veckan
påstod jag att vi (delar av Blåsorkestern) spelat för Cesar Chavez i
samband med Köpenhamnsmötet om klimatet för några år sen. Det var en
pinsam förnamnsförväxling av mig. Den vi spelade för var inte den
mexikansk-amerikanske folkledaren, jordbrukaren och
fackföreningsorganisatören César Chávez(1927-1993) utan den
venezuelanske exmilitären och revolutionsledaren Hugo Chávez
(1954-2013). Han stod i spetsen för ett försök till statskupp 1994
vilket gav honom ett par år i fängelse. Men han kom igen och vann
presidentvalet 1998 och ledde sedan landet. Hans ideologi var en
antiimperialistisk ”demokratisk bolivarianism” som skulle bryta ned de
gamla maktgruppernas monopol på makten. Han hade goda kontakter med
Cuba. var hatad av de privata ägarna av TV och tidningar och möttes av
ett statskuppsförsök 2002 understött av USA. Kan inte socialister sköta ekonomin?
Men så hände det som så ofta har skett med kraftfulla försök att ändra den sociala ordningen. Venezuelas ekonomi missköttes med resulterande varubrist, inflation och korruption. Hans livsverk har (efter hans död i cancer) fallit ytterligare sönder under efterträdaren Maduro. Det är ett sorgligt slut på en viktig reformperiod. Måste det alltid gå så när socialister tar makten?
Goldwater igen
Det här är en historia jag har berättat tio gånger i dessa spalter: kampen mellan republikanernas Barry Goldwater och demokraternas Lyndon Johnsson i amerikanska presidentvalet 1964. Alla goda krafter i Sverige (inkl. jag själv) stod upp som en person och talade för hur avgörande det var att stoppa den reaktionäre Goldwater och se till att den progressive Johnson blev vald. Johnson vann och snart hade USA en halv miljon soldater på marken i Vietnam medan himlen förmörkades av USA:s bomarmador.
En förkämpe för demokratin
Nu läser jag i Aftonbladet politiska redaktören Karin Peterssons varning för att de skäggiga intellektuella i Sverige inte nog uppskattar den progressiva Hillary Clinton. Hon är t.ex. kvinna och hon är för fri abort. På USA:s hemmaplan är hon lika mycket till vänster som Sanders, påstås det, skillnaden gäller bara utrikespolitiken . ”Sanders förespråkar en mer isolationistisk linje medan Hillary Clinton vill se ett större amerikanskt engagemang i exempelvis Syrien” Engagemang är alltså ordet. Men som utrikesminister var hon en utpräglad hök. Berömt är hennes råa yttrande om Gaddafi i Libyen: “We came, we saw, he died.” Jo, förvisso. Gaddafi dödades i ett dike genom att en bajonett stacks upp i ändtarmen. Som president kommer Hillary leda USA ut i allsköns krig som förklaras vara fredliga och värna demokratin av bombliberalerna. Hon kommer säkert att prisas av Per T. Ohlsson. Nej tack, är enda rimliga reaktionen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar