FN:s flyktingorgan Unctad.
Israel är en relativt demokratisk och rättssäker stat (även om palestinierna på många sätt behandlas som andra klassens medborgare).
Samtidigt härskar staten Israel över Västbanken med 2,3 miljoner palestinier som lever utan rättigheter och utsätts för våld och övergrepp som sällan leder till rättsprocesser och domar.
Under Pride-paraden knivhögg en ortodox sionist sextonåriga Shira Banki till döds och skadade ytterligare fem personer.
En vecka tidigare brände några bosättare ett palestinskt hus. Mordbranden dödade en 18 månader gammal baby. Två familjemedlemmar blev svårt skadade. Tre bosättare greps för dåden. De sattes i ”administrativt förvar”.
Premiärminister Netanyahu fördömer dåden, samtidigt som han försöker fria den israeliska högern från allt ansvar. Men bosättarmonstret har skapats just av högern, och frågan är vad som ska ske nu.
Danska Weekendsavisens mellanösternexpert Martin Krasnik tar upp terrordåden och deras samband med judisk religiös extremism i förra numret. Han skriver: ”Ingen demokrati kan upprätthålla en sådan parallell verklighet av laglöshet och demokratiskt träsk utan att förvittra. Bägge sidor kan inte existera samtidigt.”
Elisabeth Åsbrink kommenterar Krasniks analys i DN Kultur 31/8. I Netanyahus regering ingår bosättare och deras sympatisörer. De vill övervaka humanitära organisationer och vägrar statligt stöd till kritiska kulturyttringar.
”Frågan är hur länge till Israel kan behålla de två verkligheterna intakta och undvika vägvalet mellan demokrati och religiös stat. Det ena utesluter nämligen det andra.”
Vem är då Elisabeth Åsbrink? Jo, hon är författare till den prisbelönta boken Och i Wienerwald står träden kvar, Natur och Kultur 2011,som skildrar hur den judiske flyktingpojken Otto tack vare den svenske ärkebiskopen efter det nazistiska maktövertagandet fick möjlighet att fly från Wien till Sverige i en hemlig barntransport.
Boken analyserar den svenska antisemitismen, flyktingfientligheten och undfallenheten inför de nazistiska makthavarna. Den skildrar också den häpnadsväckande vänskapen mellan Ingvar Kamprad, som vid denna tid var nazist, och den judiske flyktingen Otto, som kom att höra till de första medarbetarna på IKEA.
Elisabeth Åsbrinks förtvivlan över Israels utveckling måste tas på stort allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar