Donald Trump sägs omge sig med familj och släkt även i viktiga positioner i Vita huset. En av dem är svärsonen Jared Kushner, anförtrodd att skapa en lösning på Israel/Palestina-konflikten. Kushner sägs arbeta helt egensinnigt, med mobilen som nätverksmetod och utan nämnvärd kontakt med UD. Kanske är det så, men självklart måste han anlita både ambassader och olika mindre offentliga aktörer för att nå sitt mål.
Målet har vad jag vet inte helt förklarats av Vita huset,
men ett ser ut att vara att bryta Israels isolering i Arabvärlden. Där
har han också lyckats. Fingertoppskänsla eller gediget förarbete av de
olika aktörer som anlitats för mer känsliga kontakter? Säkert lite av
båda; Kushner har nått framgång i en liten oljestat med stora
ambitioner att bli en spelare i internationella sammanhang. Resultatet
kan mycket väl bli en slags dominoeffekt: fler arabstater kan följa
efter.
Sett efter storlek och befolkning är de Förenade
Arabemiraten inte så imponerande. Men dess olje- och gastillgångar gör
att kassakistorna är välfyllda. Den politik Emiraten fört de senaste
decennierna är unik bland arabländerna. BBC’s korrespondent Frank
Gardner skrev den 23 september en mycket informativ artikel om landet
och politiken (se not). Redan 1999 fanns ett militärt samarbete med
Frankrike, med trupper från Arabemiraten i kriget i Kosovo. När NATO
började operera i Afghanistan deltog trupper från Emiraten, med en helt
egen strategi: utvecklingsbidrag till fattiga byar, kanske avsedda att
mildra effekterna av NATO’s hårda framfart. Trupp har även sänts till
kriget i Jemen, på Saudiarabiens sida och hittills med tveksamt
resultat. Till och med i Mocambique, där ett småskaligt krig nu rasar
längst i norr, finns trupp från Emiraten.
Bakom dessa insatser verkar det finnas två mål: motverka
Turkiet, och begränsa Irans makt i regionen. När Turkiet stöder Somalia
har Emiraten satsat på Somaliland, det framgångsrika men
internationellt inte erkända land som brutit sig ut ur gamla Somalia. I
Libyen stöds den östra sidan medan Turkiet mfl. valt att stödja den
västra. I Medelhavet görs gemensamma militära övningar med Grekland i konflikten med Turkiet om
oljerika områden. Och nu senast, öppningen mot Israel som kritiseras
hårt av både Iran och Turkiet.
Emiraten siktar högt: med stöd av USA har de från en liten japansk ö skickat upp en raket mot Mars.
Palestinierna saknar röst
I sådana perspektiv verkar Emiraten se effekterna på
palestinierna som helt ointressanta. Jag har hittills inte uppfattat
någon tydlig reaktion från Västbanken, mer än den väntade kritiken.
Omvärlden ägnar sig åt att se skeendet som en underminering av den
tvåstatslösning som sedan länge inte är möjlig. Sverige som under
Margot Wallström erkänt Palestina är som vanligt tyst. Netanyahu har
tills vidare avstått från den aviserade annekteringen av ny mark på
Västbanken, en åtgärd som skulle göra tanken på en tvåstatslösning till
ett öppet skämt. Hur länge kan då västvärlden och dess media hänga upp
sig på en lösning som verkligheten punkterat ända sedan Osloavtalet på
90-talet?
Allt pekar på att denna konflikt, som inleddes med
blodiga attacker mot palestinska samhällen 1947, kommer att nå det mål
alla israeliska presidenter i praktiken styrt mot: Ett Israel som
omfattar hela det gamla Palestina. Jag väntar bara på att den
palestinska administrationen på Västbanken kommer att möta så starkt
inhemskt motstånd att den kliver av, och överlämnar hela ansvaret till
ockupationsmakten.
Återstår Gazaremsan. Bortåt två miljoner palestinier
är inget Israel vill ha i knät. Vem kommer att ta ansvaret när
levnadsvillkoren blir helt olidliga, när vattnet sinar och
elektriciteten inte längre fungerar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar