Till minnet av Karin Stensson som avled den 27 maj 2020

Inger och Karin på scen

Jag känner som Hasse Alfredsson då han förlorade sin parhäst Tage Danielsson.
"Åh, vad jag haft roligt med dej"

Karin och jag har i så många år spelat teater, revy, gjort musikprogram och spridit kunskap om Kultur i vården. Hur viktig är inte kultur för människor inom psykiatrin och äldrevården.

Så många kulturnätter vi varit engagerade. Så många resor vi gjort med Samlade krafter, Dårfinkarna, Hircum Pircum och Ros Ris.

Vi har varit arga feminister, gnälliga gubbar, förvirrade tanter, galna aktivister och allvarliga figurer med synpunkter på miljön, politiken och tillståndet i världen.

Karin var motorn som fick mej att våga spela ut, sjunga högt och skriva.

Karin, en aldrig sinande idéspruta, med tankar och idéer kring kommande föreställningar.

Så många minnen.

Egan och Fjärt, med lösnäsor, mustasch och små hattar, utan ölbackar, som hånade samtiden.

Tant Green och Gren-Olle som ville värna miljön och klimatet. Långt före Greta.

Ängla och Vingla som steg ner från himlen och ville förändra världsordningen.

Var några återkommande karaktärer.

När jag var hos Karin några dagar innan hennes liv avslutades. Sa jag att jag saknar min Ängla. Det blev lite skratt och vi sa nästan unisont "så roligt vi haft".

I sorg och glädje, i med och motgång har vi stött och stöttat varandra och våra medaktörer.

Tack min Ängla, Karin.
Inger Grubelic

Sonett
Skelettet stagar kroppen när vi står
men kotorna kan pressas, det är känt.
En blir allt kortare när åren går.
En blir så spänd, en undrar vad som hänt

Var är min raka rygg, min trygga gång?
Var är min böjlighet, mitt andetag?
Var är min glädje och min muntra sång?
Och ändå vet jag. Jag är trots allt jag.

Jag låter inte bara åren gå
Jag fyller dem med ord, här en sonett,
kan ligga skönt, på benen stå och gå,

men ska jag sitta får jag ont, vill dö.
Var dag är ny, men snart blir köttet hö.
och det som återstår är ett defekt skelett.
Karin S.