historiker
och författare, och en av de få professorer vid Lunds universitet som
yttrar sig i samhällsdebatten. Det betyder inte att jag delar så många
av hans åsikter. Senast sa han något om att tredje världskriget redan
pågår i form av diverse krig och konflikter i framför allt
Mellanöstern. Det förefaller mig vara mest en fråga om ord. Nog det går
att beskriva det som ett världskrig med tanke på de många inblandade
parterna och den stora geografiska spridningen. Jo, en oväntad
benämning kan visst ge nya perspektiv. Men den traditionella tolkningen
av begreppet världskrig är väl för fast förankrad för att den ska
kunna utvidgas. Inget ödesbestämt
Det finns några uppenbara erinringar mot Agrells resonemang i hans DN-artikel (13/9) där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Agrell beskriver utvecklingen för Sveriges förhållande till Ryssland som närmast bestämd av objektiva omständigheter när den uppenbart är ett resultat av svenska politiska beslut. När Carl Bildt låter Sverige tillsammans med Polen bli ledande i försöken att dra bort Ukraina från rysk ekonomisk och politisk intressesfär får det så klart konsekvenser för Rysslands agerande mot oss. Sverige för inte, vad gäller Ukraina i motsats till länder som Österrike och Schweiz, en fredspolitik, en sådan som syftar till att dämpa motsättningar. USA:s pådrivande roll i Ukraina har varit uppenbar för världen i övrigt, men har knappt omnämnts i den svenska debatten. Här är det i stället den gamla supporterskaran för Nato som har fått ny vind i seglen och som kan räkna in det ena borgerliga partiet efter det andra och nästan hela den (borgerliga) svenska pressen i sina led. Och inget motstånd tycks pro-Natokampnajen heller möta från socialdemokraterna – de verkar ju tycka att det inte är något att bry sig om jämfört med allvarliga saker som budgetpolitik eller tro att tjatet om Natoanslutning nog upphör om vi lägger oss så nära Nato vi kan . Det är svårt att tro att det skulle var en hållbar linje.
Militärt och politiskt
Min huvudinvändning mot Agrell är att han som så många andra bara diskuterar Sveriges hållning i militära termer, medan det är den politiska alliansen som är intressant. Vill han verkligen att vi ställer upp i världspolitiken solidariskt med Natos medlemsstater och då främst USA? Och om vi måste tala om krig, låt oss se på den situation där Nato förväntas ingripa till vår förmån. Sverige har under alla sina år som alliansfri sagt att vi vill vara alliansfria, men om vi angrips är vi beredda att ändra oss. Ja, alla har sett detta som att om att alla tjänade på att vi höll oss utanför allianserna, men om det gamla Sovjet angrep oss skulle vi söka hjälp och stöd från västmakterna. Det kunde vi också lugnt räkna med att vi skulle få – Sverige har väl aldrig haft något strategiskt egenvärde, men i det ena blockets händer var det ett dödligt hot för det andra. Medlemskap i Nato skulle innebära att vi garanteras det stöd som vi nästan säkert skulle få också som icke-medlem. En måttlig vinst alltså, men till ett politiskt, ekonomiskt och miltärt pris som bara inte kan överskattas. Det skulle t.ex. innebära att vi hamnar i krig från dag 1 vid en konflikt i stället för att finnas kvar som en tillgång för en fredspolitik.
Vad kan göras?
Det enda som kan hjälpa mot Nato-kampanjen är väl en bred folkrörelse inkluderande många borgerliga sympatisörer. Hur kan man organisera en sådan? Eller är Nato-kampanjen ytterligare ett inslag i den gamla vanliga borgerliga kampanjen mot sosseriet ungefär som EU-anslutningen var det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar