I fredags visade Kino filmen PUSH,
följt av en diskussion med filmens skapare Fredrik Gertten. Filmen
visade FN-rapportören Leilani Farhras arbete med att få världens länder
att se bostäder som en mänsklig rättighet. Hon har lanserat ”The
Shift” med syfte att skapa plattformar och nätverk med olika
intressenter för ett perspektivskifte när det gäller bostäder.
The Shift is a new worldwide movement to reclaim and realize the fundamental human right to housing – to move away from housing as a place to park excess capital, to housing as a place to live in dignity, to raise families and participate in community.
Rätten till bostad har sedan fyrtiotalet funnits med i deklarationen för mänskliga rättigheter, och förbättring av världens bostadssituation har varit med i diverse internationella konventioner, i millenniummålen, och i de nu gällande FN:s globala mål. Min erfarenhet från de år av mitt arbetsliv som jag ägnade åt bostadsfrågan i fattiga länder var att rättighetsargumentet möjligen kunde resultera i någon fin deklaration, men att det var svårt att se steget till någon politisk handling.
Under de senaste tio åren har bostäder och andra sociala frågor, med undantag av migrationen, fått en mer undanskymd plats i den offentliga debatten. Bostaden ses mer som en ekonomisk än som en social fråga. Men den engagerade FN-rapportören har lyckats få flera länder och kommuner, bland annat Malmö att ansluta sig till ”The Shift”, och därmed stimulerat till att bostadsfrågan blir mer uppmärksammad.
Naturligtvis bör även Lund ansluta sig. Sen hänger det ju på aktivister och politiker och fastighetsbranschens aktörer att se till att rättighetsperspektivet är med i de beslut som tas. Men filmen visade också på hur stora och starka motståndarna är. Det internationella finanskapitalet har de senaste tio åren satsat stort på den globala bostadsmarknaden, som nu har ett värde tre gånger större än världens samlade BNP.
Ett av de stora investmentföretagen heter Blackstone. Filmen visar hur företaget köper upp nedgångna hyreshus för att efter vanskötsel tvinga ut fattiga hyresgäster, renovera och hyra ut till priser som endast rika har råd med. Andra företag köper upp hyreshus, tömmer dem och låter dem stå tomma. Centralt i världens storstäder är fastigheter även utan hyresinkomster lönsamma investeringar på sikt.
Blackstone har börjat köpa upp hyresfastigheter i Sverige. Hyresgästernas rättigheter är begränsade när det gäller att neka en reparation, som innebär att hyran höjs så de inte kan betala utan måste flytta. Så även den svenska bostadsmarknaden är attraktiv för finanskapitalet. Men det räcker inte: offentliga byggnader är en mjölkko att rikta in sig på.
Med förra veckans nummer av Dagens Samhälle följer en reklambilaga för Offentliga Hus, ett företag som redan finns i cirka hälften av landets kommuner, dock inte i Lund. Här kan man läsa att företagets strategi är att specialisera sig på offentliga fastigheter för tillsammans med det offentliga utveckla välfärden. Förutom naturligtvis att ge vinst till företaget. I styrelsen sitter Björn Rosengren och Carl Bildt. Investeringar i fastigheter kan idag kännas tryggare än i olja. Och vilka är då ägarna som delar på den vinsten?
Hälften av bolaget ägs av Cadogan, ett brittiskt företag med stort fastighetsbestånd i centrala London. Den andra halvan ägs av ett än så länge svenskt börsnoterat investmentbolag, Fastator. Det är en viss spridning på ägarna, bland kända namn märks Ulf Adelsohn och Mats Hult. Större post har Joachim Kuylenstierna (genom Skälsö Intressenter AB).
Utförsäljningen av verksamheterna i välfärdssektorn pumpar skattebetalarnas pengar ner i privata fickor. Om nu även fastigheterna privatiseras och får de offentliga verksamheterna finna sig i finanskapitalets beslut och snällt betala för att inte riskera att bli hemlösa. En del av Lunds kommunalt ägda fastigheter har sålts, och flera riskerar att stå på tur. Kortsiktiga inkomster för att rädda den kommunala budgeten lockar, och de borgliga politikerna tar inte ansvar för att de totala kostnaderna över framtida år kommer att öka väsentligt. Efter en försäljning är kommunens möjligheter att påverka små. Nästan all makt ligger i ägandet.
Finanskapitalet kan i sin reklam framställa sig som samhällsnyttiga, men det är vinsten som ska sättas i främsta rummet enligt aktiebolagslagen. Och de exempel från bostadssektorn filmen PUSH visade är avskräckande. Filmen var verkligen en ögonöppnare för den otroliga snabbhet finanskapitalet håller på att lägga under sig fastigheter och därmed tillskansa sig makten över våra städer och vår livsmiljö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar