66 år i skolan, 5: 1945 av Den gamle

Min rumskamrat Göte tyckte att jag verkade sur och tyst i februari 1945. En kväll sa han: Vill du ha en kola? Han räckte fram en femöres dixikola. Ja tack, sa jag förvånad och vecklade upp det gula omslagspappret. Han tittade uppmärksamt på mig. Brun och inbjudande låg kolan där. Jag skulle just stoppa den i munnen, när jag kände lukten. Det är ju skit! Göte slängde sig på sängen och gapskrattade.
   Detta skämt bröt tystnaden mellan oss. Jag undrade hur han kommit på det. Kanske hade han köpt en kola för att ge mig, men ätit upp den själv. Sedan gick han på dass, konstaterade att bajset hade samma färg som kolan, slog in en kladd i kolapappret och bjöd mig.
   Många var inackorderade hos änkor i Växjö, inte bara läroverkselever från landet, utan också småskole- och folkskoleseminarister, värnpliktiga, tillfälligt anställda flickor i butikerna och hembiträden som bodde i små jungfruburar.
   Vi var fyra i vårt egnahem på Bäckaslövsvägen 13 i Växjö: jag själv, yngst 11, min rumskamrat Göte 13, Sverker i rummet intill och på andra våningen den slarvige Nils-Petter, som var rädd att bli kuggad i studentexamen. Sverker visste att han skulle klara sig.
   Vi åt middag tillsammans med tant Olga i matsalen på andra våningen. Inackorderingen kostade cirka 50 kronor i månaden, och det var den inkomsten tant Olga levde på. Hon var en glad femtioårig lokföraränka. Tågen till Alvesta passerade ett par hundra meter därifrån och bommarna pinglade ideligen.
   I läroverket rådde en tystnadens kultur. Ingen vuxen nämnde hur de finska bönderna flydde till Haparanda med kor och hästar, hur amerikanarna gick över Rhen, hur ryssarna tog Warszawa och hur de amerikanska och ryska arméerna närmade sig Berlin. Ingen nämnde koncentrationslägren. Men vi pratade om det när vi satt och åt, liksom vi pratade om Gunder Hägg och Arne Andersson.
   Sverker var nazist och vi andra antinazister. Han hade en fras som han ofta upprepade: Om jag hade fått som jag hade velat hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter. Han var från Älmhult. 

På min tolvårsdag i slutet av april gav tant Olga mig ett gammalt tennisracket som en av hennes vuxna söner hade ägt. Så kom fredsdagen. Tyskarna hade kapitulerat. Efter middagen tänkte jag gå in till stan för att se vad som hände. När jag passerade Sverkers rum gnolade jag ”Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten”. Han blev arg förstås och måttade en smocka, men jag duckade och sprang förbi. Gräsmattan utanför Växjö Mekaniska lyste grön. Men i stan hände ingenting. Jag minns inte heller att krigsslutet nämndes i läroverket, varken på fredsdagen eller senare.

Efter sommarlovet placerades jag hos fru Engfelt, folkskolelärare och änka. Eftersom hon var lärarinna, fröken, kallade jag henne fröken Engfält. Jag saknade tant Olga. Men nu bodde jag i en finare del av stan, intill tennishallen, ganska nära läroverket. Det var meningen att fru Engfelts son Olof och jag skulle vara tillsammans, men vi passade inte ihop.
   Stämningen i läroverket hade förändrats. Tuppen var borta. Den nye gymnastikläraren hette kapten Redstedt och var demokratiskt fostrad genom fem års umgänge med svenska beväringar. Vi hade utegympa och fick spela fotboll. Flickorna hade också utegympa. Det var första gången jag såg dem i deras gymnastikdräkter. Solen sken och vattnet i Växjösjön glittrade. Vi hade fått en ny rektor också, något fet och inte skrämmande.
   Reglerna var visserligen desamma som förr, men lätta att överlista. I stället för att delta i morgonandakten kunde man klättra upp på den höga vedstapeln vid norra väggen och ta sig in i klassrummet genom det öppna fönstret. Man kunde luta en uppslagen bok mot katedern under läxförhöret för där var den var utom synhåll för läraren. Ingen hälsade korrekt med läroverksmössan vid höger knä, vare sig i skolan eller på gatan. Många hade röda luvor.
   Intill mitt rum vid tennishallen snickrade idrottsföreningen en rink av ohyvlade bräder. När de inte spelade ishockey var det pjäxdans under bar himmel till tonerna av Sjösalavalsen.