Ett kapitel i Sverker Sörlins Antropocen. En essä om människans tidsålder, har ovanstående rubrik.
Vad är det för flotte? Vilka är det som befinner sig där?
Theodore Géricaults målning Medusas flotte återger en verklig händelse, då något hundratal människor efter det franska fartyget Medusas förlisning utanför Afrikas västkust hamnade på en flotte och blev drivande utan mat eller vatten. De flesta dog. De som slutligen räddades hade tvingats till kannibalism för att överleva.
Hos Sverker Sörlin symboliserar Medusas flotte planeten jorden och den nödställda mänskligheten.
The Guardian publicerade inför klimatmötet i Katowice den 2 december 2018 artikeln A portrait of a planet on the verge of climate catastrophe. Läs den, den finns ännu på nätet.
Jag har de senaste åren tagit del av mycket forskning, statistik och annan litteratur om klimatkatastrofen och antropocen, människans epok.
Flertalet forskare menar att mänskligheten och planeten jorden i och med antropocen har övergått till en ny epok i vår gemensamma historia, en oförutsägbar epok då balansen i jordens system av naturkrafter rubbats av den teknokapitalistiska utveckling vi människor skapat.
Som de flesta har jag svårt att ta till mig den stora tanken att vi lever i ett världsomvälvande skifte som tvingar oss att ompröva allt i vårt samhälle och vår historia. Först nu tror jag att jag vågar. Jag ska i en grov skiss beskriva den nya epoken.
Atmosfären blir varmare och varmare för att vi har fyllt den med koldioxid från bränt kol och olja i våra fabriker och bostäder under 200 år. Vi har inte slutat. I själva verket bränner vi mer nu än vi någonsin tidigare gjort. Kurvan över koldioxidutsläppen går i taket. Röken stannar i atmosfären i hundratals år.
Under hela den industriella tiden har vi ökat vår konsumtion. Det har varit möjligt därför att vi har utvunnit jordens lagrade energi genom att bränna kol. Och olja. Och nu billig skifferolja från USA och Kanada. Vår standard har hela tiden blivit högre. Produktion och konsumtion har vuxit samtidigt, särskilt under de 70 åren efter andra världskriget, den stora accelerationens år.
Vi har föreställt oss en evig tillväxt, en evig konsumtionsökning, trots att planeten är liten och blir alltmer utarmad och förgiftad. Ju bättre vi får det desto sämre blir det för alla.
Jordens yta är nu täckt nu av ett nytt geologiskt skikt, teknosfären, som består av vårt avfall. Särskilt tjockt är skiktet i - eller under - de stora städerna. Det nya geologiska skiktet har fått ge namn till en ny geologisk epok, antropocen, människans tidsålder. Avfallets tidsålder.
Vi var tre miljarder när jag föddes. Nu är vi sju. Om ett par årtionden blir vi tio. Vi kan bli femton.
För 70 år sedan bodde de flesta på landet. Som de flesta svenskar kunde jag slå med lie, binda havrekärvar, spika sticktak, hässja hö och hacka potatis. Nu är de små åkrarna igenvuxna. En tredjedel av Sveriges åkermark är borta. På de stora kör elektroniskt fjärrstyrda skördemaskiner.
Atmosfären som omger jorden har tyngd och substans, liksom haven. Det känns när det blåser. Det finns havsfåglar som simmar i atmosfären och flyger i vattnet.
Haven tar upp atmosfärens koldioxid. Då blir de sura. Fiskarna blir missbildade. I den stigande värmen dör korallerna. Det varma vattnet sväller och svämmar in över land. Havsnivån kan snart stiga tio meter.
Polarisarna smälter. Somliga är tre kilometer tjocka. De kalvar isberg. I brist på inlandsis går isbjörnarna i Novaja Zemlja in i städerna.
Vad är det för flotte? Vilka är det som befinner sig där?
Theodore Géricaults målning Medusas flotte återger en verklig händelse, då något hundratal människor efter det franska fartyget Medusas förlisning utanför Afrikas västkust hamnade på en flotte och blev drivande utan mat eller vatten. De flesta dog. De som slutligen räddades hade tvingats till kannibalism för att överleva.
Hos Sverker Sörlin symboliserar Medusas flotte planeten jorden och den nödställda mänskligheten.
The Guardian publicerade inför klimatmötet i Katowice den 2 december 2018 artikeln A portrait of a planet on the verge of climate catastrophe. Läs den, den finns ännu på nätet.
Jag har de senaste åren tagit del av mycket forskning, statistik och annan litteratur om klimatkatastrofen och antropocen, människans epok.
Flertalet forskare menar att mänskligheten och planeten jorden i och med antropocen har övergått till en ny epok i vår gemensamma historia, en oförutsägbar epok då balansen i jordens system av naturkrafter rubbats av den teknokapitalistiska utveckling vi människor skapat.
Som de flesta har jag svårt att ta till mig den stora tanken att vi lever i ett världsomvälvande skifte som tvingar oss att ompröva allt i vårt samhälle och vår historia. Först nu tror jag att jag vågar. Jag ska i en grov skiss beskriva den nya epoken.
Atmosfären blir varmare och varmare för att vi har fyllt den med koldioxid från bränt kol och olja i våra fabriker och bostäder under 200 år. Vi har inte slutat. I själva verket bränner vi mer nu än vi någonsin tidigare gjort. Kurvan över koldioxidutsläppen går i taket. Röken stannar i atmosfären i hundratals år.
Under hela den industriella tiden har vi ökat vår konsumtion. Det har varit möjligt därför att vi har utvunnit jordens lagrade energi genom att bränna kol. Och olja. Och nu billig skifferolja från USA och Kanada. Vår standard har hela tiden blivit högre. Produktion och konsumtion har vuxit samtidigt, särskilt under de 70 åren efter andra världskriget, den stora accelerationens år.
Vi har föreställt oss en evig tillväxt, en evig konsumtionsökning, trots att planeten är liten och blir alltmer utarmad och förgiftad. Ju bättre vi får det desto sämre blir det för alla.
Jordens yta är nu täckt nu av ett nytt geologiskt skikt, teknosfären, som består av vårt avfall. Särskilt tjockt är skiktet i - eller under - de stora städerna. Det nya geologiska skiktet har fått ge namn till en ny geologisk epok, antropocen, människans tidsålder. Avfallets tidsålder.
Vi var tre miljarder när jag föddes. Nu är vi sju. Om ett par årtionden blir vi tio. Vi kan bli femton.
För 70 år sedan bodde de flesta på landet. Som de flesta svenskar kunde jag slå med lie, binda havrekärvar, spika sticktak, hässja hö och hacka potatis. Nu är de små åkrarna igenvuxna. En tredjedel av Sveriges åkermark är borta. På de stora kör elektroniskt fjärrstyrda skördemaskiner.
Atmosfären som omger jorden har tyngd och substans, liksom haven. Det känns när det blåser. Det finns havsfåglar som simmar i atmosfären och flyger i vattnet.
Haven tar upp atmosfärens koldioxid. Då blir de sura. Fiskarna blir missbildade. I den stigande värmen dör korallerna. Det varma vattnet sväller och svämmar in över land. Havsnivån kan snart stiga tio meter.
Polarisarna smälter. Somliga är tre kilometer tjocka. De kalvar isberg. I brist på inlandsis går isbjörnarna i Novaja Zemlja in i städerna.
Halva Rysslands yta befinner sig i ständig tjäle,
ständig frost, permafrost. Nu smälter den. När den tinar, pyser
växthusgaser ut och värmer atmosfären. Det är en tipping point.
Utsläppen ökar och vi kan inte stoppa dem. Halva Ryssland blir ett
gyttjekärr.
Vi hugger ner skogarna som kan fånga upp koldioxid. Vi utrotar djurarterna. Idag läste jag att det moderna jordbruket håller på att utrota alla insekter med bekämpningsmedel.
När haven blir varmare blir de också stormigare. Allt häftigare tyfoner och orkaner snurrar över vattnen. Jag var i Nordamerika när en tyfon översvämmade New Orleans.
När atmosfären blir varmare breder öknarna ut sig. I Australiens inland är det 50 grader varmt. Jag var på Afrikas Horn när det var torka och hungersnöd i Etiopien, Somalia, Eritrea och Sudan.
Skogarna brinner. I Kalifornien och Mellansverige. De kommer att brinna ännu mer när det blir varmare. De skogar som inte brinner upp av sig själva hugger vi ner. Den nya regeringen i Brasilien ska utplåna regnskogen. Då skenar den stora accelerationen.
Människorna flyr när stränderna översvämmas, öknarna
breder ut sig och skogarna brinner. De är många, hundratusentals,
miljoner. De privilegierade bygger murar för att stänga ute de fattiga.
De fattiga drunknar i haven för att båtarna inte tillåts landa.
Moderata skånska toppolitiker jagar migrantbarn. På Medusas flotte råder
allas krig mot alla.
De rika är få, de fattiga många. Vi har byggt ett samhällssystem där de rikas äganderätt skyddas, alla konkurrerar, de flesta blir utslagna och de rika blir rikare och rikare. De blir rikare också när de ärvt sin rikedom och lever på räntan i passivt överflöd, skyddade av vakter. Några dussin av dem äger mer än resten av mänskligheten.
De rika äger produktionsmedlen, fabrikerna och maskinerna. De producerar hela tiden mer skräp för de fattiga att konsumera. De fyller atmosfären med gift från skifferolja, kol och diesel.
De mutar giriga anhängare med sina pengar: vetenskapsmän, ingenjörer, soldater, propagandister, regeringar, poliser.
När jorden börjar glöda tänker de rikaste lämna människorna och fly i sina rymdraketer.
Så kan det gå. Men vi, människorna, kan i stället anpassa oss till livet på en annorlunda jord, visserligen fattigare och farligare, men ändå beboelig, anpassa oss till ett svårare liv, ett liv med arbete, ransoneringar, rättvisa och solidariskt ansvar.
Vi kan störta planetens alla Trump-regeringar, utveckla Kina, Indien och Afrika, återuppbygga den biologiska mångfalden och omsorgsfullt vårda vår trotsiga planet, som är den enda planeten med liv och medvetande.
Vi måste börja genast. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer inte att gå fort. Det kan ta sekler. Eller millennier. Men det kan gå.
Vi hugger ner skogarna som kan fånga upp koldioxid. Vi utrotar djurarterna. Idag läste jag att det moderna jordbruket håller på att utrota alla insekter med bekämpningsmedel.
När haven blir varmare blir de också stormigare. Allt häftigare tyfoner och orkaner snurrar över vattnen. Jag var i Nordamerika när en tyfon översvämmade New Orleans.
När atmosfären blir varmare breder öknarna ut sig. I Australiens inland är det 50 grader varmt. Jag var på Afrikas Horn när det var torka och hungersnöd i Etiopien, Somalia, Eritrea och Sudan.
Skogarna brinner. I Kalifornien och Mellansverige. De kommer att brinna ännu mer när det blir varmare. De skogar som inte brinner upp av sig själva hugger vi ner. Den nya regeringen i Brasilien ska utplåna regnskogen. Då skenar den stora accelerationen.
De rika är få, de fattiga många. Vi har byggt ett samhällssystem där de rikas äganderätt skyddas, alla konkurrerar, de flesta blir utslagna och de rika blir rikare och rikare. De blir rikare också när de ärvt sin rikedom och lever på räntan i passivt överflöd, skyddade av vakter. Några dussin av dem äger mer än resten av mänskligheten.
De rika äger produktionsmedlen, fabrikerna och maskinerna. De producerar hela tiden mer skräp för de fattiga att konsumera. De fyller atmosfären med gift från skifferolja, kol och diesel.
De mutar giriga anhängare med sina pengar: vetenskapsmän, ingenjörer, soldater, propagandister, regeringar, poliser.
När jorden börjar glöda tänker de rikaste lämna människorna och fly i sina rymdraketer.
Så kan det gå. Men vi, människorna, kan i stället anpassa oss till livet på en annorlunda jord, visserligen fattigare och farligare, men ändå beboelig, anpassa oss till ett svårare liv, ett liv med arbete, ransoneringar, rättvisa och solidariskt ansvar.
Vi kan störta planetens alla Trump-regeringar, utveckla Kina, Indien och Afrika, återuppbygga den biologiska mångfalden och omsorgsfullt vårda vår trotsiga planet, som är den enda planeten med liv och medvetande.
Vi måste börja genast. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer inte att gå fort. Det kan ta sekler. Eller millennier. Men det kan gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar