Öresund runt på 30 timmar – alldeles som vanligt och ändå inte av Staffan Lindberg

Jag fick resan i första pris i Veckobladets pristävling om mandatfördelningen i kommunvalet 2014 (efter att ha sonderat vindarna i en matsal på ett äldreboende i södra Lund). Tänkte mig först ta tempen på den danska gästvänligheten men intresset falnade ganska snabbt.
 

 

Nu har vi äntligen rest runt, från söndag 27 till måndag 28 december, alltså i god tid före det att muren stängs och vi blir inlåsta i ett inställt hopp om en bättre framtid. Öresund är ett sådant komplex av kulturer, gränser, löften om lättnande restriktioner och regler, ett motsägelsefullt hoppfullt sammelsurium med andra ord. Går luften ur näringslivet och politiken nu så blir det tufft för oss alla.Vad vi möter är inte lugnet före stormen utan lugnet före stiltjen om inte Öresundsrevolutionen som just har börjat snart tar fart. Det är bara att hoppas att det inte går som för Dacke.

Det börjar som vanligt med regn och blåst och med wienerbröd och kaffe på Ms. Aurora. Lagom med folk. Vi kommer på Öresundståget mot Kalmar (!) för att ta oss till Nivaa. Det tar en stund innan man vänjer sig vid att färdmålet och tågets mål ligger i två helt olika väderstreck.

Nivaagaards Malerisamling ligger gult och nybyggt i södra änden av landsbyen. I trädgården finns hundra utrotningshotade ord på små lappar på pinnar (ungefär som botaniska etiketter). Harm är ett sådant ord. Som att ingen skada kan ske längre, eller? Inne är det varmt och mysigt. I kassan blir vi registrerade som de fyratusende besökarna i år och får två gåvokort med vardera en ”middag for to med ett glas vin i frokoststuen”. Så att vi säkert kommer tillbaka innan den siste maj. Det gör vi nog – maten var udenmerkt.

Carl Fredrik Hill handlar det om. Det är stort och gripande, eller ”lika stor som de största” med Gunnar Ekelöfs ord (fast man kan undra hur stora de största är). Vi ser gamla och nya målningar, dynamiken i en målares färd och mognad och till sist fantastiska uttryck. De som fastnar är de expressionistiska blomsterträden, figurerna, teckningarna och orden och tecknen i Dikter och författarskap på nogle språk, som bl a innehåller sanskrit. Märkligt, i Uppsala läser man sanskrit på universitetet, i Lund lär man bara sanskrit och annat orientaliskt på St. Lars!

Konst är känslornas rike med andra gränser än det ofta torftiga samspelet mellan oss. När inre och yttre bilder och ljud blandas i nya kombinationer är det inte undra på att balansen mellan det vanliga och det ovanliga eller övervanliga är skakig. Men måste man var ’galen’ för att skapa? Det är många frågor som far genom besökarens huvud.

När vi kommer ut kommer den gula landsvägsbussen och stannar för oss. Vi visar rundtursbiljetten och kan åka med. Snart är vi åter på Öresundståget denna gång på väg till Göteborg! Men vi stiger av redan på Nörreport och vandrar genom det livliga Kultorvet, där vårt bokkafé en gång låg, och ner mot södra delen av Kongens have och vårt hotell Wakeup (bara för säkerhets skull).

Vi slumrar i det hypermoderna hotellet där man behöver ett pass för att åka med hissarna! Kvällen är ännu ung så vi väcks av en grym Vilda Västern på teven. Filmen var slut när nästan alla var döda. Det fanns inga som kunde spela vidare.

Vi hamnar på ett café med bar och gammal fin inredning, camp sa man på 60-talet. Språkförbistring lever kvar och det tar en stund innan vi lyckas beställa ett glas torr Martini utan några tillsatser eller is! Det är ganska mycket folk i rörelse, kanske befriade från alla julmåsten de just genomlevt. Vi har inget otalt med våra måsten men njuter onekligen friheten av att inte vara minst tio till varje måltid.

Restaurang Sommarsko slår upp sina portar. De har en mycket liten kyckling på menyn, Poussin heter det, och Entrecote så vi är båda tillfreds. Kyparen frågar om han ska hälla upp vinet och jag svara att det kan han vänta med, varpå han omedelbart häller upp en skvätt till mig för provsmakning! Han började i alla fall inte prata engelska, som jag vid seglingar upplevt i hovedstadsomradet, som numera annars heter Greater Copenhagen.

Vi avslutar på Hvide Lam ner i källaren på Kultorvet. Samma rök och pilsner, samma svängiga Jerry Mulligan låtar som när vi var där sist för så där en tjugofem år sedan. Snacka om traditoner. Och ut kommer vi som rögade sillar.

Natten förflyter behagligt. Frukosten är precis lagom fast vi blev nästan utan ost för plastförpackningen var nästan omöjlig att öppna. Allt blir inte bättre med tiden. I duschen kunde jag inte få upp schampoplastpåsen och höll på att förfrysa.

Det är nu ännu mer välbärgade människor på ströget. Folk som har råd att handla på mellandagsrean. Vi tittar in i Trinitatis, Kyrkan med Rundetaarn som vapenhus. Från början var tornet observatorium och universitetsbibliotek. Trinitatis står levande mitt i byen med gatupräst och alltid öppet. De satsar på musik i olika former och med allsång från studentsångboken på programmet. Någonting för musikföreningen Helgo att ta efter kanske? Ett glas morotsjuice och allsång på lunchen i Allhelgonakyrkan inför eftermiddagens slit.

Vi landar på Arbejdermuseet på Römers gade. Det är danskt förra sekelskiftet och tiden därefter, en stor samlingssal till möten och till fest, en arbejderbolig intakt från 1940-talet, märkes-män och kvinnor i rörelsen, och en udstilling om ungdomens plats i demokratin. Vi har inte varit där på 25 år men känner oss ändå hemma! När kan vi starta tidningen Socialdemokraten igen? En röst över larmet!
 

 

ID-kontrollen på Hyllie tar 15 minuter – den ska bli till 30 minuter på Kastrup den fjärde januari - som man dessutom kanske själv måste betala för.

Allt är sig alltså likt mot alla de gånger man som 44årigt par har besökt Skånes huvudstad och ändå inte. Det är så mycket vi har gått och hoppats på. Vår gemenskap med danskar, en grön storstad med mycket vatten och förbindelser. Danskar som välkomnar flyktingar. Nu är det vi som inte vill ha några fler längre.