"Att såna som jag kan få kulturpris!" – Samtal med Gunnar Sandin

Den spontana reaktionen på att Gunnar Sandin tillsammans med Anders Tornberg fått Lunds kulturpris var glad förvåning. Att han förtjänar priset enbart för sina insatser för VB tycker vi på red. är självklart, men han har gjort så mycket mer t ex en väl sammansatt, stimulerande och anarkistiskt genomförd regional kulturkonferens för hela Vänsterpartiet i våras och att Gunnar Sandin är känd men ändå okänd
i Lund framgick pinsamt tydligt när Skånska Dagbladet, säkert av välvilja, förväxlade den riktige Gunnar Sandin med "konstnären" Gunnar Sandin och tillskrev honom en utställning på Lunds konsthall för några år sedan. Följande samtal mellan Rolf L Nilson och Gunnar Sandin är inte heltäckande, men ett försök till presentation av kulturpristagarens kultursyn.

Rolf N. – Det är väl lämpligt att börja med Lund, som kulturstad. Du har följt utvecklingen i mer än 30 år nu.
Gunnar S. – Ja, det är ett problem. Man får lokala skygglappar, och jag har upptäckt för egen del hur svårt det är att ta sig från Lund och använda regionens kulturutbud. Jag tänket på det som händer i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Det är inte fysiskt svårt. Förbindelserna är bra, men det är mentalt svårt.

Rolf N. – Själv var jag sugen på att höra Sjostakovitj stråkvartetter i Malmö konsthall. Lokalen är vacker, artisterna av världsklass, kort sagt en unik händelse, men bagatellartade hinder gjorde att jag blev hemma och bara läste om det i tidningarna i stället. Vad skall man göra åt sådant?
Gunnar S. – Det behövs attitydförändringar. Annars har jag inget bra svar. Men detta är något som kulturutredarna bör tänka på. Det är svårt att utveckla ett regionalt kulturliv. För egen del har det blivit besök på det Kongelige i Köpenhamn en gång, opera i Malmö också en gång samt en del annat.

Rolf N. – Men det kommer busslaster norrifrån just nu till Malmö för att se Kristina i Duvemåla och för något år sedan gick de norrut till Stockholm och Fantomen på operan?
Gunnar S. – Kanske måste det vara en tillräckligt fräck grej. Vi har ju båda erfarenheter av operatåget till Ystad, som fungerar. Men det behövs ändå en stabil grund i form av fasta goda kulturvanor. Jag tror att ett problem är att det kulturbärande skiktet inte har behov av att visa upp sig på samma sätt längre. De sociala ritualerna har förändrats. För övrigt hånade vi i vänstern borgerlighetens behov att synas i kulturella sammanhang. Nu tycker jag det är viktigare att man bygger en festlig foajé till stadsteatern i Lund än att man bygger om scenutrymmen. Se på Malmö stadsteaters fantastiska foajé!

Staden Lund
Rolf N. – Om vi skulle tala om kulturformer. Vad ligger dig själv varmast om hjärtat?
Gunnar S. – Det är nog traditionen och formen i byggandet och stadsplaneringen. Lunds arkitektur med Anselms sextiotal, men också hans senare saker, som byrålogen och humanisthuset De kommer att vinna med tiden. Den gamla simhallen, som Westman ritade var en pärla. Den hade grundläggande konstruktionsfel, som gjorde att den inte gick att rädda. Det framgår av Tage Erlanders memoarer att han var stolt över simhallen liksom över välfärdsamhället, som ju också hade grundläggande konstruktionsfel!
   När det gäller stadsplaneringen är det trist att Lund inte har några lyckade nya områden. Lund har inte legat framme på det området. Ta Norra Fäladen som exempel. Stan har saknat visionära stadsarkitekter och byggpolitiker. Och arkitekterna har inte deltagit i debatten. Det som har diskuterats har i stället varit bevarande. Jag gillar den nya urbanismen. Man kan ta Södra stationsområdet i Stockholm. Vi hade kunnat göra något liknande i Lund. Det är ju trevligt att bo centralt, men när man vill förnya och förtäta protesterar ofta de som redan bor där.

Rolf N. – Visst är det trevligt att bo centralt, men jag undrar över det här med stadsplanering. Vad exakt fascinerar dig?
Gunnar S. – Det är svårt att säga vad det är. Det är känslan av att man trivs och att det fungerar och är vackert. I Lund är vi i vänsten medansvariga till en slätstruken planering . Vi har just drivit bevarandefrågorna, med några viktiga undantag. Det har funnits idéer om Svenshögsvägen, Stora Södergatan och Trollebergsvägen, som stadsgator med affärer, krogar och liv. Det var Mårten Dunér och Tarscicio Bommarco som hade de tankarna.

Rolf N. – Du ägnar mycket tid åt musik. Vad betyder musiken för dig?
Gunnar S. – Ja, mycket tid för att vara musikhatare! Men jag skulle vilja säga några ord om en byggnad som jag gillar. Det är Folkparken ritad av Bengt Edman. Stilen brukar kallas "nybrutalism". Det är ett fint hus, vackert och det kan fungera bra. Det är en kulturell skandal i Lund att det legat för fäfot så länge och jag är glad för nystarten med Ystadoperan och Skåne Baletten.

Rolf N. – Men det har väl ändå gått på kryckor.
Gunnar S. – Ja, Folkparken kom till i en svacka mellan traditionell folkparkskultur och discokultur, som den inte var lämpad för. Men man skulle mycket väl kunnat hålla igång verksamhet. Konserter och arrangemang, som hamnade på Sparta kunde varit där. Jämför med den berömda kyrkan i Klippan, Lewerentz mästerverk. Det är inte mycket folk som besöker den. Men den finns och lever. Lewerentz är intressant, förresten. Jag fick upp ögonen för honom på mitt första sommarjobb på pappersbruket i Skoghall. Han ritade sodahuset där, som jag beundrade mycket.

Rolf N. – Men försöken med Ystadoperan och Skåne Baletten har väl ändå inte varit helt lyckade. Folk har haft svårt att hitta dit.
Gunnar S. – Parken har fallit i glömska, så den måste återupptäckas, men kunde de lära sig att hitta till Sparta, som också ligger avsides, så kan de lära sig att hitta till Parken.

Rolf N. – Om vi går tillbaka till musiken...
Gunnar S. – Jag är främst intresserad av musik, som agitationsmedel för att understryka ett verbalt budskap. Man kan säga att det är i linje med arbetarrörelse-, frälsnings-, nykterhets- och kvinnorörelsetraditionen.

Rolf N. – Du ger alltså inte mycket för musiken som sådan?

Gunnar S. – Det är trevligt med musik men det är för mycket musik nu. Den breder ut sig. Som du kanske minns varnade Ulf Teleman för att bilden breder ut sig på bekostnad av ordet. Det är detsamma med musiken. Problemet är att det tar utrymme och tid. Därmed tränger den undan annat. Det skapar t ex. problem för politiken och det är inte bra för musiken. Det behövs koncentration och överraskning. 

Rolf N. – Själv har jag slagits av tanken att om det inte är musiken i sig som konstart som är konservativ, så verkar åtminstone publiken vara det. Nittonhundratalsmusik upplevs som modern och svår trots att den är nästan ett hundra år gammal. Vi är med andra ord långt ifrån Arnold Schönbergs tanke att springpojkar och ungdomar på gatorna skulle vissla tolvtonsmusik i stället för schlagers.
Gunnar S. – Det är nog bara det att avantgardet hade fel som vanligt. Se på politiken. Det fanns överspända drag. Det blev inget Tatlins torn; ingen poesi a la Marinetti och ingen musik enligt Schönberg.

Rolf N. – Men det du säger motsägs av Röda Kapellets utveckling. Man kan ta namnbytet från Lunds Kommunistiska Blåsorkester, ett namn med agitatorisk klang och tydlighet. Röda Kapellet för tankarna till undergrävande verksamhet i det fördolda inte till spel med öppna kort. Men jag tänkte främst på utvecklingen av er repertoar. 30 november hörde jag kapellet i saluhallen spela en svit av Paul Hindemith. Den var inte färdigrepad, men det var spännande och ovant.
Gunnar S. – Den utvecklingen du talar om kommer inifrån, från orkesterns medlemmar. Det är inte många förutom jag, som står ut med att tuta agitationsmusik om och om igen. Det är utövarnas inre behov som styr, men det kan skapa en klyfta till publiken. Att spela konstig musik på Mårtenstorget är som att ställa upp en konstig skulptur.

Rolf N. – Du menar att det är något man skall göra men att det är ett äventyr?
Gunnar S. – Just därför!

Bygg en spexteater
Gunnar S. – Jag tycker att det är tråkigt med den klyfta som finns mellan studentkulturen i Lund och den övriga kulturen. Ta studentspexen som exempel. De har vitaliserats och är en levande form. Tidigare var det en angelägenhet för en liten grupp men nu är det många som skriver och agerar. Jag tycker att spexen borde spelas på stadsteatern i stället för de usla Lagerstålarna. Jag tror att det skulle stimulera och att formerna snabbt skulle överskridas i riktning mot musikal. Här kunde kommunen göra en insats. Min andra ide är egentligen Per Garthons gamla tanke att bredda karnevalerna så att de blir en angelägenhet för hela Lunds befolkning. Lundaborna kunde ha egna vagnar i karnevalståget. Lund har två av landets bästa studentorkestrar, Bleckhornen och Alte Kamereren. Varför ser man dem inte på kulturnatten i kommunens arrangemang.? När jag ändå är på gång vill jag påminna om vad Rabert Berg skrev i VB för några år sedan. Att man skulle se Kulturen, som ett mönster för kulturen. Där används medlemmarnas engagemang på ett bra sätt. Som gratis arbetskraft. Det är av ekonomisk betydelse. M också som en fast krets av besökare och ambassadörer. Teaterföreningen har fått en bra start och är något i den riktning, som Rabert efterlyste. Jag är för egen del med i stadsbibliotekets vänner.

Rolf N. – Konsthallen har också en vänförening. Men du väcker mitt dåliga samvete. Jag har varit med i Aura och är på gång in igen. Annars har det varit lättare att gå med i Louisianaklubben än i något på hemmaplan. Kanske beror det på att jag sedan gymnasietiden i Helsingborg har ett personligt förhållande till Louisiana, miljön och dess samlingar.
Gunnar S. –  Lund behöver kulturella arkitektoniska monument. Det behövs en klassisk stadsteater för teater och spex. I kvarteret Galten skulle inte vara illa!

Bildkonsten
Rolf N. – Vi har bara berört bilder en passant. Du sa något om att det är för mycket bilder och att bilderna är ett hot.
Gunnar S. – Jag vet att vi har olika syn på detta. Bildkonsten är inget problem. Det är bilder i media och teve, som dominerar. Där är jag auktoritär. Jag vill att man skall ta bort bilder! Jag är för etableringskontroll och censur. Att legitimera teve med en lokalkanal som TV-Lund är skadligt, för att inte tala om sändningar från kommunfullmäktige.

Rolf N. – Har du följt TV-Lunds utveckling. Jag tycker att den blivit riktigt bra, snabb och lokal.
Gunnar S. – Nej, givetvis inte. Jag vägrar titta av princip. Man skall vara på fullmäktige och lyssna. Det är för övrigt det klassiska med demokratin. Man deltar genom att vara där. Annars blir det bara en bild- och ljudtapet. De drar sina sladdar och fick t ex regissera hela Agenda 21- presskonferensen. Det blir då vad Göran Therborn och andra kallar imaginär politik, i ordets båda betydelser. Förlängningen är Berlusconi. Kan man inte hindra den utvecklingen får man ta till underhuggarnas klassiska grepp: Att förlöjliga och ge folk dåligt samvete.

Rolf N. – Har vi missat något?
Gunnar S. – Eftersom allt är kultur har vi säkert missat mycket.

Rolf N. – Menar du att du ser kulturen på samma sätt som Göran Palm? Att kultur är odling? Potatis, morötter och sådant?
Gunnar S. – Nej, jag är motståndare till ett utslätat kulturbegrepp och att sådana som jag blir kulturpristagare. Jag skulle mycket hellre blivit "politikpristagare"!