Jag – en smittbärare av Gunnar Stensson

Mellan 1860 och 1890 avled 86000 personer i Sverige i scharlakansfeber. Dödligheten var 30 procent. (Nationalencyklopedin).
   Det var efter nyår 1939. Vi bodde fortfarande i Uppsala och jag var fem år. Vi firade en liten julfest på trettondagen och jag blev plötsligt sjuk. Det jag minns är att far muntrade upp mig genom att berätta att jag skulle få åka till sjukhuset i brandbil. Min besvikelse var stor när det kom en ambulans i stället, brandkårens ambulans. Jag återsåg aldrig mer mitt hem i Uppsala.
   Jag blev inlagd i ett kalt rum med gula väggar och skrek att jag ville hem. Efter en stund kom en barsk sköterska och sa: Om du inte slutar skrika får du aldrig komma hem! Jag blev tyst.
   I sjukhuset stannade jag sex veckor. Då och då fick jag prata med mina föräldrar genom en glasruta. Vi var ungefär 20 sjuka barn i sjuksalen. På morgnarna kom sköterskor med spatlar och petade snor ur våra näsor. En gång petade jag ut snoret själv men mötte inte den uppskattning jag förväntade. Ibland hade vi ganska roligt. Där var gott om leksaker. Barnen fick presenter och inget fick tas ut från epidemisjukhuset. När ingen tittade sprang vi mellan sängarna. Jag fick öroninflammation och sövdes med eter när jag opererades. Efteråt kräktes jag.

I mitten av februari lämnade jag sjukhuset, men fick inte komma hem utan bodde hos syster Majken, en snäll diakonissa, i ett hyreshusområde utanför Uppsala. Jag fick inte smitta min 3-årige bror Jan. Varje dag åt jag ett vispat ägg med socker. En kväll var det försvarsövning på den öppna platsen utanför och de sköt med kanoner. Ett skjul brann. Jag stod på balkongen.
   Under våren flyttade mina föräldrar med Jan till Växjö. Jag fick jag bo hos min faster i Stockholm när jag fyllde sex år. Jag minns ett kondis högst upp i ett av Kungstornen och en rulltrappa på Skansen.
   Sedan flyttade jag till mina morföräldrar i Färlöv i Skåne. Nu var det sommar. Det fanns en grön pump utanför köket i trädgården. Jag var mycket tillsammans med deras husa som hette Matte.
   Till slut kom jag hem till mina föräldrar i Växjö. Jag kände igen möblerna. Mamma skjutsade mig på pakethållaren när vi hälsade på Jan på epidemisjukhuset. Till slut hade han också fått scharlakansfeber. Efter besöket fick jag saft och en bakelse på Skåres konditori på Kronobergsgatan.
   En månad senare började andra världskriget.