Vänner och Vänsterpartistiska kamrater
Jag fick av SVts journalist veta imorse att vänsterns ledning har ett pågående möte om min uteslutning ur Vänsterpartiet. 
Nu
har de gått ut med en massa anklagelser mot mig och till min försvar
ger jag några kommentarer med anledning av VU:s beslut. Aron Etzler
ljuger om att han har försökt att kontakta mig. Detta är inte sant. Jag
har därför inte kunnat ta del av alla anklagelser. Det sägs att jag
struntar i att gå på riksdagsgruppens möten. Vad som är sant är att jag
sedan i höstas har varit sjukskriven från dessa möten på grund av
mobbning och utfrysning . På samma sätt var jag också sjukskriven när
statsministeromröstningen hölls.
I den här historien är det jag som har utsatts för helt orimliga påhopp från Vänsterpartiets ledamöter och ledning. Senast i våras kallades jag av ledamoten Daniel Riazat på sociala medier för ”rasist, islamofob, antirasist och en belastning för partiet”. Detta har flera i riksdagsgruppen och ps ledamöter gjort många år. Det finns inga gränser för vilka påhopp den högsta ledningen har tillåtit göras på mig.
Etzler säger att jag skulle ha saboterat för partiledarens uttalanden om hedersförtryck under Almedalsveckan. Etzler vet att det är tvärtom. Jag skrev till riksdagsgruppen och tyckte att de borde sprida citat ur Sjöstedts tal på sociala medier. Jag erbjöd mig att skriva artiklar tillsammans med Jonas om frågorna förre valet och efter valet . Själv ställde sig Etzler i Expressens TV och sa att alla hade missförstått Sjöstedt, att partiet inte alls var självkritiskt utan istället menade han att partiet alltid hade gjort allting rätt.
Vad som har hänt är istället följande:
Sedan 2008 har jag representerat Vänsterpartiet i riksdagen. Under alla dessa år har jag på olika sätt varit motarbetad av partiledningen i mitt arbete för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck och fundamentalism . När jag 2009 i en motion uppmärksammade hur hedersmord ofta inte utreddes av polis utan avskrevs som olyckor eller självmord, så ville partiet stoppa min motion. Idag har min motion blivit vänsterpartiets politik. När jag 2015 uppmärksammade hur moralpoliser hindrade kvinnors rörelsefrihet i Stockholms förorter reagerade partiledningen med offentliga angrepp på mig. I förra årets valrörelse tvingades partiordföranden i SVT:s partiledarutfrågning ta avstånd från denna artikel och därmed också från sin egen partisekreterare. Jag har gått före och tvingat partiet att ändra sig. Jag har talat om den verklighet som många inte har velat se. En verklighet som finns, även om inte Vänsterpartiet har hunnit fatta kongressbeslut på att balkongflickor, moralpoliser eller äktenskapsresor finns.
Inför förra valet bestämde valberedningen i Stockholmsdistriktet, efter samtal med partiledningen, att peta mig från riksdagslistan. Men medlemmarna körde över ledningen och fick tillbaka mig på listan. I förra årets valrörelse var jag helt utesluten från såväl den nationella som den lokala valrörelsen i Stockholm. Trots detta fick jag flest personröster av alla partiets kandidater förutom partiordföranden. Trots detta så uteslöts jag som enda ledamot, för andra mandatperioden i rad, ifrån att arbeta i något utskott. Valberedningens ordförande förgick riksdagsgruppens behandling genom att få ut i media och säga att det viktigaste var att ledamöterna hade ”förtroendet till varandra”. Som ett svar på detta skrev hundratals medlemmar under ett upprop till partiledningen där de krävde att riksdagsgruppen skulle ta till vara min kompetens i riksdagsarbetet. Själv skrev jag till partistyrelsen med ett förslag om att låta medlemmarna pröva mitt förtroende i en rådgivande medlemsomröstining. Istället för att lyssna på kritiken eller låta medlemmarna avgöra mitt förtroende har partisekreteraren offentligt upprepat mantrat om att jag inte har ”sökt goda relationer med riksdagsguppen”.
Dessa uttalanden visar på Vänsterpartiets demokratiska problem. Det spelar ingen roll att jag har väljarnas och medlemmarnas förtroende. För ledningen är ”förtroende” något som man söker inåt till riksdagsgruppen och uppåt till ledningen. Inte utåt till medlemmar och väljare. Som ledamot har jag sökt samarbete med kvinnoorganisationer och andra rörelser för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har dessutom arbetat tvärpolitiskt i frågor om hedersförtryck. Jag reser runt i landet och träffar de som drabbas av hedersförtrycket och folkbildar för dem som arbetar med frågorna. Om Vänsterpartiet ska kunna växa kommer det inte räcka med att riksdagsgruppen har förtroende för varandra.
Nu
har de gått ut med en massa anklagelser mot mig och till min försvar
ger jag några kommentarer med anledning av VU:s beslut. Aron Etzler
ljuger om att han har försökt att kontakta mig. Detta är inte sant. Jag
har därför inte kunnat ta del av alla anklagelser. Det sägs att jag
struntar i att gå på riksdagsgruppens möten. Vad som är sant är att jag
sedan i höstas har varit sjukskriven från dessa möten på grund av
mobbning och utfrysning . På samma sätt var jag också sjukskriven när
statsministeromröstningen hölls. I den här historien är det jag som har utsatts för helt orimliga påhopp från Vänsterpartiets ledamöter och ledning. Senast i våras kallades jag av ledamoten Daniel Riazat på sociala medier för ”rasist, islamofob, antirasist och en belastning för partiet”. Detta har flera i riksdagsgruppen och ps ledamöter gjort många år. Det finns inga gränser för vilka påhopp den högsta ledningen har tillåtit göras på mig.
Etzler säger att jag skulle ha saboterat för partiledarens uttalanden om hedersförtryck under Almedalsveckan. Etzler vet att det är tvärtom. Jag skrev till riksdagsgruppen och tyckte att de borde sprida citat ur Sjöstedts tal på sociala medier. Jag erbjöd mig att skriva artiklar tillsammans med Jonas om frågorna förre valet och efter valet . Själv ställde sig Etzler i Expressens TV och sa att alla hade missförstått Sjöstedt, att partiet inte alls var självkritiskt utan istället menade han att partiet alltid hade gjort allting rätt.
Vad som har hänt är istället följande:
Sedan 2008 har jag representerat Vänsterpartiet i riksdagen. Under alla dessa år har jag på olika sätt varit motarbetad av partiledningen i mitt arbete för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck och fundamentalism . När jag 2009 i en motion uppmärksammade hur hedersmord ofta inte utreddes av polis utan avskrevs som olyckor eller självmord, så ville partiet stoppa min motion. Idag har min motion blivit vänsterpartiets politik. När jag 2015 uppmärksammade hur moralpoliser hindrade kvinnors rörelsefrihet i Stockholms förorter reagerade partiledningen med offentliga angrepp på mig. I förra årets valrörelse tvingades partiordföranden i SVT:s partiledarutfrågning ta avstånd från denna artikel och därmed också från sin egen partisekreterare. Jag har gått före och tvingat partiet att ändra sig. Jag har talat om den verklighet som många inte har velat se. En verklighet som finns, även om inte Vänsterpartiet har hunnit fatta kongressbeslut på att balkongflickor, moralpoliser eller äktenskapsresor finns.
Inför förra valet bestämde valberedningen i Stockholmsdistriktet, efter samtal med partiledningen, att peta mig från riksdagslistan. Men medlemmarna körde över ledningen och fick tillbaka mig på listan. I förra årets valrörelse var jag helt utesluten från såväl den nationella som den lokala valrörelsen i Stockholm. Trots detta fick jag flest personröster av alla partiets kandidater förutom partiordföranden. Trots detta så uteslöts jag som enda ledamot, för andra mandatperioden i rad, ifrån att arbeta i något utskott. Valberedningens ordförande förgick riksdagsgruppens behandling genom att få ut i media och säga att det viktigaste var att ledamöterna hade ”förtroendet till varandra”. Som ett svar på detta skrev hundratals medlemmar under ett upprop till partiledningen där de krävde att riksdagsgruppen skulle ta till vara min kompetens i riksdagsarbetet. Själv skrev jag till partistyrelsen med ett förslag om att låta medlemmarna pröva mitt förtroende i en rådgivande medlemsomröstining. Istället för att lyssna på kritiken eller låta medlemmarna avgöra mitt förtroende har partisekreteraren offentligt upprepat mantrat om att jag inte har ”sökt goda relationer med riksdagsguppen”.
Dessa uttalanden visar på Vänsterpartiets demokratiska problem. Det spelar ingen roll att jag har väljarnas och medlemmarnas förtroende. För ledningen är ”förtroende” något som man söker inåt till riksdagsgruppen och uppåt till ledningen. Inte utåt till medlemmar och väljare. Som ledamot har jag sökt samarbete med kvinnoorganisationer och andra rörelser för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har dessutom arbetat tvärpolitiskt i frågor om hedersförtryck. Jag reser runt i landet och träffar de som drabbas av hedersförtrycket och folkbildar för dem som arbetar med frågorna. Om Vänsterpartiet ska kunna växa kommer det inte räcka med att riksdagsgruppen har förtroende för varandra.
Under alla mina år har partiledningen försökt att försvåra mitt arbete. Jag får ingen hjälp från kansliet, ingen sprider mina
artiklar på sociala medier och jag uppmanas alltid att inte ställa
kritiska frågor till regeringen i interpellationsdebatter. Till detta
kommer en offentlig mobbing där mina egna riksdagskollegor på sociala
medier och inför partikamrater kallar mig för de mest vedervärdiga
tillmälena. När jag förra året hängdes ut med namn i en regimlojal
turkisk tankesmedja så tog man parti för tankesmedjans medarbetare.
Under mina år i riksdagen så har tre olika talmän och en
riksdagsdirektör talat med mig om min situation. Säkerhetspolisens
personskydd har påtalat att ledningens sätt att behandla mig påverkat
min säkerhetssituation. Jag har sedan förra hösten varit sjukskriven
från gruppmötena på grund av arbetsplatsmobbingen.
Vänsterpartiets problem handlar både om svikna ideal som brist på ett demokratiskt ledarskap. Under förra året hoppade flera ledamöter av från sina sina uppdrag i förtid, men hänvisning till toppstyre och även behandlingen av mig. Bland annat ledamoten Wiwi-Ann Johansson angav just behandlingen av mig som en orsak för att lämna sitt uppdrag i förtid. Flera företrädare, som till exempel förre EU-parlamentsledamoten och kvinnokämpen Marianne Eriksson, har lämnat partiet på grund av sveket mot feminismen. Trots att regeringen drar åt höger, så växer inte partiet i opinionen.
Partiets brist på politiska framgångar och ledningens oförmåga till självkritik kritiserade jag i tidningen Flamman i våras. Etzlers artikel var fylld av sakfel, och han har inte förmått sig att svara på kritiken. Istället vill han nu utesluta den som kritiserar. Det här kommer att påverka partiets inre kultur och färre medlemmar kommer att våga höja rösten när kritiker hotas uteslutas-
Däremot är det sant att jag menat att det finns för många karriärister i Vänsterpartiets ledning. Anledningen till att VU vill utesluta mig handlar också om makt. För dem är förtroende bara något man har till sina kompisar i ledningen. För mig är förtroende något man vinner hos befolkningen.
Vänsterpartiets ledningen har svikit sina socialistiska och feministiska ideal. Behandlingen av mig är bara ett exempel på detta. Ledningen försöker ständigt att hindra mig att ställa kritiska frågor i hedersfrågorna och interpellationer till statsråden om kurder och andra minoriteters situation. De vill stoppa mina utspel till stöd för kvinnors och flickors rättigheter här hemma och ute i världen. Istället åker partiledaren ut till religiösa samfund och låter sig fotograferas med anhängare till Muslimska brödraskapet och Erdogans regim.
Min kamp för mänskliga rättigheter och alla kvinnors lika värde kan inte gärna vara uteslutningsgrundande i ett socialistiskt och feministiskt parti. Hur länge det är fruktbart att vara aktiv i ett parti som anser att de som vågar tala om orättvisor ska uteslutas är en annan fråga.
Vänsterpartiet ska vara ett parti högt i tak och långt till dörr men idag är det tyvärr helt tvärtom. För varje kritik mot ledningen och de styrande inleds ett uteslutningsärende. Denna partikultur kommer från Ungvänster som idag styr Vänsterpartiet.
Jag vill kämpa för en demokratisk socialistiskt parti där kritik ska vara utvecklande och inte betraktas som hot och utmaning.
Ytterligare kommentar ang partisekreterarens anklagelse om partiskatt:
Vänsterpartiet är emot att politiker tjänar för mycket i förhållande till andra grupper. Under mina år i riksdagen, fram till innevarande mandatperiod, har jag betalat full partiskatt. Och varit den mest betalande ledamoten enligt partiets dåvarande revision Bosse L. Sedan valet har jag varit sjukskriven från riksdagsgruppens möten. Jag har meddelat Jonas Sjöstedt att jag vill fortsätta betala partiskatt, men att det är orimligt att göra detta så länge som riksdagsgruppen och ledningen öppet mobbar mig och feyser ut mig och hävdar att de saknar förtroende för mig. Så fort riksdagsgruppen börjar behandla mig på samma sätt som övriga ledamöter så betalar jag partiskatt, har jag meddelat. För att betala partiskatt har jag först krävt ett möte med Jonas Sjöstedt. Detta har han vägrat. Mina väljare ska veta att detta inte har att göra med att snålhet. Istället har jag överenskommit med Riksdagsförvaltningen att varje månad betala en extra skatt. Detta gör att jag inte får ut mer i disponibel lön än vad övriga Vänsterpartister gör i partigruppen. Detta kan bekräftas av Riksdagsförvaltningen. Det är typiskt för partiledningen och partisekreteraren Aron Etzler att inte kontrollera de uppgifter som de går ut med i media. Man påstår i media att jag sprider ”fake news”. I själva verket är det precis tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar