Erfarenheterna från min första termin
vid Växjö högre allmänna läroverk överskuggades av flytten från Växjö
till det två timmars tågresa avlägsna Älghult, en flytt från en anonym
tillvaro i en hyrd trerumsvåning i Växjö till en offentlig i en
sekelgammal storbondebyggnad med tolv rum, värmda av kakelugnar och
kaminer (det gick åt kolossalt mycket ved, som bars in), utan vatten
(det fanns en brunn med pump utanför köket) och med ett utedass med
tre hål tvärsöver gården, som gränsade till en kyrkogård, ett par åkrar
och arrendatorns stora lagård.
Jag insjuknade i öroninflammation under den långvariga flyttprocessen, huvudet lindades i en vit turban av fetvadd och bindor, vi lämnade Växjö i mörkret en novembermorgon, jag, mina föräldrar, mina tre syskon, ett halvt, 2 och 9 år gamla, en taxi väntade vid den prydliga stationen i Älghult (det hade blivit ljust, men himlen var mulen). Så kom vi äntligen fram till det röda huset under några väldiga lönnar.
På verandan stod en kör av skolbarn i min egen ålder uppställd. Kantorn, tillika lärare och rektor, höll tal. Jag stod där lamslagen, med huvudet som ett vitt klot, som en schejk i turban, och med alla de 10-12-åriga barnens blickar riktade på mig. Jag hade blivit offentlig, liksom hela min familj.
Jag måste snart återvända till läroverket och Växjö, där jag först bodde hos min före detta klasskamrat Pelle, som inte kommit in, och senare några veckor i prästänkehemmet, en institution för medellösa prästänkor (som förr brukat ”konserveras” genom att den avlidne prästens efterträdare gifte sig med dem).
Så blev det jullov och juldagsmorgon. Vi hade stigit upp klockan fem. På landsvägen kom redan slädarna körande, när vi gick till kyrkan passerade två eller tre gengasbilar, vid kyrkstallarna gnäggade hästarna och slog med hovarna. Vi gick in genom kyrkporten, mamma med babyn på armen och vi tre syskon.
Den stora kyrkan var fullsatt. Vi skred fram genom mittgången upp mot prästbänken som låg till vänster om altaret, något höjd över menigheten. Mäktig psalmsång, alla reste sig (Var hälsad sköna morgonstund), och far trädde vitskrudad fram inför altaret. Då började min halvåriga syster skrika, vilket ledde till att mamma och min två-årige lillebror smög ut genom sakristian. Vi två bröder, 9 och 11, blev ensamma på vår upphöjda plats. Där blev vi sittande i dryga två timmar, för i Älghult brukade man slå ihop julottan med den ordinarie 11-gudstjänsten för att få allt avklarat på en gång innan man spände hästarna för slädarna och for hem.
Resten av juldagen ägnade jag åt att läsa min julklappsbok En studie i rött och fundera över Sherlock Holmes som slog liken med en käpp för att se om de kunde få blåmärken efter döden och sedan drog hem till Baker Street där han sprutade in kokain i armen eftersom han hade så tråkigt.
Tre veckor in på vårterminen kom ett brev till inackorderingsrummet i Växjö som meddelade att morfar var mycket sjuk och kanske skulle dö. Mamma hade rest till Skåne med min lillasyster som också var sjuk. När jag kom till Älghult på lördagseftermiddagen fick jag veta att morfar var död, vilket jag fruktat. I det stora mörka kalla huset fanns bara far och mina två småbröder.
På söndagskvällen tog jag rälsbussen tillbaka till Växjö. Jag gick i tankar längs den mörka Södra Järnvägsgatan och den ännu svartare Bäckaslövsvägen tills jag upptäckte att jag hamnat på Bäckaslövs hed, regementets övningsfält utanför staden. Jag gick tillbaka, kollade husnumren och hittade snart huset där jag var inackorderad: Bäckaslövsvägen 13.
Denna kväll i början av februari mindes jag höstterminen, insåg att läroverket var ett fängelse och undrade vad jag skulle ta mig till, medan jag lyssnade till min rumskamrat Götes snarkningar och stirrade på det gula draghålet i sågspånskaminen.
Om man kom trettio sekunder för sent till läroverket stängdes den tunga porten och man fick stå utanför och vänta i tio minuter. När man släpptes in uppgav man namn och klass för två vakthavande lärare som registrerade anmärkningar. Det var efternamnet som gällde och fortsatte att gälla alla de åtta åren i läroverket. Man var inte en individ utan en kategori.
Det första man såg i dunklet var den svarta skulpturen av Esaias Tegnér, som hotfullt stirrade på en från sin karmstol. På ömse sidor om honom löpte korridorer med svarta trägolv bort i mörkret.
Jag insjuknade i öroninflammation under den långvariga flyttprocessen, huvudet lindades i en vit turban av fetvadd och bindor, vi lämnade Växjö i mörkret en novembermorgon, jag, mina föräldrar, mina tre syskon, ett halvt, 2 och 9 år gamla, en taxi väntade vid den prydliga stationen i Älghult (det hade blivit ljust, men himlen var mulen). Så kom vi äntligen fram till det röda huset under några väldiga lönnar.
På verandan stod en kör av skolbarn i min egen ålder uppställd. Kantorn, tillika lärare och rektor, höll tal. Jag stod där lamslagen, med huvudet som ett vitt klot, som en schejk i turban, och med alla de 10-12-åriga barnens blickar riktade på mig. Jag hade blivit offentlig, liksom hela min familj.
Jag måste snart återvända till läroverket och Växjö, där jag först bodde hos min före detta klasskamrat Pelle, som inte kommit in, och senare några veckor i prästänkehemmet, en institution för medellösa prästänkor (som förr brukat ”konserveras” genom att den avlidne prästens efterträdare gifte sig med dem).
Så blev det jullov och juldagsmorgon. Vi hade stigit upp klockan fem. På landsvägen kom redan slädarna körande, när vi gick till kyrkan passerade två eller tre gengasbilar, vid kyrkstallarna gnäggade hästarna och slog med hovarna. Vi gick in genom kyrkporten, mamma med babyn på armen och vi tre syskon.
Den stora kyrkan var fullsatt. Vi skred fram genom mittgången upp mot prästbänken som låg till vänster om altaret, något höjd över menigheten. Mäktig psalmsång, alla reste sig (Var hälsad sköna morgonstund), och far trädde vitskrudad fram inför altaret. Då började min halvåriga syster skrika, vilket ledde till att mamma och min två-årige lillebror smög ut genom sakristian. Vi två bröder, 9 och 11, blev ensamma på vår upphöjda plats. Där blev vi sittande i dryga två timmar, för i Älghult brukade man slå ihop julottan med den ordinarie 11-gudstjänsten för att få allt avklarat på en gång innan man spände hästarna för slädarna och for hem.
Resten av juldagen ägnade jag åt att läsa min julklappsbok En studie i rött och fundera över Sherlock Holmes som slog liken med en käpp för att se om de kunde få blåmärken efter döden och sedan drog hem till Baker Street där han sprutade in kokain i armen eftersom han hade så tråkigt.
Tre veckor in på vårterminen kom ett brev till inackorderingsrummet i Växjö som meddelade att morfar var mycket sjuk och kanske skulle dö. Mamma hade rest till Skåne med min lillasyster som också var sjuk. När jag kom till Älghult på lördagseftermiddagen fick jag veta att morfar var död, vilket jag fruktat. I det stora mörka kalla huset fanns bara far och mina två småbröder.
På söndagskvällen tog jag rälsbussen tillbaka till Växjö. Jag gick i tankar längs den mörka Södra Järnvägsgatan och den ännu svartare Bäckaslövsvägen tills jag upptäckte att jag hamnat på Bäckaslövs hed, regementets övningsfält utanför staden. Jag gick tillbaka, kollade husnumren och hittade snart huset där jag var inackorderad: Bäckaslövsvägen 13.
Denna kväll i början av februari mindes jag höstterminen, insåg att läroverket var ett fängelse och undrade vad jag skulle ta mig till, medan jag lyssnade till min rumskamrat Götes snarkningar och stirrade på det gula draghålet i sågspånskaminen.
Om man kom trettio sekunder för sent till läroverket stängdes den tunga porten och man fick stå utanför och vänta i tio minuter. När man släpptes in uppgav man namn och klass för två vakthavande lärare som registrerade anmärkningar. Det var efternamnet som gällde och fortsatte att gälla alla de åtta åren i läroverket. Man var inte en individ utan en kategori.
Det första man såg i dunklet var den svarta skulpturen av Esaias Tegnér, som hotfullt stirrade på en från sin karmstol. På ömse sidor om honom löpte korridorer med svarta trägolv bort i mörkret.
Läroverkets hjärta var aulan som hade bänkar på ömse
sidor om en mittgång och orgelläktare som i en kyrka. Längst fram
fanns ett upphöjt podium där rektor Dahllöf satt med svart hår och
glittrande glasögon, vänd mot eleverna i samma ställning som Tegnér
innanför porten. Snett bakom honom fanns en hög talarstol där magister
Risberg och lektor Rosén varje morgon från måndag till lördag under
alla mina åtta år höll morgonandakt. Eleverna satt klassvis med de
yngsta klasserna längst fram. År för år flyttade man bakåt för att till
slut hamna längst bak.
Det var obligatoriskt att ha med sig psalmbok. Då och då utlyste rektor psalmbokskontroll vilket innebar att sidodörrarna till aulan stängdes och samtliga elever med psalmbok i hand långsamt fick troppa ut genom den enda öppna dörren, där ett par lärare antecknade dem som var utan.
Rakt under aulan låg gymnastiksalen med ingång från läroverkets baksida. Omklädningsrummet, låg halvt nedsänkt under marken, var mörkt och luktade illa. Där nere var man på nåd och onåd utlämnad åt fänriken, en ung nazist som kallades Tuppen. Han hade inlett höstterminen med hälsningsövningar. Pojkarna (hur flickornas gymnastik var organiserad minns jag inte) marscherade runt i gåsmarsch, med blå kortbyxor och gymnastikskor och iförda svarta läroverksmössor med blank skärm.
När vi passerade Tuppen skulle vi gå i givakt, se honom i ögonen, med ett ryck ta av mössan och hålla den med nedsträckt arm intill knäet. Denna övning återkom en gång i veckan. När vintern närmade sig hade några pojkar röda stickade luvor i stället för läroverksmössor. Det var kallt ute. Men de röda luvorna ansågs också symbolisera det norska motståndet mot den tyska ockupationen. Det innebar konflikt i gymnastiksalen.
Fänriken hade ett speciellt disciplinmedel: en nyckelknippa. Den var ganska tung för där fanns många nycklar. Han kastade den tvärsöver gymnastiksalen. Om han inte träffade den elev han siktade på, fick denne springa fram med nycklarna till honom och utsättas för en utskällning och ibland en spark. Det gjorde ont när knippan träffade i ryggen.
För första gången konfronterades vi med ett främmande språk. Tyska. Nazityska, kunde vi mumla. Grammatiken var svår och på grund av hög frånvaro under hösten halkade jag efter.
En matematiklärare försökte skapa respekt genom att dra oss i håret. En av de elever han luggade reste sig. Då steg läraren upp på en stol för att komma i överläge. Eleven gjorde detsamma. Det slutade med att lärare och elev stod på bänklocket. Klassen skrattade hånfullt.
Det var mörkt när jag vaknade. Vår inackorderingstant ställde fram smörgås och mjölk. Frampå dagen kom solen fram och snön blev kram. På kvartsrasten hade vi snöbollskrig, ropade och hojtade. Särskilt roligt var det när alla trängdes i porten efter första ringningen. Röda och glada satte vi oss i klassrummet. Magister Kollander gick fram och tillbaka med onaturligt rak hållning eftersom han hade pekpinnen bakom ryggen, fastspänd i armvecken.
Då bultade det hårt på klassrumsdörren. Magistern öppnade. Det var rektor Dahllöf. Vi for upp och ställde oss i givakt, hälsade och blev tillsagda att sitta.
Rektor var ursinnig. Vi hade kastat snöboll mot skolingången och det var förbjudet i ordningsstadgan. Han uppmanade oss att vara ärliga och erkänna vilka av oss som gjort sig skyldiga till förbrytelsen. Ingen rörde sig. Dödstystnad rådde.
Dig känner jag i alla fall igen, röt rektor och pekade på mig. Ställ dig upp! Kom fram! Jag ställde mig framför honom och stirrade på hans blanka svarta skor. Se mig i ögonen! Jag stirrade in i glasögonen. Han gav mig två örfilar, en på var kind, troligen inte särskilt hårda. Min skräck handlade inte om att få stryk. Gå och sätt dig! Rektor tågade ut. Först då märkte jag att han haft en vaktmästare med sig.
Jaså, du är en sådan lax, sa magister Kollander. Nästa rast märkte jag att jag blivit en offentlig person också i läroverket.
Det var obligatoriskt att ha med sig psalmbok. Då och då utlyste rektor psalmbokskontroll vilket innebar att sidodörrarna till aulan stängdes och samtliga elever med psalmbok i hand långsamt fick troppa ut genom den enda öppna dörren, där ett par lärare antecknade dem som var utan.
Rakt under aulan låg gymnastiksalen med ingång från läroverkets baksida. Omklädningsrummet, låg halvt nedsänkt under marken, var mörkt och luktade illa. Där nere var man på nåd och onåd utlämnad åt fänriken, en ung nazist som kallades Tuppen. Han hade inlett höstterminen med hälsningsövningar. Pojkarna (hur flickornas gymnastik var organiserad minns jag inte) marscherade runt i gåsmarsch, med blå kortbyxor och gymnastikskor och iförda svarta läroverksmössor med blank skärm.
När vi passerade Tuppen skulle vi gå i givakt, se honom i ögonen, med ett ryck ta av mössan och hålla den med nedsträckt arm intill knäet. Denna övning återkom en gång i veckan. När vintern närmade sig hade några pojkar röda stickade luvor i stället för läroverksmössor. Det var kallt ute. Men de röda luvorna ansågs också symbolisera det norska motståndet mot den tyska ockupationen. Det innebar konflikt i gymnastiksalen.
Fänriken hade ett speciellt disciplinmedel: en nyckelknippa. Den var ganska tung för där fanns många nycklar. Han kastade den tvärsöver gymnastiksalen. Om han inte träffade den elev han siktade på, fick denne springa fram med nycklarna till honom och utsättas för en utskällning och ibland en spark. Det gjorde ont när knippan träffade i ryggen.
För första gången konfronterades vi med ett främmande språk. Tyska. Nazityska, kunde vi mumla. Grammatiken var svår och på grund av hög frånvaro under hösten halkade jag efter.
En matematiklärare försökte skapa respekt genom att dra oss i håret. En av de elever han luggade reste sig. Då steg läraren upp på en stol för att komma i överläge. Eleven gjorde detsamma. Det slutade med att lärare och elev stod på bänklocket. Klassen skrattade hånfullt.
Det var mörkt när jag vaknade. Vår inackorderingstant ställde fram smörgås och mjölk. Frampå dagen kom solen fram och snön blev kram. På kvartsrasten hade vi snöbollskrig, ropade och hojtade. Särskilt roligt var det när alla trängdes i porten efter första ringningen. Röda och glada satte vi oss i klassrummet. Magister Kollander gick fram och tillbaka med onaturligt rak hållning eftersom han hade pekpinnen bakom ryggen, fastspänd i armvecken.
Då bultade det hårt på klassrumsdörren. Magistern öppnade. Det var rektor Dahllöf. Vi for upp och ställde oss i givakt, hälsade och blev tillsagda att sitta.
Rektor var ursinnig. Vi hade kastat snöboll mot skolingången och det var förbjudet i ordningsstadgan. Han uppmanade oss att vara ärliga och erkänna vilka av oss som gjort sig skyldiga till förbrytelsen. Ingen rörde sig. Dödstystnad rådde.
Dig känner jag i alla fall igen, röt rektor och pekade på mig. Ställ dig upp! Kom fram! Jag ställde mig framför honom och stirrade på hans blanka svarta skor. Se mig i ögonen! Jag stirrade in i glasögonen. Han gav mig två örfilar, en på var kind, troligen inte särskilt hårda. Min skräck handlade inte om att få stryk. Gå och sätt dig! Rektor tågade ut. Först då märkte jag att han haft en vaktmästare med sig.
Jaså, du är en sådan lax, sa magister Kollander. Nästa rast märkte jag att jag blivit en offentlig person också i läroverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar