66 år i skolan 9. 1949-53 av Den gamle

Min uppfattning om den verklighet, som jag läste om i tidningarna (Koreakriget bröt ut 1950 och general MacArthur hotade med atombomber) var fragmentarisk och fylld av missförstånd, men kom läroverkets isolering att framstå som alltmer grotesk.
   Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
   I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
   Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
   Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
    Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
   Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
   De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.

En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.

De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.

   Ena gaveln var upptagen av pastorsexpeditionen med ett arkiv för kyrkböckerna och ett mindre samtalsrum.  Telefonnumret var 1 i Älghult. Far ansvarade för folkbokföringen, som fördes för hand. Där fanns tre mycket stora böcker som nog vägde cirka tio kilo vardera. Där var alla socknens cirka 4500 invånare var bokförda. Dessutom fanns det böcker för inflyttning och utflyttning, födelse och död, konfirmation och ingångna äktenskap. Under hösten genomfördes vad som kallades husförhör, som i själva verket var obligatoriska sammankomster i socknens många byar för att kontrollera att uppgifterna i folkbokföringen stämde.
   Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.

Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
   Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.

Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
   Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.