Morden fortsätter i Palestina av Gunnar Olofsson

Den israeliska armén fortsätter att mörda obeväpnade palestinier, både på det ockuperade Västbanken och innanför Gazas gräns mot Israel. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn - huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier, många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan hårt belastad sjukvård.
   De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.

Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
   Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
   Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.

Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?