VB recenserar: Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage! av Staffan Lindberg

Per Bäcker har med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och gudstjänster i Allhelgona.
   Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
   Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
   Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
   Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
   Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
   Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
   Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
   Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo