Värnplikt, demokrati, rösträtt,
nation. De begreppen hade samband. Som barn under beredskapstiden hade
jag sett min far och i princip alla vuxna män jag kände i uniform. Alla
var periodvis frånvarande någonstans i Sverige. På gatorna i Växjö
marscherade ideligen militära kolonner. Skyddsrum och mörkläggning var
vardag i en värld där städer bombades.
På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.
En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma. Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.
De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades. Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”?
På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.
En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma. Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.
De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades. Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”?
Flertalet i mitt logement blev uttagna
till en jägarpluton. Några nya rekryter från andra delar av södra
Sverige flyttade in. En av dem var Ulf Nilsson, Fylle-Nisse kallad. Han
var beläst, intelligent och fysiskt stark. Vi blev vänner under de
femton månaderna av delat liv, fortsatte att umgås och brevväxla några
år, sedan blev han ”världsreporter” på Expressen och jag
Vietnamaktivist i Lund.
Antagligen var Sverige som mest militariserat just då, cirka
sju-åtta år efter kriget. Vi tränades att använda hästar. Min var hög
och svart och hette General. Vi körde tvåhjuliga vagnar med kulsprutor i
terräng. Det var som att köra hästräfsa. Vi marscherade tolv mil i
januari och sprängde stridsställningar med dynamit i tjälen. Vi övade
vinterkrigföring i trakten av Bollnäs, gjorde eldöverfall på Kalmar
flygfält, förde ”fria kriget” i Skåne efter en föreställd invasion vid
Haväng och ägnade tre veckor i juni åt att försvara Öland.
I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.
En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”
Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.
I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.
En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”
Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar