En säng! En säng! Kan ingen skaffa fram en säng? av Gunnar Stensson

 Karin som var min livskamrat under mer än 60 år avled den 27 maj i år. Strax efter nyår 2017 hade hon fallit och krossat höften. Det visade sig att hon led av benskörhet. Vården fungerade bra på lasarettet och vårdcentralen. De som arbetade i hemhjälpen blev våra vänner. De besökte oss tre gånger dagligen under tre år. Karin kunde dessutom kalla dem med larmet under natten när det var nödvändigt. Länge var hennes liv ganska drägligt. Hon följde dagligen med i rullstolen och handlade. Vi reste till hennes barndomshem i Småland under somrarna. Så sent som i oktober 2019 deltog hon i en poesiafton på Klostergårdens bibliotek. 
   Sedan började hon få magsmärtor och fick svårt att äta. När smärtorna förvärrades tog vi henne till akuten i början av november. Där fick vi vänta från klockan 20 till klockan 4 nästa morgon men blev hemskickade utan åtgärd. Den 3 maj 2020 blev hennes magsmärtor outhärdliga. Hemtjänstpersonalen kallade läkare och ambulans. Efter lång tvekan (det var coronatider) beslöt man att lägga in henne på lasarettets geriatriska klinik. Efteråt var vi lättade. Nu skulle hon få professionell vård. 
   Men två veckor senare fick vi besked om att hon skulle skickas hem eftersom hon inte kunde botas. Det formella beslutet skulle fattas måndagen den 18 maj. Sedan skulle hon få komma hem för att dö hemma.

Det som följde var en svart fars. Det fanns ingen säng! Hon fick inte skickas hem eftersom det inte fanns någon godkänd säng.
   – Men vi har en säng, hon har sovit mer än tusen nätter i den! sa vi.
   Nej, det gick inte! Och strax förvärrades problemet. Det fanns ingen säng att uppbringa i hela Lunds kommun! Varken kommunen eller regionen eller det multinationella företag som regionen anlitade för att få medicinsk utrustning kunde skaffa fram någon säng!
   Dagarna gick. Karin tvingades ligga kvar på geriatriska kliniken i Lund. ”Jag har sån ångest, jag vill hem”, sa hon i telefonen.
   Både ledningen på för geriatriska kliniken och vi blev desperata. Om det inte gick att få fram en säng till onsdagen kunde hon tvingas ligga kvar hela veckan eftersom torsdagen var Kristi Himmelsfärdsdag. Lunds kommun gjorde en kraftansträngning. På fredagen hittade man en kvarglömd säng i ett äldreboende. På morgonen fick vi ett telefonsamtal att den snart skulle levereras. Ett par flyttkarlar kom kånkande på den. Den var stor. Hissen fastnade mellan två våningar och det tog någon timme innan det kom hisspersonal och fick i gång den. Äntligen var sängen inne. Karins gamla ställdes i vardagsrummet. När allt var klart sörjde lasarettet för att hon genast skickades hem. Två anställda bar båren. I köket väntade jag, två av mina barn, två av våra vänner i hemhjälpen och en tjänsteman från kommunen. Karin lades försiktigt i sängen.
   Tjänstemannen (kvinnlig) förklarade att hon måste ge oss ett meddelande. Den säng som kommunen letat fram kunde inte godkännas! Hon kunde därför inte tillåta att hemtjänstpersonalen arbetade med Karin så länge hon låg i den. Vi måste vårda Karin på eget ansvar. 
   Jag lovade att göra det. Hemtjänstpersonalen kom som vanligt under lördagen och söndagen, men vi omfördelade arbetet så att jag gjorde somliga saker som de brukade sköta. På måndagen kom en man från kommunen och undersökte den gamla sängen. Han godkände den. I fortsättningen fick hemtjänstpersonalen arbeta som vanligt.
   En av dem, en mycket duktig kvinna, kom på sitt förmiddagsbesök onsdagen den 27 och gav Karin en spruta mot smärtan. ”Nu sover hon nog”, sa hon och gick.
   Sedan satt jag och en av mina döttrar i det angränsande köket med öppen dörr. Plötsligt sa min dotter: ”Mamma har slutat andas”. Vi gick in. Karins kinder var varma men hon andades inte.
   Samhällets rutiner när någon har dött är effektiva och snabba. Efter kort tid var Karin ute ur huset.  Ett par timmar senare kom de två flyttkarlarna och hämtade den kommunala sängen. Antagligen skulle den sedan skrotas

Det har gått fyra månader sedan Karin avled. Jag har tvekat om att skriva detta. Men eftersom jag är gammal har jag flera vänner som befinner sig i liknande situationer som Karin gjorde. De får inte fastna i det organisatoriska och byråkratiska kaos som drabbade Karin.
   Det är viktigt att framhålla att jag inte kritiserar någon av vårdpersonalen, varken läkare eller anställda i hemtjänsten. De var lika drabbade som vi. Alla var de stödjande och engagerade och kom att utgöra en viktig del av vårt liv.
   Det som måste kritiseras är det byråkratiska samarbetet mellan Skåneregionen och Lunds kommun och deras leverantörer som inte kan få fram en säng (och annan viktig utrustning), antagligen på grund av systemet ”just in time”. Det oroande är att regionen förbereder ytterligare besparingar. Hur ska det då gå med sängarna?