Mycket nära NATO
Försvarsminister
Hultqvist är aktuell i medierna igen – han har fått en lägenhet av en
försvaret närstående organisation. Det är löjligt, det finns verkligen
andra och viktigare skäl att uppmärksamma honom.
Populär inom försvarsmakten
Han är, enligt samstämmiga uppgifter, den inom försvarsmakten mest populäre försvarsminister man har haft på många herrans år. Nu har konkurrensen väl inte varit svår, med namn som Leni Björklund, Sten Tolgfors, Catarina Elmsäter-Svärd och Karin Enström, men i alla fall. Hultqvist har väl en allmänt god politisk kompetens, men han har så vitt man förstår även en säkerhetspolitisk grundsyn som är den gängse i de högre försvarskretsarna: Det är Ryssland som är den stora faran och det är bara NATO vi kan lita på. Att han får hållas beror rimligen på att det hos Löfvén eller hos regeringen i övrigt inte finns någon som kan bjuda motstånd och hålla fast vid klassiskt klokt svensk utrikespolitiskt tänkande. Ska det verkligen gå så lätt att göra sig av med 200 års utrikespolitiska erfarenheter?
Värdlandsavtalet
Vad det närmast gäller är uppspelet till undertecknandet av det s.k. värdlandsavtalet. Den borgerliga regeringen undertecknade avtalet våren 2015 med insikt om att de skulle förlora valet, det gällde att passa på. Det behövs nu bara att riksdagen säger ja, så blir det giltigt. Redan namnet på det är som en garanti för att det kommer att slinka genom lätt som en plätt. Ställer socialdemokraterna upp, vilket de avser göra, finns det ingen annan opposition än Vänsterpartiet. Innebörden är att man bestämmer att regeringen utan större krumbukter kan reservera territorium för utrikes försvarsmakter att i allvarliga lägen ha en bas för krigföring på svensk mark. Rand Corporation, USA:s tankesmedja i Californien säger att en tredjedel av Natos flygstyrka skulle placeras här om Ryssland går in i de baltiska staterna. Då får Sverige öppna sina flygplatser. Inget problem, enligt ”informella samtal med svenska försvarstjänstemän”, säger Rand. Sverige har fått vad som kallas ”guldkort” till NATO-överläggningarna, vilket innebär att man får sitta med i diskussioner under rubriken EOP. ”Enhanced Opportunities Program” tillsammans med t.ex. Finland, Jordanien och Georgien.
Total enighet
Nicholas Burns, sa sig vara imponerad av Hultqvists framträdande som han menade låg i linje med Natos.
– Det som Hultqvist sa är fullständigt förenligt med det som ministrar från NATO-länderna säger, jag såg ingen som helst skillnad, säger Burns, en av toppfigurerna i amerikanska UD. Sverige skulle lätt kunna bli medlem i Nato, säger han. När jag var Nato-ambassadör brukade vi säga att om Sverige ansökte på tisdag så skulle Sverige kunna bli medlem på onsdag, så viktigt är det för Nato, säger Burns till Ekot.
Den polske utrikesministern Witold Wasczykowski sa lite tillspetsat efter att ha hört Hultqvist att Sverige borde bli medlem senast i sommar.
Hultqvist själv ser inget problem med att hans militära världsbild uppfattas som identisk med Natos. Och när det gäller en eventuell anslutning till Nato så avvisar Hultqvist spekulationerna, nu liksom tidigare.
Hur funkar sådana politiker?
Han har varit igång nu ett år, Hultqvist. Det har inneburit ett oavbrutet närmande till USA/Nato och numera anses ju länderna vara så nära att det inte går att skilja åsikterna åt. Hur ska man se på detta?
Det enklaste svaret är att se det som en fräck lögn – han bondnekar till något som är helt uppenbart för oss andra. Men så gör inte politiker. Han tror säkert på det han säger och menar det: Sverige är fortfarande alliansfritt i förhållande till Nato. Då menar han det formella, det finns ju inget avtal om allians. Allt det andra, alla överenskommelser och samförstånd och samarbeten, ja de räknas liksom inte. Så tvingas man en dag bekänna färg och då gör man det. Då har man liksom berett marken och kan säga att det är ju egentligen inget nytt, vi har haft ett samarbete nu i många år och det blir ingen skillnad. Min gissning är att det är så man tänkt sig – inte som en konspiration utan som en naturlig sak.
Vi inväntar Per T Ohlssons okvädingsord
Värdlandsavtalet ska behandlas i riksdagen nu i vår. Om det funnits någon rimlig frihet och anständighet hos riksdagsmännen borde väl två tredjedelar av sossarna, och hälften av centerpartisterna och Miljöpartiet rösta emot, men så blir det nog inte. Men det är klart att vi måste kämpa emot så att vi kan göra oss förtjänta av Per T. Ohlssons okvädingsord. De kan vi lugnt invänta om några veckor.
Hultqvist är aktuell i medierna igen – han har fått en lägenhet av en
försvaret närstående organisation. Det är löjligt, det finns verkligen
andra och viktigare skäl att uppmärksamma honom. Populär inom försvarsmakten
Han är, enligt samstämmiga uppgifter, den inom försvarsmakten mest populäre försvarsminister man har haft på många herrans år. Nu har konkurrensen väl inte varit svår, med namn som Leni Björklund, Sten Tolgfors, Catarina Elmsäter-Svärd och Karin Enström, men i alla fall. Hultqvist har väl en allmänt god politisk kompetens, men han har så vitt man förstår även en säkerhetspolitisk grundsyn som är den gängse i de högre försvarskretsarna: Det är Ryssland som är den stora faran och det är bara NATO vi kan lita på. Att han får hållas beror rimligen på att det hos Löfvén eller hos regeringen i övrigt inte finns någon som kan bjuda motstånd och hålla fast vid klassiskt klokt svensk utrikespolitiskt tänkande. Ska det verkligen gå så lätt att göra sig av med 200 års utrikespolitiska erfarenheter?
Värdlandsavtalet
Vad det närmast gäller är uppspelet till undertecknandet av det s.k. värdlandsavtalet. Den borgerliga regeringen undertecknade avtalet våren 2015 med insikt om att de skulle förlora valet, det gällde att passa på. Det behövs nu bara att riksdagen säger ja, så blir det giltigt. Redan namnet på det är som en garanti för att det kommer att slinka genom lätt som en plätt. Ställer socialdemokraterna upp, vilket de avser göra, finns det ingen annan opposition än Vänsterpartiet. Innebörden är att man bestämmer att regeringen utan större krumbukter kan reservera territorium för utrikes försvarsmakter att i allvarliga lägen ha en bas för krigföring på svensk mark. Rand Corporation, USA:s tankesmedja i Californien säger att en tredjedel av Natos flygstyrka skulle placeras här om Ryssland går in i de baltiska staterna. Då får Sverige öppna sina flygplatser. Inget problem, enligt ”informella samtal med svenska försvarstjänstemän”, säger Rand. Sverige har fått vad som kallas ”guldkort” till NATO-överläggningarna, vilket innebär att man får sitta med i diskussioner under rubriken EOP. ”Enhanced Opportunities Program” tillsammans med t.ex. Finland, Jordanien och Georgien.
Total enighet
Nicholas Burns, sa sig vara imponerad av Hultqvists framträdande som han menade låg i linje med Natos.
– Det som Hultqvist sa är fullständigt förenligt med det som ministrar från NATO-länderna säger, jag såg ingen som helst skillnad, säger Burns, en av toppfigurerna i amerikanska UD. Sverige skulle lätt kunna bli medlem i Nato, säger han. När jag var Nato-ambassadör brukade vi säga att om Sverige ansökte på tisdag så skulle Sverige kunna bli medlem på onsdag, så viktigt är det för Nato, säger Burns till Ekot.
Den polske utrikesministern Witold Wasczykowski sa lite tillspetsat efter att ha hört Hultqvist att Sverige borde bli medlem senast i sommar.
Hultqvist själv ser inget problem med att hans militära världsbild uppfattas som identisk med Natos. Och när det gäller en eventuell anslutning till Nato så avvisar Hultqvist spekulationerna, nu liksom tidigare.
Hur funkar sådana politiker?
Han har varit igång nu ett år, Hultqvist. Det har inneburit ett oavbrutet närmande till USA/Nato och numera anses ju länderna vara så nära att det inte går att skilja åsikterna åt. Hur ska man se på detta?
Det enklaste svaret är att se det som en fräck lögn – han bondnekar till något som är helt uppenbart för oss andra. Men så gör inte politiker. Han tror säkert på det han säger och menar det: Sverige är fortfarande alliansfritt i förhållande till Nato. Då menar han det formella, det finns ju inget avtal om allians. Allt det andra, alla överenskommelser och samförstånd och samarbeten, ja de räknas liksom inte. Så tvingas man en dag bekänna färg och då gör man det. Då har man liksom berett marken och kan säga att det är ju egentligen inget nytt, vi har haft ett samarbete nu i många år och det blir ingen skillnad. Min gissning är att det är så man tänkt sig – inte som en konspiration utan som en naturlig sak.
Vi inväntar Per T Ohlssons okvädingsord
Värdlandsavtalet ska behandlas i riksdagen nu i vår. Om det funnits någon rimlig frihet och anständighet hos riksdagsmännen borde väl två tredjedelar av sossarna, och hälften av centerpartisterna och Miljöpartiet rösta emot, men så blir det nog inte. Men det är klart att vi måste kämpa emot så att vi kan göra oss förtjänta av Per T. Ohlssons okvädingsord. De kan vi lugnt invänta om några veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar