I skogkanten/Vanaprashta: Miraklet Indien - hur länge kan det fortsätta? av Staffan Lindberg

 

Medan pessimismen lägrar sig i Europa om en kommande lågkonjunktur, verkar den indiska elefanten klampa på som i snart 20 år. I år beräknas ekonomin växa med 7.5 procent. Till och med jordbruket växer med 3.9 procent!
   Jag förbereder min tredje Indienresa på två år. Nuförtiden har de indiska akademiska råd att betala utländska talare på konferenser både för resa och uppehåll. I december ska jag till en konferens om”Primordial Institutions and Public Policy”, främst fokuserat på hur relationen och dialogen mellan den offentliga politiken och kast-strukturerna.
   Ingen åldersdiskriminering här inte. Tvärtom. Ju äldre man är som forskare, ju längre erfarenhet har man. Jag har intervjuer med och information om två lågkaster från Sydöstra Indien över de senaste femtio åren. Där kan man se den modernisering och de framsteg som har skett i en av de mest utvecklade regionerna i landet.

Kontexten är intressant: Nu demonstrerar lantbrukarna mot låga priser och högskuldsättning och vill få bättre stödköpspriser på sina produkter och lånen i de statliga bankerna avskrivna. Detta gjorde de också för 40 år sedan, men då var de en majoritet av befolkning och omöjliga att subventioner.
   Nu är de kanske bara 20 procent av befolkningen i en starkt växande ekonomi och därför fullt möjliga att stödja. Anarkin i den oreglerade kapitalistiska jordbruksekonomin är nästan total, köpmän luras med dåliga och förorenade insatsvaror och penningutlånarna är tillbaka med skyhöga räntor. Skuldsatta bönder begår självmord, vilket är politiskt besvärande. Inte ett spår av kooperativ ekonomi längre, snarare total dominans av storföretag, som köper upp grödorna av alla småbrukarna.
   Men mycket av Indiens beprövade utvecklings- och välfärdspolitiken står nu spel. Jordreformerna har nått vägs ände och den lika arvsätten har lett till ett fragmenterat småjordbruk utan någon skalekonomi alls.
   Kvoteringen av de lägre kasterna till högre utbildning och jobb i den offentliga sektorn håller på att gå sönder när nu de rika och dominerande kasterna också vill ha kvoteringen. Om andelen kvoterade börjar närma sig 75 procent blir hela systemet ohanterligt för administrationen och förödande för begåvningsreserven. Hur ska då kvalitén på universiteten behållas?
   Detta är väldigt annorlunda frågor än jag ställde 1966, när jag kom till den lilla tempelstaden Chidambaram för att studera tamilspråket på Annamalai University. Vi får se vilka svar jag nu får.