2018-04-05

Klostergårdens byalag promenerar i accelerationens landskap av Gunnar Stensson

I årtionden har forskare inom olika vetenskapsområden försökt fastställa människans inverkan på jorden och jordsystemet. För några år sedan sammanfattade de tillväxtexplosionen i begreppet ”den stora accelerationen”. De kunde visa att alla tillväxtkurvor började stiga brant efter andra världskriget. Klimatet blir varmare. Jordens resurser förbrukas. Och kurvorna fortsätter att stiga.
   Det handlar om samspelet mellan jorden och den överallt närvarande arten människa, människan som summa. Människorna, snart 10 miljarder, har påverkat jorden länge. Var och en av oss har bara överblick över sin egen närmiljö och sin egen livstid. Ändå är vi medansvariga. Det vi gör i vår egen miljö påverkar helheten utan att vi vill det.
   Nu skenar vår påverkan. Växthusgaser höjer temperaturen och det får följder: isarna smälter, havsvattnet vidgar sig, golfströmmen försvagas, öknarna sprider sig, den odlingsbara jorden minskar. Insekter utrotas av miljögifter som motstår nedbrytning och lagras i våra egna kroppar.
   Vårt nuvarande system som bygger på tillväxt och ständigt ökande konsumtion måste ändras.
   Mänskligheten har börjat försöka vidta åtgärder. Parisavtalet är den viktigaste. Men jorden är full av rika och mäktiga trumpnissar som fortsätter racingen mot avgrunden.
   Klimatfrågan finns också i svensk politik. I årets val handlar den om flygskatt och dieselbilar. Det är otillräckligt. Klostergårdens byalag kommer att göra några vandringar i accelerationens landskap.

Vi samlades (ganska få) på Kyrktorget i Klostergårdens centrum en söndag för tio dagar sedan. För första gången var det lite vår efter några grå och snöiga dagar. Kyrkfolket firade stilla veckan i församlingshemmet. Vi skulle kolla hur den stora accelerationen förändrat vår närmiljö efter år 2000. Vi såg oss omkring och grävde i våra minnen. 
   Allt vi såg var nytt. Klostergårdens bibliotek och Kyrktorget blev färdiga för ett par år sedan.  Backstugorna, alltså husen i vallen runt Klostergårdens fotbollsplan, började byggas år 2000 och de tre husen i avenboksdungen i Klostergårdens nordöstra hörn 2005.
   Vi gick upp mot Arenan och Ishallen och stannade på Central Park mitt i den nya Arenastaden med den branta Arenatoppen, slutresultatet av det planerade skidbackehuset. Ett Öresundståg susade förbi och påminde om fyrspåren och Klostergårdsstationen: det ännu inte omvandlade urbana landskapet.
   Trafiken brusade när vi gick på bron över Södra vägen. Växthusgaserna sprutade ur avgasrören. På andra sidan ligger det stora parkeringshuset på en vidsträckt stenlagd yta. En funkisartad tillbyggnad på stadsparkskaféets baksida utgör fonden. I bakgrunden skymtar det nya badhuset. Nyss var detta ett frodigt koloniområde.
   Himmelsbacken där barnen åkte skidor, kälke och tefat är bortschaktad. Längs Södra vägen har en ny motionspark anlagts på ytor som förr upptogs av fotbollsplaner och där det ibland var cirkus.
   Hela det landskap vi hittills passerat är människoskapat efter 2000. Det enda som återstår av den miljö vi minns är gångbron och de gamla järnvägsspåren, också de människoskapade.
   Stadsparken är däremot bevarad sedan hundra år med höga träd, gräsmattor, rabatter, damm och gångstråk (den nämns konstigt nog inte i den härom året utgivna Lunds historia). Stadsparken är platt, sa någon. Klostergårdsparken är kuperad. Ja, svarade en annan. Jorden körde dom dit från Nöbbelöv och den är full av gamla kulor från slaget vid Lund.
   Vi hoppar över skidspåret som grävskopor och schaktmaskiner lade ut till sportlovet och fortsätter över vallen som var stadsgräns när Strindberg bodde på Grönegatan och brottades med Inferno. Massor med barn och unga föräldrar. Lekplatsen har parkförnyarna verkligen lyckats med!
   Observatoriet, denna psykedeliska labyrint från 1870-talet, skulle kunna bli en sagolik kulturinstitution med plats för konst, böcker och scenframträdanden. Kommunen planerar visserligen att återställa den förvildade lilla parken (där växer vita ängschampinjoner på sommaren) med hjälp av foton från den stora utställningens tid. Men hur blir det med själva observatoriet?
   Bensinmacken mitt emot Mejeriet ska bort och ersättas av nya kvarter med flerfamiljsbostäder. Vi försöker föreställa oss hur det kommer att se ut om fem år.
   Sedan går vi in i världens minsta urskog bakom Mejeriet och letar efter hålträdsklokryparen, en rödlistad insekt som liknar en kräfta, en överlevare från tiden före den stora accelerationen.
   Vi fortsätter genom villakvarteren som en gång låg utanför Lund, förbi brandplatsen där de sotiga resterna efter den ungerska korvkiosken ligger. Det ska byggas på korvtomten om ett par år, förklarade en initierad medvandrare. Korvtomten kommer till jul, mumlade en annan.
    Åter till utgångspunkten, kanske något klokare men också mer bekymrade, än när vi lämnade den.

Att läsa: Sverker Sörlin, Antropocen, Weyler

Inga kommentarer: