfullt förhållande eller att etablera alliansliknande samarbeten med stormaktens konkurrenter och motståndare. Karl XII valde den senare linjen och jobbade ihop med Polen och Ukraina. På samma sätt Bildt: Polen och Sverige är de som tydligast har backat upp Ukraina och Bildt var tidigast ute med att samarbeta med Georgien. Olof Palme valde den förra linjen för vilket han inom den svensk-nationella opinionen (jo det finns en sådan även utanför SD) betraktades som en landsförrädare
Vad är det då som får en erkänt förnuftig person som försvarsminister Hultqvist att hilla in sig med Polen, Sveriges politiskt tydligaste motståndare inom EU? Finns det inte någon i UD som kunnat varna honom? Min förklaring är att han, omgiven av militära rådgivare, tänker i militära termer. Det är en av de farligaste fällorna försvarsministrar och regeringar kan falla i.
Nato, en politisk allians
Och därmed är vi framme vid den pågående Nato-debatten. Vad är Nato? Jo, en politisk allians som till stöd för USA:s utrikespolitik. Visst, inom den kan man fatta beslut också om samarbete om försvarsmateriel och militära övningar, men det är den politiska lojaliteten som är den tungt vägande. När hedervärda länder som Storbritannien inte kunde förmå sig att med ett ord kritisera USA: s vidriga krig i Vietnam så var det sammanhållningen inom Nato som fällde avgörandet. Det alliansfria Sverige kunde protestera men våra nordiska grannar Norge och Danmark fick hålla tyst. Det är alltid stormakter som tjänar på allianser, men de säljs som om de var billiga livförsäkringar för mindre länder.
Regeringen rasar!
Socialdemokratiska företrädare har sedan starten för den pågående pro-Nato-kampanjen försökt att kontra den och lugna de egna leden genom att säga: Visst vi behöver samarbeta med andra länder på olika sätt. men Nato ska vi inte gå in i.
Men man kan inte öva landstigningar Östersjön runt, backa upp amerikanska flygförband i de baltiska länderna, välkomna B52-or över Österlen etc. och sedan låtsa som om det inte spelar någon roll. Under tiden utspelar sig ett löjeväckande utbyte av meningslösa utfall. I torsdagens Expressen refereras ett ryskt uttalande om att en eventuellt svensk Natoanslutning skulle få ”militärpolitiska och utrikespolitiska följder” Ja, det är väl en självklarhet att den skulle få. Men uttalandet sägs i Expressen ha gjort regeringen ”rasande”. Och försvarsministern säger om uttalandet: ”– Det här är en oacceptabel handling. Vi bestämmer vår egen säkerhetspolitik. ”Ja det är väl klart att vi gör, men våra grannar kan väl få ha synpunkter på det liksom vi har på dem.
Inte oväntat
Den svenska opinionens omsvängning i Nato-frågan är inte oväntad efter den hets mot Ryssland som dominerat media de senast åren och den förstörelse som drabbat det svenska försvaret. Sen är det klart att Putins auktoritära regim och Rysslands provocerande uppträdande i luften runt Östersjön inte har gjort saken bättre. Men som fd utrikesminister Hans Blix och fd ambassadör Sven Hirdman säger: ”Det borde stå klart för oss att en allt starkare Natointegration kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet.”
Wilhelm Agrell tar till orda
Vi kommer nog att behöva återkomma till Nato-debatten. Det närmast aktuella är Wilhelm Agrells DN-artikel i söndags där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Jag är oberörd av vad allianskåta militärer säger – svenska militärer har ju de senaste 150 åren oavbrutet velat gå i allians med den militärt mest spännande krigsmakten, antingen det varit Tyskland (1914), Tyskland (1941) eller USA (1945-), Men vad Wilhelm Agrell säger brukar vara värt att lyssna på. Han är den som tydligast klätt av svensk säkerhetspolitik, t.ex. i böcker som ”Fred och fruktan” och ”Den stora lögnen”. Han har i ”Fredens illusioner” talat klarspråk om den otroliga utförsäljningen av det svenska försvaret de senaste tjugo åren., själva grunden till att det nu är Natoanslutning som gäller. Vad Per T. Ohlsson och liknande typer tycker om Nato vet vi sedan trettio år – har man invändningar mot det brukar man kallas brunröd. Vi återkommer som sagt till Agrell.
Ett årtionde värt att hyllas
Till dess ägnar vi oss åt att hylla 1970-talet. Det hade förstås sina sidor, men är värt mera uppskattning än klander. Röda Kapellet och Katarina Mazetti (minnesvärd röst i det dåtida radioprogrammet Radio Ellen) ägnar årtiondet en timme under Kulturnatten, på Kulturen kl 20.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar