En natt ”i Havanna” av Staffan

sätter inga stora ekologiska fotavtryck,
bara tågresan Lund Varberg och tillbaka.

Min barndoms sommarstad med salta varma bad, krabbor mellan stenarna, glass och minigolf i Societetsparken, den mystiske Bockstens-mannen och Illustrerade klassiker när det regnade på stugan i sjätte vik på Getterön.
   Nu är det andra bullar, hårdrock i parken och leninismens sista fäste på jorden. Hotell Gästis och Hotell Havanna öppnar sina portar för alla utom ”flickan, som inga pengar har”. Hotelldirektören Lasse Diding är nog världsmästare i kitsch. Alldeles underbart förtjusande trolleri av Leninbad, Castro, Che Guevara och Ernest Hemingway, cigarrer, Cuba cola och amerikanskt 40-50-tal.

 

Den gamla Varbergssocieteten skulle säkert rysa åt det hela, men de finns ju inte längre. Arbetar-döttrar och söner från Monark har nog inga invändningar. Inte Boråsarna heller.
   Att uppnå 3/4- delar av sitt möjliga liv är inte lätt. Då kan det vara bra med litet sarkastisk och motsägelsefull nostalgi. Hoppet om en bättre värld måste vara de sista vi överger. Det är så Lasse D. minns Lenin.
   Hur ”fel” kan man ha och ändå göra ”rätt”? Den Lenin som skrev om demokratisk socialism blev som förbytt efter april 2017. Det blev revolution och inbördeskrig. De vita hade allting, vapen och lejda soldater. Vad hade revolutionärerna? Arbetarkommittéer på fabrikerna? Med dem kunde man inte vinna ett militärt krig. Det gick som det gick. När freden kom var diktaturen etablerad. Stalin tog över, resten vet vi nu. Rosa Luxemburg var i den minoritet som redan visste det då.
   Vad gör vi själva för att bidra till ett lite bättre liv för alla?