Den oavbrutet produktive historikern professor Wilhelm Agrell i 
Lund och Lyngby, har utkommit med en ny volym, Vem kan man lita på (Historiska media), med underrubriken, Den globala övervakningens framväxt.
Det är i första hand just en historisk framställning, där namn som
Assange och Snowden bara framskymtar som de senaste inslagen i en lång
utveckling. Agrell formulerar inte själv svaret på boktitelns fråga:
Vem kan man lita på? Men efter att ha tagit del av hans berättelse kan
svaret bara bli ett: Ingen.
Andra världskrigets hemligheter
Agrell rör sig här på ett område där han är väl hemmastadd (och har själv jobbat på den svenska försvarsstabens underrättelseavdelning). Två tredjedelar av boken behandlar den klassiska övervaknings- och spionverksamheten vars trafik gick på radio eller telefonledningar, ärenden som Agrell behandlat utförligt i tidigare böcker. Här är t.ex. det välkända brittiska arbetet med det tyska maskinchiffret Enigma på Bletchley Park och det svenska mot den likaledes tyska Geheimschreiber som knäcktes av matematikern Arne Beurling i Stockholm. Materialet kom på tråd som bar den tyska trafiken från Norge och Finland till Berlin. Mer än 300,000 meddelanden dekrypterades, men innehållet förbehölls den svenska försvarsstaben – meddelanden som rörde svenska officerare av överstes rang eller mer sorterades bort och delgavs inte regeringen.
Till detta kom telefonkontrollen – på ett femtiotal telefonstationer inrättades trafikkontroller – bemannade stationer som avlyssnade 11 miljoner samtal. Dessutom hade vi postkontrollen. För att detektera radiotrafik placerade man ut ett tusental robotmottagare, som kunde ta vara på all radiotrafik på kortvåg inom 0,5 - 1 km avstånd och vidarebefordra den till centraler eller skriva ut morsekoder på hålremsa.
Hemliga lagar, hemliga myndigheter
Allt detta krävde en betydande organisation, den s.k. Allmänna Säkerhetstjänsten som låg i militära händer. Den inrättades redan 1938, med hemlig instruktion och verksamhet, ja själva existensen av organisationen var hemlig. Den skulle ingripa mot sådan verksamhet som kunde störa ”rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt”. Man fick i stort sett obegränsade befogenheter: kunde gripa misstänkta och hålla dem i 90 dagar utan rättslig prövning. Och tillstånd till övervakning blev en intern angelägenhet för säkerhetstjänsten.
Men det här ordnades väl upp efter kriget? Jo, man tillsatte den s.k. Sandlerkommissionen som klarlade en del, t.ex. flyktingspionaget men i allt väsentligt fick det hela bero. Verksamheten avvecklades för några år, men 1947 togs stora delar av övervakningen upp igen, nu mot nya fiender, kommunisterna. Så började en ny epok där övervakningen riktades inte bara mot kommunister utan också mot t.ex. kärnvapenmotståndare och fristående vänster, en historia som dock inte berättas här utan får sökas i den serie av utredningar som regeringen Persson, till dess heder, utgav i slutet av 90-talet. Det brukar anges att tio procent av den svenska vuxna befolkningen registrerades under dessa år.
Digitaliseringens frukter
Lund och Lyngby, har utkommit med en ny volym, Vem kan man lita på (Historiska media), med underrubriken, Den globala övervakningens framväxt.
Det är i första hand just en historisk framställning, där namn som
Assange och Snowden bara framskymtar som de senaste inslagen i en lång
utveckling. Agrell formulerar inte själv svaret på boktitelns fråga:
Vem kan man lita på? Men efter att ha tagit del av hans berättelse kan
svaret bara bli ett: Ingen.Andra världskrigets hemligheter
Agrell rör sig här på ett område där han är väl hemmastadd (och har själv jobbat på den svenska försvarsstabens underrättelseavdelning). Två tredjedelar av boken behandlar den klassiska övervaknings- och spionverksamheten vars trafik gick på radio eller telefonledningar, ärenden som Agrell behandlat utförligt i tidigare böcker. Här är t.ex. det välkända brittiska arbetet med det tyska maskinchiffret Enigma på Bletchley Park och det svenska mot den likaledes tyska Geheimschreiber som knäcktes av matematikern Arne Beurling i Stockholm. Materialet kom på tråd som bar den tyska trafiken från Norge och Finland till Berlin. Mer än 300,000 meddelanden dekrypterades, men innehållet förbehölls den svenska försvarsstaben – meddelanden som rörde svenska officerare av överstes rang eller mer sorterades bort och delgavs inte regeringen.
Till detta kom telefonkontrollen – på ett femtiotal telefonstationer inrättades trafikkontroller – bemannade stationer som avlyssnade 11 miljoner samtal. Dessutom hade vi postkontrollen. För att detektera radiotrafik placerade man ut ett tusental robotmottagare, som kunde ta vara på all radiotrafik på kortvåg inom 0,5 - 1 km avstånd och vidarebefordra den till centraler eller skriva ut morsekoder på hålremsa.
Hemliga lagar, hemliga myndigheter
Allt detta krävde en betydande organisation, den s.k. Allmänna Säkerhetstjänsten som låg i militära händer. Den inrättades redan 1938, med hemlig instruktion och verksamhet, ja själva existensen av organisationen var hemlig. Den skulle ingripa mot sådan verksamhet som kunde störa ”rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt”. Man fick i stort sett obegränsade befogenheter: kunde gripa misstänkta och hålla dem i 90 dagar utan rättslig prövning. Och tillstånd till övervakning blev en intern angelägenhet för säkerhetstjänsten.
Men det här ordnades väl upp efter kriget? Jo, man tillsatte den s.k. Sandlerkommissionen som klarlade en del, t.ex. flyktingspionaget men i allt väsentligt fick det hela bero. Verksamheten avvecklades för några år, men 1947 togs stora delar av övervakningen upp igen, nu mot nya fiender, kommunisterna. Så började en ny epok där övervakningen riktades inte bara mot kommunister utan också mot t.ex. kärnvapenmotståndare och fristående vänster, en historia som dock inte berättas här utan får sökas i den serie av utredningar som regeringen Persson, till dess heder, utgav i slutet av 90-talet. Det brukar anges att tio procent av den svenska vuxna befolkningen registrerades under dessa år.
Digitaliseringens frukter
Här fanns alltså sedan länge fungerande rutiner också i
Sverige och vad som hände sedan var att alla sorters trafik övergick
till digital form, först i vanliga teleledningar, radiolänkar och
satelliter, men sedan några årtionden i fiberkabel och att allt nu var
buret av datorer. Detta innebar en explosiv utveckling av volym och
hastighet av datatrafiken. Samtidigt utvecklades krypteringsmetoder som
gör att en privatperson kan kryptera ett material så at det tar flera
timmar för datorerna att dekryptera. För proffs kan det ta veckor eller
att man inte lyckas alls trots de ”tunnland av datorer” som står till
underrättelsetjänsternas förfogande. Men råmaterialet, de krypterade
meddelandena finns bekvämt tillgängligt. Jaså, det går en fiberkabel
från Ryssland till Västeuropa genom Sverige? Med lite skicklighet går
det bra att koppla in sig och sälja materialet till högstbjudande!
En storindustri
Hantering av digitalt material med militärt och politiskt innehåll är numera en storindustri. Man brukar säga att amerikanska NSA har 40,000 anställda och en budget flera gånger större än CIA. Det krävs alltså ett stort antal matematiker, språkvetare och systemtekniker för att driva systemen och då kan det hända att en systemtekniker anställd av ett inhyrt dataföretag kopierar en lämplig mängd filer och talar om för en bredare allmänhet att deras regeringar håller på med en verksamhet där deras e-post och telefonsamtal övervakas och lagras. Det är det som har hänt med Edward Snowden. Han är givetvis en hjälte, värd Nobels fredspris genom sitt mod och sin osjälviska insats.
Hur det ska sluta vet vi inte – ingen regering vågar trotsa USA på den punkten. Det är inget nytt med massavslöjanden av olagligheter. Det skedde t.ex. av den amerikanska senatens Churchkommitté i mitten av 70-talet som avslöjade Nixonregimens och FBI:s olagliga förföljelse av freds- och medborgarrättsaktivister. Men inget kan i sin omfattning och till sin karaktär mäta sig med Snowdenfallet.
Agrell redovisar också den svenska diskussionen om FRA för några år sen. Också här visar sig föreställningar om vad statsnyttan kräver vara starka och vi fick en halvdan debatt och en oklar lagstiftning med stora hål.
Låt oss inte bli skrämda
Vad kan man göra? Jo, man ska nog utgå från att man är övervakad: det är igen stor konst att hålla reda på tio miljoner invånare och snart kanske inte heller tio miljarder. Det är billigt med hårddiskar. Men ska man låta sig skrämmas av detta? Tja, Facebook och Google samarbetar förstås med NSA och förmodligen också FRA. Men ev. hemliga kärleksförbindelser liksom kommunalpolitiska hemligheter är ändå av måttligt intresse för övervakarna så de får man ha i fred. Men den s.k. kampen not terrorismen är så vagt beskriven och definierad att man där snabbt närmar sig gränserna och Sverige förefaller vara på väg åt samma håll. Det är inte så roligt, men vem vill i dag klara sig utan Internet? Man skulle nog förlora mer på att isolera sig än på att låta sig övervakas. Men det finns ingen man kan lita på.
Agrell resonerar förnuftigt, skriver som vanligt väl och han är värd att läsas. Det här är ett område som är under snabb teknisk och administrativ utveckling. Vi kommer säkert att få veta mer inom några år.
Sten Henriksson
En storindustri
Hantering av digitalt material med militärt och politiskt innehåll är numera en storindustri. Man brukar säga att amerikanska NSA har 40,000 anställda och en budget flera gånger större än CIA. Det krävs alltså ett stort antal matematiker, språkvetare och systemtekniker för att driva systemen och då kan det hända att en systemtekniker anställd av ett inhyrt dataföretag kopierar en lämplig mängd filer och talar om för en bredare allmänhet att deras regeringar håller på med en verksamhet där deras e-post och telefonsamtal övervakas och lagras. Det är det som har hänt med Edward Snowden. Han är givetvis en hjälte, värd Nobels fredspris genom sitt mod och sin osjälviska insats.
Hur det ska sluta vet vi inte – ingen regering vågar trotsa USA på den punkten. Det är inget nytt med massavslöjanden av olagligheter. Det skedde t.ex. av den amerikanska senatens Churchkommitté i mitten av 70-talet som avslöjade Nixonregimens och FBI:s olagliga förföljelse av freds- och medborgarrättsaktivister. Men inget kan i sin omfattning och till sin karaktär mäta sig med Snowdenfallet.
Agrell redovisar också den svenska diskussionen om FRA för några år sen. Också här visar sig föreställningar om vad statsnyttan kräver vara starka och vi fick en halvdan debatt och en oklar lagstiftning med stora hål.
Låt oss inte bli skrämda
Vad kan man göra? Jo, man ska nog utgå från att man är övervakad: det är igen stor konst att hålla reda på tio miljoner invånare och snart kanske inte heller tio miljarder. Det är billigt med hårddiskar. Men ska man låta sig skrämmas av detta? Tja, Facebook och Google samarbetar förstås med NSA och förmodligen också FRA. Men ev. hemliga kärleksförbindelser liksom kommunalpolitiska hemligheter är ändå av måttligt intresse för övervakarna så de får man ha i fred. Men den s.k. kampen not terrorismen är så vagt beskriven och definierad att man där snabbt närmar sig gränserna och Sverige förefaller vara på väg åt samma håll. Det är inte så roligt, men vem vill i dag klara sig utan Internet? Man skulle nog förlora mer på att isolera sig än på att låta sig övervakas. Men det finns ingen man kan lita på.
Agrell resonerar förnuftigt, skriver som vanligt väl och han är värd att läsas. Det här är ett område som är under snabb teknisk och administrativ utveckling. Vi kommer säkert att få veta mer inom några år.
Sten Henriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar