Veckobladets skapare och mångårige flitigt skrivande ”chefredaktör” – en titel han säkert hade skytt.
Gunnar är förvisso inte med oss för
tillfället (som Sydsvenskans Jan Mårtensson plägade uttrycka saken), men
Gunnars flitiga ande vilar ändå över oss på något sätt. Inte minst för
VB, Röda Kapellet, Vänsterpartiet i Lund och mycket annat i
tusenårsstaden.
Kanske skäl att stanna upp ett ögonblick och fundera över vad denne idoge och rikt utrustade man kan tänkas ha för betydelse för oss som finns kvar efter Gunnars för tidiga död 2012. Jag har inte svaret, men kanske går det att bygga en någorlunda heltäckande bild tillsammans? Gunnar berörde många människor och organisationer under sig flitiga liv.
Börjar med liten brasklapp: har månne Gunnar Sandin och hans gärning beskrivits här i VB på sistone? Frågan kommer sig dels av att jag nog inte läst VB sen papperstidningen upphörde, dels av att jag sen halvtannat decennium lever i Brösarps backar och inte följer Lundapolitiken mer än vad Sydsvenskan ger. I alltför magra doser.
Förutom 80-årsdagen den 25/2 så påmindes åtminstone jag om Gunnar och hans spännande liv av dragbilden i Sydsvenskan, den 26/2. Där syns en man stående på en polisbil under en hetsig demonstration mot värnplikts-inskrivningen i Lund 1968. Är det månne Gunnar?
Jag känner inte igen honom på bilden, men den närmast apokryfiska historien är ju att just Gunnar befann sig på en polisbil, hetsande massorna. Jag kände inte vår vän då, det dröjde till 1984, men jag har hört så många livfulla berättelser om ”värnpliktskravallerna” att jag undrar om det inte är Gunnar ändå. Han ser inte ut som den Gunnar jag lärde känna 16 år senare. Någon i läsekretsen borde ha besked!
Strunt i det, detta är en typisk detalj som vår vän inte skulle ha grävt ner sig i, han hade viktigare saker för sig. Som att arbeta oförtrutet för partiet, att skriva och redigera Veckobladet på papper, skapa och delvis leda VPK:s Blåsorkester (=Röda Kapellet), dito Skånska Jernbanekapellet, spela på sin tuba i desamma, forska och skriva artiklar och böcker om järnvägar, översätta politisk och teknisk skrift mellan de stora språken engelska, tyska, franska, italienska och i övrigt engagera sig i allsköns politiska och kulturella projekt i Lundatrakten.
Och leda tuffa vandringar i alla väder, plus en resa ut i Europa var sommar. Hårt arbete, strapatser och lustfylld avkoppling; det var Gunnar Sandin. Vandringarna var strapatsfyllda, men på kvällen kopplades det av med allt tänkbart gott avseende spis och lägel.
När det för länge sen kom ut en bok om decennier av utfärderna i VPK:s Vandringssektion under Gunnars färla, sammanfattade jag boken i en recension här i VB med motsatsorden ”sybaritisk asketism”.
Kanske skäl att stanna upp ett ögonblick och fundera över vad denne idoge och rikt utrustade man kan tänkas ha för betydelse för oss som finns kvar efter Gunnars för tidiga död 2012. Jag har inte svaret, men kanske går det att bygga en någorlunda heltäckande bild tillsammans? Gunnar berörde många människor och organisationer under sig flitiga liv.
Börjar med liten brasklapp: har månne Gunnar Sandin och hans gärning beskrivits här i VB på sistone? Frågan kommer sig dels av att jag nog inte läst VB sen papperstidningen upphörde, dels av att jag sen halvtannat decennium lever i Brösarps backar och inte följer Lundapolitiken mer än vad Sydsvenskan ger. I alltför magra doser.
Förutom 80-årsdagen den 25/2 så påmindes åtminstone jag om Gunnar och hans spännande liv av dragbilden i Sydsvenskan, den 26/2. Där syns en man stående på en polisbil under en hetsig demonstration mot värnplikts-inskrivningen i Lund 1968. Är det månne Gunnar?
Jag känner inte igen honom på bilden, men den närmast apokryfiska historien är ju att just Gunnar befann sig på en polisbil, hetsande massorna. Jag kände inte vår vän då, det dröjde till 1984, men jag har hört så många livfulla berättelser om ”värnpliktskravallerna” att jag undrar om det inte är Gunnar ändå. Han ser inte ut som den Gunnar jag lärde känna 16 år senare. Någon i läsekretsen borde ha besked!
Strunt i det, detta är en typisk detalj som vår vän inte skulle ha grävt ner sig i, han hade viktigare saker för sig. Som att arbeta oförtrutet för partiet, att skriva och redigera Veckobladet på papper, skapa och delvis leda VPK:s Blåsorkester (=Röda Kapellet), dito Skånska Jernbanekapellet, spela på sin tuba i desamma, forska och skriva artiklar och böcker om järnvägar, översätta politisk och teknisk skrift mellan de stora språken engelska, tyska, franska, italienska och i övrigt engagera sig i allsköns politiska och kulturella projekt i Lundatrakten.
Och leda tuffa vandringar i alla väder, plus en resa ut i Europa var sommar. Hårt arbete, strapatser och lustfylld avkoppling; det var Gunnar Sandin. Vandringarna var strapatsfyllda, men på kvällen kopplades det av med allt tänkbart gott avseende spis och lägel.
När det för länge sen kom ut en bok om decennier av utfärderna i VPK:s Vandringssektion under Gunnars färla, sammanfattade jag boken i en recension här i VB med motsatsorden ”sybaritisk asketism”.
Gunnar kom till Lund, från värmländska Hammarön, under det gamla universitetets och studentlivets sista tid. Såvitt jag förstår radikaliserades han snabbt, deltog i 60-talets snabba politisering, inte minst i Lund och partivalet var nog självklart.
Maken till partiarbetare får man leta efter. I valrörelser var Gunnar en egen plakatspikarpluton som satte upp VPK:s affischtavlor överallt. Så långt jag vet var han flitig på de flesta plan inom partiet, men ville inte sitta någon större nämnd.
Taxeringsnämnden i Dalby blev lagom tillhåll för hans ambitioner och där jagade han med illa dold förtjusning alla privatbilister som försökte hävda att de minsann hade så mycket tidsvinst vid jobbresor att de var berättigade till skatteavdrag. Han mätte själv upp de påstådda sträckorna och ”tidsvinsterna” och var allmänt besvärlig i att stäcka folks skattesänkarambitioner. Om dessa sina upplevelser skrev han i Veckobladet från den lätt genomskinliga orten ”Södra Vebarp”.
Gunnar var svuren fiende till privatbilismen och gjorde vad han kunde för att stoppa den. En gång lekamligen genom att hävda förgångsrätt vid övergångsställe på Bantorget i möte med bilist.
Ett antal månader på sjukhus och ett illa fungerande knä kostade det försöket honom.
Om Gunnars arbete i partiet och hans förhållande till partidisciplin och kamrater må andra berätta. Jag har fått för mig att han var allmänt besvärlig, men så engagerad och ärlig att partiet hade vissa besvär med att hantera engagemanget.
Jag tror jag håller där, med tanke på VB:s utrymme och läsarens kondition. Ber att gå återkomma med fler berättelser om denne märklige och mångbegåvade man som jag stolt törs kalla min vän.
Här finns så mycket att ösa ur: vänboken till Gunnars 50-årsdag 1990, hans konsekventa (nästan) livsstil, hans vänsällhet, våra samarbeten vad gäller musiken i Röda Kapellet och Jernbanekapellet, dito vad gäller järnvägsforskningen, Gunnars enorma vandrande över hela (hela!) Skåne, hans omutlighet, hans gravöl, hans tevetittande, skojiga anekdoter och de andra skärvor ur en stor människas liv som jag kan bidra med.
Och till vintern glunkas det om att spårvägsinvigningen också kopplas till en hyllning av Gunnar Sandin…
Håkan Olsson, Torparbron
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar