De kostnader som husets gemenskaper
besparar samhället i form av bibehållen nykterhet, svenskundervisning
för nyanlända, psykisk hälsa, olika gemenskaper, omtanke och värme är
svåra att uppskatta, men vi kan intyga att värdet är enormt och att
många liv besparats tack vare huset och vänskapen. Så heter det i
uppropet från Vänskapens hus.
Bakgrunden är Lundafastigheter har sagt upp föreningens hyreskontrakt för att verksamheten inte anses lönsam. Inger Tolsved Rosenkvist, L, ordförande i Servicenämnden, påstår att Vänskapens hus inte uppfyllt en överenskommelse att i gengäld mot hyresbefrielse underhålla fastigheten. Talesmannen för Vänskapens hus Olof Sahlström svarar att huset är i bruksskick och att föreningen har renoverat för tre miljoner kronor. Läs Sandra Quarfordts artiklar på Sydsvenskan Lunds förstasida den 6 och 7 februari!
Många, många Lundabor har deltagit i den arbetskrävande vardagsverksamheten i Vänskapens hus. Det gjorde till exempel min mor, Britta, från 1970-talet fram till 90-talet, och efter henne andra kvinnor och män, från millennieskiftet till idag.
Till lördagsmötena i Vänskapens hus har Karin och jag så gott som varje år de senaste 50 åren varit inbjudna för att medverka med sångprogram eller föreläsningar. På mötena behandlas så gott som alla frågor, stora som små, internationella och lokala, politiska och sociala. Senast jag var där var hösten 2018, då jag berättade om utbyggnaden i Klostergården och Sankt Lars i samband med fyrspåren.
Mest betydelsefullt var Vänskapens hus i samband med nedläggningen av Sankt Lars. Den beskrivs ofta som en befrielse - släpp fångarna loss! - men i verkligheten var det många som sparkades ut ur det enda hem och den enda gemenskap de hade. Nu drabbas de som fortfarande lever av ännu en förvisning.
Sara Stridsberg har i Beckomberga – ode till min familj beskrivit de förvisade patienternas enorma förlust. Romanen inleds med en skildring av hur en absolut ensam gammal man en vinternatt störtar sig i döden. Sådana fall förekom också här.
På Sankt Lars bedrevs från 1970-talet till nedläggningen på 90-talet en omfattande kulturverksamhet, bland annat av studieförbunden. Karin hade huvuddelen av sitt arbete där. Själv ledde jag några studiecirklar.
Efter nedläggningen flyttades en del av verksamheten till olika träffpunkter i stan. En låg vid Botulfsplatsen, en annan mitt emot Katedralskolan på Grönegatan. Träffpunkterna fick vara kvar ett par år, men blev sedan trots protester nedlagda.
När träffpunkterna försvann fanns endast Vänskapens hus kvar som ett bestående hem för många, med vänskap, värme och omtanke som aldrig upphörde.
Nu ska den husansvarige Olof Sahlström och hans medarbetare kastas ut för att Lunds kommun tycker att de kostar för mycket. Ut ska alla de föreningar som är verksamma där, IM, Anonyma alkoholister. Kväkarna, Svenska kvinnors vänsterförbund, Lunds schackklubb med flera.
Protestera och tvinga Lunds kommunledning att besinna sig så att den inte ödelägger en av Lunds socialt och kulturellt nödvändigaste verksamheter!
Bakgrunden är Lundafastigheter har sagt upp föreningens hyreskontrakt för att verksamheten inte anses lönsam. Inger Tolsved Rosenkvist, L, ordförande i Servicenämnden, påstår att Vänskapens hus inte uppfyllt en överenskommelse att i gengäld mot hyresbefrielse underhålla fastigheten. Talesmannen för Vänskapens hus Olof Sahlström svarar att huset är i bruksskick och att föreningen har renoverat för tre miljoner kronor. Läs Sandra Quarfordts artiklar på Sydsvenskan Lunds förstasida den 6 och 7 februari!
Många, många Lundabor har deltagit i den arbetskrävande vardagsverksamheten i Vänskapens hus. Det gjorde till exempel min mor, Britta, från 1970-talet fram till 90-talet, och efter henne andra kvinnor och män, från millennieskiftet till idag.
Till lördagsmötena i Vänskapens hus har Karin och jag så gott som varje år de senaste 50 åren varit inbjudna för att medverka med sångprogram eller föreläsningar. På mötena behandlas så gott som alla frågor, stora som små, internationella och lokala, politiska och sociala. Senast jag var där var hösten 2018, då jag berättade om utbyggnaden i Klostergården och Sankt Lars i samband med fyrspåren.
Mest betydelsefullt var Vänskapens hus i samband med nedläggningen av Sankt Lars. Den beskrivs ofta som en befrielse - släpp fångarna loss! - men i verkligheten var det många som sparkades ut ur det enda hem och den enda gemenskap de hade. Nu drabbas de som fortfarande lever av ännu en förvisning.
Sara Stridsberg har i Beckomberga – ode till min familj beskrivit de förvisade patienternas enorma förlust. Romanen inleds med en skildring av hur en absolut ensam gammal man en vinternatt störtar sig i döden. Sådana fall förekom också här.
På Sankt Lars bedrevs från 1970-talet till nedläggningen på 90-talet en omfattande kulturverksamhet, bland annat av studieförbunden. Karin hade huvuddelen av sitt arbete där. Själv ledde jag några studiecirklar.
Efter nedläggningen flyttades en del av verksamheten till olika träffpunkter i stan. En låg vid Botulfsplatsen, en annan mitt emot Katedralskolan på Grönegatan. Träffpunkterna fick vara kvar ett par år, men blev sedan trots protester nedlagda.
När träffpunkterna försvann fanns endast Vänskapens hus kvar som ett bestående hem för många, med vänskap, värme och omtanke som aldrig upphörde.
Nu ska den husansvarige Olof Sahlström och hans medarbetare kastas ut för att Lunds kommun tycker att de kostar för mycket. Ut ska alla de föreningar som är verksamma där, IM, Anonyma alkoholister. Kväkarna, Svenska kvinnors vänsterförbund, Lunds schackklubb med flera.
Protestera och tvinga Lunds kommunledning att besinna sig så att den inte ödelägger en av Lunds socialt och kulturellt nödvändigaste verksamheter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar